Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
som sammansatta av tre olika ljusströmmar enligt
följande:
h’
’K =lm-&i + tm-rr$t+v’m.r1l. <‡>,.
Härvid har den approximationen gjorts, att
belysningen på väggarna är likformigt fördelad.
Efter division med fås
h’
fm — ^m ’ rt’ ft~{~ V m ’ rv ’ ^ ’ fv
För att finna †m måste man alltså först beräkna
ft och /„, vilket göres med hjälp av den nyss angivna
determinanten.
Beräkningsexempel.
För att få några praktiska exempel för
matematisk bearbetning enligt ovan angivna metod, har jag
valt några av de fall, som amerikanarna Harris ön
och Anderson använde vid en serie undersökningar
över belysningsverkningsgraden vid olika armaturer,
rumsformer och ytbeklädnader redan år 1915.1
De reflexionskoefficienter, som provades på tak och
väggar, voro:
Taket
Vitt rt — 0,8io
Ljusgrått rt = 0,640
Mörkgrått rt — 0,330
Svart rt = 0,043
Väggarna
Vitt rv = 0,810
Medelljust rv = 0,425
Svart r„ = 0,043
1 Redogörelse för undersökningarna återfinnes i
Trans-actions of The Illuminating Engineering Society, Februari
1916.
Golvets reflexionskoefficient under samtliga försök
rg = 0,14.
Förutom prov med nakna glödlampor användes en
indirekt- och en direktstrålande armatur.
Ljusfördelningskurvorna i de tre fallen framgår av fig. 8.
De beräknade värdena på rumsverkningsgraden,
vilka inprickats i diagrammen i fig. 9, visa i stort sett
god överensstämmelse med de uppmätta värdena (här
ej återgivna).
Det vore givetvis av intresse att få metodens
användbarhet och noggrannhet prövad genom ytterligare
mätningar (eventuellt genom modellförsök). Den
skulle även kunna kompletteras med
förlustkoefficienter för fönster och inventarier, samt för
begränsnings-ytornas färghalter.
Anordning för avgivande av en växel- eller likström
proportionell mot en aktiv växelströmseffekt.
Av G. BENGTSSON och I. SLETTENMARK.
Den nedan beskrivna anordningen med en wattmeter,
som direkt kan reproducera en aktiv växelströmseffekt
i form av en växel- eller likström, har tillkommit i
samband med en vid Tekniska högskolans institution
för elektromaskinlära pågående undersökning rörande
effektöverföring mellan icke synkrona nät med hjälp
av en s. k. roterande transformator. För att hålla den
överförda effekten konstant visade det sig önskvärt
att kunna disponera över en likström proportionell
mot den överförda effekten. Uppslaget till
konstruktionen har givits av assistenten i elektromaskinlära,
tekn. dr F. Dahlgkex, och det därpå följande arbetet
fram till en relativt noggrann och tillförlitlig apparat
har av oss utförts som examensarbete vid Tekniska
högskolan. Till såväl prof. Alm som dr Dahlgren,
vilka visat stort intresse för arbetet, framföra vi vårt
hjärtliga tack.
I princip kan anordningen beskrivas på följande
sätt.
Man hopkopplar mekaniskt en för den aktiva
växelströmseffektens uppmätning avsedd wattmeter med en
i ett magnetiskt växelflöde vridbart placerad kortsluten
spole. Då den aktiva växelströmseffekten är noll, och
alltså intet moment från wattmetern påverkar denna
spole, ställer den in sig i ett plan i växelflödets
riktning; den i spolen inducerade spänningen är då noll.
Om däremot wattmetern under påverkan av en aktiv
växelströmseffekt erhåller ett elektrodynamiskt
moment och vrider den kortslutna spolen vinkeln ß ur sitt
neutralläge, induceras av växelflödet i denna spole en
växelström I. Tillsammans med flödet ger denna
ström ett motmoment, som begränsar det rörliga
systemets vridning. Om växelflödet har konstant
maximivärde <p och konstant induktion mitt för spolen, är
den på spolsidorna verkande kraften F proportionell
mot 7 eos a, där a är vinkeln mellan flödet och
strömmen I. Eftersom den inducerade spänningen ligger
90° efter flödet, är / eos a = I sin yj, där yj är
fasvin-jkeln mellan inducerad spänning och ström i spolens
strömkrets. Det på spolen verkande elektrodynamiska
momentet = F ■ r eos ß är alltså proportionellt mot
F ■ eos ß. Fig. 1 visar schematiskt spolen i fråga och
dess placering i växelflödet. Genom att förse spolen
z
par
[-Växel->-]
{+Växel-
>+}
flöde
Lf
Fig. 1. Schematisk anordning för
alstrandet av motmomentet.
med böjliga anslutningar blir spolströmmen I
åtkomlig i en yttre strömkrets. Där kan man då också,
såsom framgår av figuren, införa exempelvis en
kapacitet för att kunna variera fasvinkeln y> i spolen.
Samtidigt ändras dock spolkretsens impedans Z. Man
härleder lätt följande proportionaliteter:
Den i spolen inducerade spänningen E = sin ß
E
Spolströmmen I — —
-B eos ip
n
, alltså = sin ß eos rp
Motmomentet M =1 sin yi eos t
: sin 2 S eos 2
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
