Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 2 sept. 1939 - Tekniken som fredsfaktor II, av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
rium, vid retorter och deglar, vid subtila
vetenskapliga problem med så föga direkt sammanhang med
slutresultatet, förstörelseverket, att hans tanke
kanske knappt snuddar vid detta obehagliga ämne. Står
man inte här inför en psykets mekanisering, som låst
fast människans själ i en labyrint av kuggar och hjul,
ur vilken hon inte hittar ut?
Låt oss ett ögonblick betrakta saken från dess
historiska sida. Medeltidens människa hade ännu
förmågan att reagera instinktivt inför det
fruktansvärda perspektiv, som de första, klumpiga och föga
farliga eldvapnen öppnade. Fångna "byssemästare"
stoppades in i sina egna eldrör och exekverades som
trollkarlar och mänsklighetens fiender. Sedan dess
har reaktionen slappats, men den har dock levat kvar
i vissa allmänt erkända folkrättsbud, som bland
annat förbjödo våldsverkan mot civilbefolkning.
Militären respekterade i regel dessa bud och satte en
heder i att göra det. Det totala’kriget, lanserat av
våra dagars militär och krigstekniker, sätter sig över
dessa bud. Och den civila mänskligheten har icke
reagerat. De skrifter, i vilka detta oerhörda brott
mot internationell lag först proklamerades, brändes
icke på bål, och deras författare ställdes icke under
åtal. De massproducerades och bildade skola. Tror
man då inte längre på nödvändigheten av dessa bud
såsom något heligt, vilka icke utan fara för
mänskligheten själv kunna åsidosättas? Låt oss höra vad
en modern militär, majoren Lothar Schüttel, säger
därom i sin bok "Luftkrieg bedroht Europa":
"Förstörandet av mänskliga odlingsområden med alla
deras kulturvärden... måste bliva målet för varje
fältherres operativa åtgärder . .. Framtidens krig
kommer att hota kulturens och civilisationens värden
med förintelse ... Dylik kulturförstörelse för
strategiska intressens skull må från förnuftssynpunkt te
sig som ett absurdum, men detta absurdum
utgör en god del av historien, i vilken icke förnuft och
logik utan blint mekaniska sammanhang råda." Som
man finner är nutidsmänniskans intelligens icke blind
för den fara, som medeltidsmänniskan kände med sin
instinkt. I det citerade uttalandet kan man också
mellan raderna utläsa en djup pessimism beträffande
krigets egen roll. Denne militär tror synbarligen icke
J3å att det kan ha någon förnuftig uppgift längre.
Men trots detta söker han sig ingen väg ut ur
labyrinten, utan han är fatalist, han är fången i något som
han kallar historiens "blinda mekaniska
sammanhang". Och något dylikt synes i själva verket
känneteckna nutidsmänniskan i gemen.
Tekniken och freden.
Hunna till denna punkt måste vi ovillkorligen
fråga oss, om det inte ändå till slut är tekniken, som
tagit väldet över oss och gjort oss till slavar under
sin triumfvagn, om inte Spengler har rätt, då han
pekar på undergången såsom teknikens konsekvens
och siar om arvtagare, som skola slunga hela vår
teknik över bord och återgå till primitivare former.
Men endast för ett ögonblick kan tanken stanna vid
en sådan absurditet, som att ett dött redskap, som
människan själv gjort, skulle kunna få makt över
hennes själ. Det behövs ju bara, att hon lyfter sin
själfulla blick en smula över de cirklar hon ritar i
sanden för att hon skall se fienden, som hotar, och
tvinga sina instrument till lydnad för
mänsklighetens heligaste bud.
Ropar inte detta bud i eminent mening till
teknikern, ingenjören, vår tekniska tidsålders
generalstabsofficer? Han är den, som skall hålla tekniken i
tyglarna, så att den icke slår sin skapare till döds.
Men icke blott detta. Han måste också tvinga
tekniken att positivt tjäna fredens verk i långt högre
grad än hittills. Härmed äro vi inne på det egentliga
temat för det ämne, som överrubriken till dessa båda
uppsatser utlovat: tekniken som fredsfaktor. Men
därmed måste ordet också väsentligen överlämnas åt
teknikern själv. Författaren har i det föregående
sökt antyda de faror, som hota, om teknikens män
vägra att låta sin själ taga del i, vad de göra med
hjärnan, om de giva vika för den själsliga
bekvämlighet, som heter mekanisering. Här må till slut
endast några blygsamma synpunkter angivas på de
positiva uppgifter, som vänta.
Teknikens män torde själva bäst känna, att för
det första en upprensning behövs i de vildsnår av
hänsynslös profithunger, som den internationella
krigsindustrien företer, ocli att för det andra en
målmedveten inriktning måste ske på produktionen och
fördelningen av de nyttigheter, som mänskligheten
behöver för sin fredliga samlevnad. Teknikens
onaturliga men i vår tid särskilt framträdande
intresse för förstörelseredskap bör motarbetas av
teknikens egna män. Då på sin tid Röda korset stod
inför sin skapelse, yttrade en av stormakternas
krigsministrar förtörnad: "Vad behöva de där civila
blanda sig i saker, som inte angår dem?" Han hade
orätt, även i sin egenskap av krigsminister, ty
såsom sådan borde han vetat, att kriget i hög grad
angår de civila. Detta insågs också av de statsmän,
som för’ några år sedan samlades till Genève för att
överenskomma om nedrustning. Men då de
tillkallade militärexperterna inte kunde enas om några
riktlinjer för kvalitativ nedrustning, därför att de
företrädde de mest skilda åsikter i fråga om, vilka
vapen som voro mer eller mindre offensiva, och
vilka som voro mer eller mindre defensiva, läto sig
statsmännen nöja därmed. I själva verket är ett sådant
avgörande mycket svårt, militärt sett. Men
mänskligt sett och rent tekniskt sett skulle det kanske
kunna gå bättre att komma till rätta med frågan.
Det är därför att hoppas, att teknikens män skola
träda fram på arenan och taga hand om saken nästa
gång. Man skulle i sanning önska, att
världsteknikens generalstab samlades till täta kongresser, och
att de utan tvekan och räddhåga toge sig före att
blanda sig i saker, som i dessa tider mer än
någonsin angå de civila och i särskilt hög grad teknikens
män. I sin bok "Tider skola komma" antyder H. G.
Wells, att räddningen skall komma genom den
besjälade teknikern — men dock först efter det stora
kriget, "nästa krig". Varför inte före?
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
