Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 17 jan. 1942 - Tekniska föreningar - Ingenjörsklubben i Falun, av T. Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
täten rörande "Betongproportionering", båda föredragen
späckade med tabeller och övriga data, helt nyligen
publicerade i annat sammanhang, vartill vi bedja få hänvisa.
I sitt tack för dessa värdefulla föredrag uttryckte
ordföranden sin uppskattning av cementtillverkarnas
växande intresse för betongtillverkning. Då Ingenjörsklubben
år 1929 hade denna fråga uppe — "Skador å betong och
botemedlen därernot" — i anledning av så många
misslyckade betongbyggen, hade man just icke erhållit några
värdefullare upplysningar och ej heller vid ordförandens
korrespondens med cementtillverkare. Nu hade
synbarligen oerhört mycket vunnits på detta område, för vilket
man vore skyldig cementtillverkarna största
tacksamhet. Den då förda diskussionen hade tydligen burit frukt.
Arbetsmarknadskommissionens ordförande,
landshövding Arthur Thomison, inledde det andra
diskussionsämnet: "Industrien och arbetsmarknadens reglering."
Inledningsvis ville talaren motivera samhällets
ingripande under de primitivt tillspetsade förhållanden, som
blivit en ofrånkomlig följd av kriget, med
nödvändigheten av att till det yttersta på bästa sätt utnyttja
landets tillgångar av förnödenheter och arbetskraft. Det
gällde enormt ökade statsbeställningar, reglering av
handelsavtal, omflyttning av arbetskraft, bränsle- och
råvaru-regleringen och diverse annan, statsreglerad verksamhet.
"När storkriget bröt ut i september 1939, voro
förhållandena på den svenska arbetsmarknaden sällsynt
gynnsamma." Konjunkturerna voro goda och
arbetslösheten ringa. De första svårigheterna gällde att skaffa
tillräckligt med folk till de nya uppgifterna, och dessa
svårigheter ökades i samband med de ökade
militärinkallelserna. Man hade då huvudsakligen tvenne
utvägar att följa: dispens från arbetstids- och
arbetarskyddslagarna samt att från militärtjänst lösgöra för
annan verksamhet oundgängligen erforderlig personal.
Beträffande den förra hade arbetarna ådagalagt en
utomordentlig beredvillighet, som uppfordrade till ett
obetingat tillmötesgående från samhällets sida vid en
blivande återgång till normala fredsförhållanden. Den
andra utvägen innebure i första hand att man redan i
fredstid undantoge erforderlig personal från
militärtjänst i händelse av mobilisering eller vid förstärkt
försvarsberedskap. Men det gällde ej absolut befrielse
från militärtjänst utan endast uppskov allt efter det
oundgängliga behovet. Här tillkomme alltså frågan om
ersättare. Där detta problem ej på annat sätt kunde
lösas, måste man tillgripa beviljandet av anstånd eller
— för redan utkallade — hemförlovning, varom Kungl,
maj:t ägde att besluta.
Då arbetsmarknadens viktigaste problem kom att
innebära en omflyttning av arbetskraften, i nödfall med
tillämpning av tjänstepliktslagen, tillkom Statens
arbetsmarknadskommission i sin nuvarande form såsom
riksarbetsstyrelse enligt tjänstepliktslagen och kom
sålunda att hos sig samla alla hithörande uppgifter, att
enligt 1 § i sin instruktion "handhava ledningen av den
under nu rådande utomordentliga förhållanden
erfor-liga regleringen av arbetskraftens användning samt av
viss hjälpverksamhet, som äger samband därmed".
Talaren redogjorde för vad allt detta kunde innebära samt
huru det praktiska handhavandet av hithörande ärenden
borde utföras med biträde av länsarbetsnämnderna och
den nu vidgade lokala arbetsförmedlingen.
Det ginge ej an att flytta folk som schackpjäser, allra
minst när det gällde att skaffa efterfrågade, yrkesvana
arbetare och icke ledig arbetskraft utan sådan eftersökt
arbetsskicklighet. Den första omskolningsverksamheten
hade gällt skogshuggarekurserna, som lämnat synnerligen
goda resultat. Svårigheterna hade gällt
resekostnaderna, redskapsutrustningen, familjeunderhållet samt den
förlorade kontakten med hemortens arbetsmarknad.
