- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Väg- och vattenbyggnadskonst /
57

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskrift

VÄG-OCHVATTENBYGGNADSKONST

Redaktör: J. R. ALEX SÖDERGREN

•UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFOHC.N IMG EM

INNEHÅLL: Bituminösa bindemedel, av A. Birger C. Dahlberg. — Göteborgsmötet 1938. — 1938 års
normalbestämmelser för vägbyggnad, av väginspektör Knut Kinch. — Insänt. — Notiser.

Bituminösa bindemedel.

En jämförelse mellan några av de mest kända provningsmetoderna.

Av civilingeniör A. BIRGER C. DAHLBERG.

De bituminösa bindemedlen hava sedan gammalt
uppskattats för sin oföränderlighet med tiden, sin
förmåga att isolera mot vatten, att fästa vid föremål
och att binda dem samman. Deras
användningsområde har allt mer vidgats och konsumtionen visar en
oavbruten stegring. Det har därför blivit av allt
större betydelse att lära känna de bituminösa
bindemedlens mest utmärkande egenskaper.

Det säkraste sättet att prova ett ämne för ett visst
ändamål är givetvis att använda det just för detta
ändamål och observera, hur det med tidén motsvarar
de uppställda förväntningarna. Erfarenheter i
gångna tider har sålunda lärt, att tillfredsställande resultat
kan uppnås med bindemedel, som tillverkats på visst
sätt och ur visst råmaterial, t. e. genom
ångdestil-lering av viss bergolja. Konsumenten kan dock
i regel ej kontrollera vare sig råmaterialet eller
tillverkningsmetoden, framför allt ej vid köp på
den internationella marknaden. Man har därför
utexperimenterat och standardiserat vissa prov, samt
undersökt vilka värden, som dessa ge på de gamla
och välkända materialen. Därefter har man både för
gamla och för nya användningssätt uppställt
leveransfordringar på bindemedel i överensstämmelse
med dessa resultat. Yad man därigenom verkligen
vet om bindemedlens egenskaper är mycket litet och
ur kvalitetssynpunkt säger tillverkarens namn ofta
mer än alla prov tillsammans.

Vetenskapsmän i skilda länder arbeta emellertid på
att kunna ge en mera värdefull tolkning av de
bituminösa bindemedlens karakteristiska egenskaper och
jag vill här försöka att referera en liten del av vad
som i denna riktning på senare tid blivit gjort.

De vanligaste proven avse bestämmandet av
penetrationen, mjukningspunkten och viskositeten. Med
penetration menas det antal tiondels millimeter, som
en ca 1 mm tjock cylindrisk nål med en spets i form
av en stympad kon under viss belastning förmår
nedtränga i ett på visst sätt iordningställt prov på viss
bestämd tid och vid viss temperatur. Vanligen
uppgår belastningen till 100 g och tiden till 5 sek. Vet
man, att penetrationen vid 100 g, 5 sek och 25°C
är t. e. 80, så vet man emellertid ingenting om
penetrationen vid någon annan belastning, tid eller tem-

peratur. Olika bindemedel variera på olika sätt med
belastning, tid och temperatur.

Mjukningspunkten bestämmes som den temperatur,
vid vilken en viss belastning förmår genomtränga och
nedböja ett bitumenprov ett visst stycke.
Temperaturstegringens hastighet har stor betydelse. Två
metoder, den tyska Kræmer-Sarnov (K—S) och den
amerikanska Ring and Ball (RB) användas ungefär
lika mycket. Resultaten dem emellan skilja 8—12°
C med de högre värdena för den senare metoden.
Även andra metoder finnas för att bestämma
mjukningspunkten.

Viskositeten slutligen bestämmes i regel av den tid,
som en viss mängd av bindemedlet vid viss
temperatur behöver för att rinna ut ur en öppning med
bestämd storlek. Antalet viskosimetrar är mycket stort,
säkerligen långt över hundratalet och den temperatur,
vid vilken provet skall tagas, varierar inom mycket
vida gränser. Även i detta fall gäller, att
vetskapen om viskositeten vid en temperatur ej ger
någon upplysning av viskositetsvärdet vid någon annan
temperatur.

Såväl dessa tre provningsmetoder liksom
bestämmandet av stelningspunkt, brytpunkt, droppunkt och
andra karakteristika avse emellertid strängt taget
en och samma fysikaliska egenskap, nämligen det
motstånd, materialets minsta delar göra mot
förflyttning, materialets kohesion. Det har därför legat
nära till att försöka samordna dessa
provningsmetoder, göra resultaten korresponderande och om
möjligt uttrycka dem i samma enheter. I första hand
har det emellertid visat sig lämpligt, att, oavsett
vilken apparat, som användes, bestämma flera data
vid olika temperaturer för att därmed kunna ge en
bild av de olika ämnenas känslighet för
temperatur-ändringar.

Bestämmes sålunda flera data, kan det samlade
resultatet antingen erhållas som förhållandet mellan två
eller flera data, eller som en kurva i ett diagram eller
motsvarande ekvation. I det första fallet talar man
om en temperaturkänslighetsfaktor eller om ett
känslighetstal, i det senare om en penetrationskurva,
vi-skositetsekvation etc. Under alla förhållanden giva
dessa sammanhängande resultat ofantligt mycket

28 maj 1938. häfte 5

57

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:11:46 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938v/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free