- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
144

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 ½. 23 mars 1942 Tekniska krisproblem - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

importsiffror förvandlar dessa värden ned till 500 mill.
volymen, importerades för byggnadsindustriens
ändamål 20 000 ton armeringsjärn och balkar, ca 40 000
m3 trävaror och ca 20 000 ton gjutjärnsrör, dragna
rör o. d.

Måste man icke även för innevarande år räkna med
betydande importkvantiteter, eller är industriens
ställning i dag sådan, att vi i stort sett kunna anse
oss fria från detta importbehov? Eller finnes
utsikter att nå tillräcklig importvolym?

Av befintliga tillgångar måste således
bostadsbyggnadsindustrien avstå en betydande del av sitt
materialbehov till försvarets byggnadsbehov. Har
vederbörande på ansvarigt håll verkligen gjort klart för
sig vad detta innebär, innan byggnadsverksamheten
släppes loss utefter hela linjen?

Enligt byggnadsindustrisakkunniga arbetade inom
byggnadsfacket år 1935

ca 9 500 murare,
11 32 000 byggnadssnickare och timmer-
män,
11 38 000 grovarbetare,
16 000 målare,
11 8 000 rörledningsarbetare,
11 2 000 plåtslagare och
11 5 000 elektriker.

Summa ca 110 500 man.

År 1939 hade denna siffra stigit till 155 000 man
anställda inom byggnadsindustrien. Enligt byråchef
Alf Johansson hade denna arbetarestam i aug. 1941
genom omplaceringar minskat till 105 000 man. Kan
man återfå de resterande, utan att skada t. e.
bränsleförsörjningen, som också enligt Alf Johansson,
övertagit lejonparten av lediga byggnadsarbetare?

Det är att med säkerhet förmoda, att ett antal
arbetare av ca 110 500 man kommer att behövas inom
byggnadsindustrien innevarande år. Det som gör en
byggmästare synnerligen betänksam inför
arbetareproblemet är de många inkallelserna till
militärtjänstgöring. Det kan visserligen invändas, att bland
yrkesarbetare är ålderssiffran gaska hög, varför ett
stort antal av dessa undandragas från
militärtjänstgöringen. Men säkerligen måste byggnadsindustrien
ändå avstå betydande antal yrkesarbetare till de
militära tjänstgöringarna. Kan man ändå anse, att
tillräckligt antal yrkesarbetare inom byggnadsindustrien
finnes tillgängligt för att möta den produktion, som
är att jämföra med 1935 års byggnadsvolym?

En mycket allvarlig fråga, som byggmästarna
ställas inför, är den kostnadsökning, som inträffat från
hösten 1939. Om enligt socialstyrelsen
byggnadskostnaderna den 1/1 1939 sättes = 100 uppgår
bygg-nadskostnadsindex i år till 127. Socialstyrelsen
anmärker härtill att i januari månad i år hade
materialkostnaderna stigit med i genomsnitt 45 % medan
lönekostnaderna för arbeten utförda på
byggnadsplatsen stigit med nära 6 %. Till den senare siffran måste
även läggas de löneökningar, som blivit en följd av
senaste indexberäkningen. Det förtjänar påpekas, att
vid stegrade priser, särskilt inom byggnadsindustrien,
kommer verkliga prisnivån ej att framträda förrän
efter viss tid. Detta är också förklaringen till, att
den officiella fördyringen inom byggnadsindustrien

stannat vid 27 %. De underlag, som jag och aiidra
företagare ha att tillgå, visa att kostnadsökningen
ingalunda stannar vid dessa 27 % utan går högre.
Dagens index jämförd med 1/1 1939 ligger närmare
135 än 127.

Denna prisstegring kan man bortse från när det är
fråga om statliga och kommunala arbeten, där
anslagens storlek endast behöver anpassas efter de
ökade byggnadskostnaderna, men när man
kommer till bostadshusprojekten, blir frågan mera
brännande, enär man där har hela förräntnings- och
finansieringsproblemen att taga hänsyn till. Som
byråchefen Alf Johansson framhållit, förefinnas starka
skäl att hålla hyrorna nere vid 1939 års nivå. Detta
kan, som han också påpekat, endast ske medelst rätt
betydande subventioner från det allmänna.
Emellertid förefaller det som om man ändå icke skulle
komma fram enbart på den vägen. För att hålla
hyresnivån kräves dessutom en väsentlig
standardsänkning, således ett enklare utförande och en trängre
lägenhetsyta i de hus, som nu skola byggas. Detta är
också vad som redan nu sker i den begränsade
byggnadsverksamhet, som pågått den allra senaste tiden.
Husen få den torftighet över sig, som detta enklare
utförande betingar.

Bet förbilligande man ansett sig kunna uppnå
genom att låta bostädernas ytarealer krympa samman
är än mer betänkligt. Tendensen synes vara, för att
nu taga ett exempel, att skära ned
2-rumslägen-heterna från de tidigare som minimum ansedda
50 ma till 42—43 m2 nettoyta. Denna nedskärning är
ur bostadspolitiska synpunkter synnerligen olycklig
och beklämmande. Den bidrar också till att
ytterligare öka torftigheten i de nya bostäderna. Trots
den statliga medverkan, som byråchefen Johansson
åsyftar med subventionsunderstöden från det
allmänna, får med all säkerhet de nya husen således
ändock dragas med en sänkning av standarden, som
går långt under 1939 års standard i torftighet. Med
andra ord, de hus, som nu komma att byggas, få
kristidsprägel över sig och denna prägel förhöjes
ytterligare genom att varmvattenledningar överhuvud
taget ej kunna utföras och att elektriska ledningar
måste inknappas, och således ljuspunkternas antal
minskas i lägenheterna. Det synes nu, som om man
begärde av byggmästarna, att de skulle påtaga sig
det framtida ansvaret även för ett innehav av dessa
hus. Det synes mig, som om detta krav är orimligt.
Jag tvivlar icke på, att ett stort antal byggmästare
och byggnadsfirmor sätta i gång
byggnadsverksamheten även med här angivna perspektiv för ögonen,
men frågan är, om det kan anses riktigt att en
yrkesgrupp, som tar sin uppgift så lättsinnigt, skall anses
lämpad att handha lösandet av en så viktig fråga som
bostäder åt människorna. I en artikel i tidskriften
Byggmästaren har jag pekat på dessa problem och
framhållit att kommunerna med sina hjälporgan ha
skyldighet att här gripa in och ta sitt ansvar.
Byggmästarnas del i arbetet bör inskränka sig till att
spela rådgivarens, förslagsställarens och entreprenörens
roll. De offentliga organen i kommunen och staten
skola taga ansvaret och riskerna på sig. De böra
även, sedan möjligheterna på material- och
arbetsmarknaden inventerats, rätta
bostadsbyggnadsprogrammen därefter, även om bostadsknappheten
därigenom ej häves.

144

14 mars 1942 144

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free