Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 14 okt. 1939 - Rationalisering i krigstid, av Carl Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 41 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 14 OKT.
ÅRG. 69 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 9
INNEHÅLL: Rationalisering i krigstid, av Carl Forssell. — Industriens smörjningsproblem, av Einar
Bri-stedt. — Notiser. — Tekniska föreningar. — Insänt. — Sammanträden.
Rationalisering i krigstid.
Av CARL FORSSELL.
I ett tjänstememorial har Stockholms
byggnadsnämnds överingenjör, G. Chatillon-Winbergh,
framlagt riktlinjer för byggnadsteknikens
handhavande i nuvarande tider, då vad göras kan också bör
göras genom besparing i material och arbete, främst
dock i besparing av importerat material, till
allmänt fromma. Ingenjör Chatillon-Winbergh påpekar
därvid i ett antal punkter, att rätt använda
armerade betongkonstruktioner och även konstruktioner
i oarmerad betong i stor utsträckning kunna ersätta
det importerade järnet, som för närvarande ingår i
gängse konstruktioner. Samtidigt kan också i den
armerade betongen betydande järnkvantiteter sparas
genom att använda armerad betong såsom bärande
konstruktioner i stället för järnbalkar eller väggformade
armerade balkar i stället för lägre armerade
betongbalkar, vilka kräva större armering. Vidare påpekas,
att där järnbalkar oundgängligen äro nödvändiga,
inom landet valsade profiler böra föredragas eller ock
svetsade profiler, vilka kunna framställas av inom
landet valsat järn. Dessa påpekanden äro synnerligen
beaktansvärda och komma förmodligen att propageras
av byggarnas kostnadskalkyler, i den mån importerat
järn blir allt svårare och dyrare att åstadkomma. Så
länge vi kunna erhålla cement för
byggnadsverksamheten, böra de givna riktlinjerna kunna väsentligt
underlätta dess fortsättande, även om import av
järnbalkar skulle väsentligt försvåras.
I fortsättningen av sitt tjänstememorial påpekar
överingenjör Chatillon-Winbergh, att utöver dessa
riktlinjer åtskilligt kan vara att vinna genom
användande av kvalitetsjärn. I stället för det ofta
använda St. 37 bör man således så långt sig göra låter
utnyttja St. 44 eller St. 52. I samband därmed
föreslås, att Byggnadsnämnden skulle tillåta förhöjda
påkänningar i järnmaterial. Dessa förhöjda
påkänningar innebära intet revolutionerande, tvärt om
innebära de endast, att Stockholms stads
byggnadsnämnd i fortsättningen skulle tillåta påkänningar av
samma storleksordning, som redan sedan länge
använts i statens ämbetsverks normer. En höjning
utöver dessa, som angives för armeringsjärn, är, att- i
järn med diameter under 12 mm en påkänning upp
till 1 200 kg/cm2 skulle tillåtas i St, 37 i stället för i
statens normer 1100 kg/cm2. Vid samma
dimensioner skulle i St. 44 tillåtas 1 400 kg/cm- i stället för
1 300. I St. 52 skulle påkänningen i vissa fall kunna
få uppgå till 1 800 kg/cm2.
Orsaken till att Stockholms byggnadsnämnd först
nu skulle tillåta dessa påkänningar angives vara, att
kontrollen vid statens byggen skulle vara så mycket
skarpare än i den privata byggnadsverksamheten.
Undertecknad vågar betvivla, att denna uppfattning
är riktig. Statens kontrollerande verksamhet är god
vad beträffar brobyggnader, men i vad rör
husbyggnader torde statens kontroll av de konstruktiva
delarna icke vara mera effektiv än den, som bedrives
av en vanlig byggmästare. I många fall torde
förhållandet vara tvärt om.
Det kunde ha satts i fråga, om icke Stockholms
stads byggnadsnämnd, när den nu tar ett steg till
tillåtna påkänningarnas förhöjning, kunde ha gått ett
steg utöver vad statens ämbetsverk sedan länge
bedrivit, Exempel skulle icke ha saknats från
Tyskland, där de senare årens materialbrist framtvingat
samma frågas prövning och medfört avsevärd
förhöjning av de tillåtna påkänningarna. Som ett
exempel kan anföras, att i de tyska järnbestämmelserna
för husbyggnader av år 1937 tillåtes i järnbalkar
av St. 37 en påkänning av 1 400 kg/cm2 i vanliga
konstruktioner, medan svenska statens normer i
samma balkar tillåta 1 200 kg/cm2. Balkarna bli
icke på något sätt försämrade genom transporten
över Östersjön. Försiktighet är visserligen en dygd,
men den kan drivas över vissa gränser. Våra
grannar i Finland ha sedan många år i samma balkar
använt 1 300 kg/cm2 och sålunda där gjort en liten
vinst, som vi icke ha förmått oss till att göra.
Beträffande kvalitetsstålet påpekar överingenjör
Chatillon-Winbergh, att lagerbehållningen bör valsas
av St. 44. Detta är påtagligt riktigt. Merkostnaden
per kg för St. 44 jämfört med St. 37 har varit ca 1/2 till
1 öre vid pris om ca 20 öre, varför vinsten av att
använda St. 44, som har ca 20 % större tillåten
påkänning, har varit påtaglig. Speciellt skulle detta
varit fallet vid lagervaror, då avsevärda
lagringskostnader tillkomma, som — utom räntan pr 1 öre/kg —
äro lika höga vare sig det är St, 37 eller St. 44, som
skall behållas i lager. Då undertecknad förhört sig
på denna punkt hos järnhandlare och redan tidigare
försökt propagera för lagerhållning av St. 44, har
jag emellertid mötts med svaret, att tyskarna icke
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
