Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik ’
ledningskonsolerna var dess
medelhöjd över skenan
lägre än
kontaktledningens. Sugtransformatorer
med omsättning 1 : 1 voro
inkopplade med ca 1,4 km
mellanrum (på större
avstånd från
omformarestationen var
transformatoravståndet ca 2,8 km);
kopparförbindningar i
skenorna användes ej. I
svag-strömsledningarna uppmättes följande specifika
spänningar:
i järnvägens i banvallen
förlagda kabel 0,15 V/100
Akm;
i telegrafverkets
blankledningar med ett
logaritmiskt medelavstånd av 490
m från banan (sträckan
Moholm—Skövde) 0,10
V/100 Akm.
För järnvägens kabel och
telegrafverkets
blankledningar blevo motsvarande
Svagströmskobe!
Fig. 4. Profil, visande återledningens
och järnvägskabelns lägen vid senare
årens järnvägselektrifieringar.
Fig. 5.
siffror 7,0 resp. 3,5 V per
100 Akm, när såväl
sugtransformatorer som
återledning bortkopplades, så att
kontaktledningsström-men fick återgå genom skenor (och jord).
Ett ur beräkningssynpunkt sett intressant fall
fram-konstruerades, i det att återledningen (utan
sugtransformatorer) parallellkopplades med skenorna dels
såsom normalt mitt emellan sugtransformatorerna men
dessutoiji mitt för varje sådan transformator.
Nyssnämnda värden 7,0 resp. 3,5 V sjönko därvid till 3,5
resp. 2,0 V.
b) Induktionsverkans beroende av återledningens höjd
över skenan.
Det har redan påpekats, hurusom
undersökningarna på sträckan Polcirkeln—Lakaträsk gåvo vid
handen, att återledningens höjd över skenan
inverkade på störningsresultatet i
svagströmsled-ningarna. På sträckan Moholm—Töreboda
gjordes en noggrann undersökning år 1925 för
bestämning av återledningens lämpligaste läge med
hänsyn till störningarna såväl i järnvägskabeln som
i telegrafverkets blankledningar. Man får något olika
resultat vid användning av kabelledningar resp.
blankledningar som indikeringsledningar för
induktionen. Detta framgår av diagrammet i fig. 3, som
visar den inducerade spänningen per 100 Akm vid
användning av belysningstrådarna överst på
kontakt-ledningsstolparna som hjälpanordningar för att
avshunta antingen en del av kontaktledningsströmmen
eller en del av återledningsströmmen och därmed
åstadkomma en fiktiv förflyttning av ledningarna i
höjdled. På mätsträckan var återledningen fästad
vid de övre kontaktledningskonsolerna på ungefär
tre fjärdedelar av totala antalet stolpar på
respektive sektioner och vid de undre
kontaktledningskonsolerna på ungefär en fjärdedel av totala antalet
stolpar på sektionerna. Denna höjdfördelning hade
Sugtransformator, monterad på
kontakt-ledningsstolpe.
beräknats ur kurvor, upptagna på samma sätt som de
i fig. 3 angivna kurvorna. Före uppflyttningen
erhölls 0,28 och efter uppflyttningen 0,07 V per 100 Akm
i järnvägens kabel; för telegrafverkets ledningar
medförde uppflyttningen praktiskt taget full
kom-pension. Numera placeras återledningen vid
fästpunkter, belägna mellan övre och undre konsolerna,
se fig. 4.
Avståndet mellan sugtransformatorerna har under
de senare åren ökats från de förut omnämnda
värdena 1,4 km (i närheten av omformarestationerna) och
2,8 km (längre ut på linjen) till genomgående 5 à 5,5
km.
Fig. 5 visar, hur en sugtransformator är monterad
på en kontaktledningsstolpe.
c) Inverkan av okompenserade strömmar på
induk-tionsspänningarna.
Uttages belastningen från kontaktledningen icke
just vid en nedledningspunkt utan exempelvis invid
en sugtransformator, ökas induktionsverkan på
svag-strömsledningarna. Sålunda har konstaterats på
sträckan Moholm—Falköping, att i telegrafverkets
rikskabelledningar Skövde—Gudhem den inducerade
spänningen steg till över tredubbla värdet, då
kontaktledningen jordades omedelbart intill sista
sug-transformatorn norr om Falköping, relativt det värde
som erhölls, när jordning skedde vid återledningens
förbindelseledning med skenorna. I ogynnsammaste
fallet måste återgångsströmmen vid ti km
sugtransfor-matoravstånd passera 2,5 km räls -f- jord, innan den
uppsuges i återledningen. Detta fall inträffar,
varje gång ett belastat elektriskt lokomotiv passerar en
sugtransformator. Skensträngarnas tillstånd kan
sålunda ej försummas. Visserligen finnas inga
kopparförbindningar i skenskarvarna, men skarvmot-
3 sept. 1938
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