Därtill komme arbetarnas ålder och en hel del andra
omständigheter, som icke kunde förbigås. Ett
utomordentligt viktigt problem utgjorde bostadsfrågan med
alla dess faser, bland vilka de egna hemmen särskilt
försvårade arbetskraftens rörlighet. Likväl hade under
tiden juli—oktober i år genom arbetsförmedlingen ca
18 000 arbetare blivit tillförda vedavverkningarna, minst
hälften av dessa kommo från andra yrken, däribland
byggnadsarbetare från städerna. Nu åtnjöto ca 6 430
personer utbildningsbidrag och av dem ca 3 500
dessutom bidrag till familjen. Även om en del visat sig
olämpliga och tröttnat, hade förhållandena nu betydligt
förbättrats. Vinterförläggningen vore ännu ett svårlöst
problem, som talaren exemplifierade. Bl. a. hade
kommissionen nödgats anskaffa och utlåna huggarkojor —
både till Domänverket och till enskilda skogsägare.
Först på nyåret torde verksamheten kunna vidgas.
Enligt senaste uppgifter voro ca 55 000 arbetare sysselsatta
med vedavverkningen, men det, ytterligare behovet
hade man uppgivit till bortåt lika många, av vilka
likväl omkring 2/3 torde av skogsägarna själva kunna
anskaffas. Emellertid torde det så anmälda behovet vara
för högt tilltaget och skogsägarna ej heller ha
möjlighet att härbärgera alla. Brist på folk förelåge förvisso
icke. Frågan berodde i långt högre grad på de
ordinarie skogsarbetarnas villighet att medverka.
Efter att hava genomgått tjänstepliktslagens innebörd
av "arbetsförmedlingstvång", "företrädesbestämmelse"
"tvångsförlängning" (= förbud mot arbetsnedläggelse)
redogjorde talaren för därav betingade
ersättningsfrågor. Systemet hade i någon mån så till vida blivit
tillämpat, att enligt särskild kungörelse arbetskraft för
vissa statliga eller statsunderstödda anläggningar måste
uttagas genom arbetsförmedlingen. Detta hade ej
kunnat genomföras friktionsfritt men varit ofrånkomligt för
att få "rätt man på rätt plats". Likväl vore vi ännu
långt ifrån tjänsteplikten. Industrien som behövde van
arbetskraft, hade naturligt nog icke yrkat på lagens
till-lämpning. Och de krav, som från andra håll blivit
framställda, hade man hittills kunnat bemöta med att
framhålla såsom arbetsmarknadskommissionens främsta
uppgift att söka ordna så, att tjänstepliktslagen icke
behövde tillämpas. Den vore avsedd för mycket svårare
förhållanden än de nu rådande. Men därför borde både
arbetsgivare och arbetare redan nu frivilligt hänvända
sig till arbetsförmedlingen för att så vänja den vid de
svårare uppgifter, som skulle möta den, när
tjänsteplikten måste komma. Genom frivilligt samarbete hoppades
talaren, att vi allt framgent liksom sedan uråldriga tider
enligt svensk sed skulle kunna lösa våra problem utan
annat tvång än som behövdes för att hålla lagbrytare
och dem, som voro osolidariska med samhället, inom
vederbörliga gränser.
Föredraget mottogs med starka applåder.
Ordföranden önskade uppställa frågan: huru skall
industrien vid mobilisering erhålla reservpersonal? Det
funnes ej folk att få extra, och då de inkallades familjer
ej kunde avhysas, huru skulle bostadsfrågan, redan nu
brännande, då kunna lösas? Skulle industrien kunna få
arbetare genom kommissionen, och skulle den kunna
befrias från underhållet av de arbetslösa i händelse av
driftsinskränkning?
Direktör F. Söderbäck erinrade om
Arbetsgivareföreningens cirkulär rörande ersättare i arbetet vid
mobilisering, syftande på de ordinarie arbetarnas hustrur
och döttrar samt på pensionerade arbetare. Trots vissa
utredningar hade resultatet blivit magert. Dels trodde
man väl ej på faran, dels litade man väl på Statens hjälp.
Direktör H. Weixner anförde ett exempel på de
svårigheter man haft i Finland med kvinnor som ersättare
trots de finska kvinnornas förvisso större vana vid
"mansarbete" än de våras.
Ordföranden önskade veta, vad industrien hade att
27 10 jan. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
