Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 9 maj 1942 - Landets äggviteproblem, av Sten Westerberg - Teknisk nomenklaturvård, av John Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
hö blir utsatt för regn under torkningsperioden, kan
förloras mer än 30 % av dess protein, men om
vallväxterna konserveras genom torkning eller ensilering
förloras blott 10—15 %. Från slåtter och
betesvallar skördas normalt 390 000 ton smältbar äggvita, en
kvantitet som vid rationellt tillvaratagande av
vallväxterna kanske kunde ökas med inemot 100 000 ton.
II. Fiskets möjligheter.
Även fiskenäringen spelar en betydande roll vid
vår äggviteförsörjning Genom importerad sill och
fångst av fisk samt fiskkonserver tillfördes
national-hushållet närmare 18 000 ton äggvita år 1937 mot
ungefär 12 000 ton 1941. Den starka nedgången i sill-
importen betydde en minskning med 3 000 ton
äggvita. Vårt eget fiske har gått tillbaka med nära 2 000
ton äggvita, vilket givetvis beror dels på den numera
begränsade möjligheten att fiska i internationellt
vatten, men säkerligen också på brist på drivmedel för
fiskebåtarna. Med det intensiva arbete, som
bedrives för att skaffa fram flytande motorbränsle, torde
en ökning av fiskfångsten kunna ligga inom räckhåll.
Denna stimuleras ju även i hög grad av nu rådande
mycket höga fiskpriser. Av betydelse är också ett
så rationellt tillvaratagande som möjligt av
uppstående fiskavfall, vilket med moderna metoder numera
kan tillgodogöras genom ensilering eller torkning.
Sådant fodermedel användes med fördel vid
djurutfodring.
Teknisk nomenklaturvård.
Uppgiften att förena de strävanden inom vårt land
som äro inriktade på vården och utvecklingen av vårt
tekniska språk, och att själv utöva språklig
verksamhet inom det tekniska området, har anförtrotts åt
Tekniska nomenklaturcentralen TNC. Detta är en
helt ung institution — dess av Kungl. maj:t
fastställda stadgar gälla från den 1 juli 1941 — och den
söker därför i vissa hänseenden ännu sina
arbetsformer. En av dess mest påtagliga arbetsuppgifter är
att vid begäran uttala sig om enskilda benämningar
inom teknikens olika grenar, och att själv föreslå
nya benämningar när så behövs.
Att häri ligger en språkvårdande uppgift är
uppenbart, men att TNC:s verksamhet även innebär en
praktisk hjälp åt teknikern är kanske icke lika tydligt
för alla. Till dessa tveksamma höra lyckligtvis ej de
mera erfarna och vidsynta industrimännen. De veta
vilken oproportionerligt lång tid som vid teknisk
standardisering, vid formulering av beskrivningar för
olika ändamål, vid upprättande av varuförteckningar
etc., kräves blott för att finna lämpliga, entydiga
termer för de tekniska föremål, arbetsoperationer,
teoretiska begrepp m. m. som tekniken sysslar med. De
veta också att stora ekonomiska värden kunna stå
på spel, om termer använda i ett köpekontrakt eller
en arbetsbeskrivning icke förstås på samma sätt av
alla parter. Att kunna hänskjuta sådana frågor till
en auktoritativ och effektivt arbetande
specialinstitution måste innebära en sund rationalisering.
Vad har då TNC för möjligheter att lösa denna på
en gång språkvårdande och direkt praktiska
uppgift? Innan frågan besvaras, skola till orientering
de viktigaste synpunkterna uppräknas ur vilka över
huvud taget varje fackterm måste bedömas.
För att börja med ordens rent yttre egenskaper kan
man allra först nämna stavningen. Termerna måste
i detta hänseende följa Svenska akademiens ordlista,
och där denna ej ger besked måste språklig
fackkunskap i annan form anlitas. Vissa utländska ords
stavning innebär svårlösta problem. "Reglage",
"kom-pound", "chaufför" äro prov på visserligen
vedertaget men icke desto mindre otillfredsställande
skrivsätt. En mera ljudenlig stavning, sådan som reglasch,
kompaund, sjåför, vore emellertid knappast att
föredraga. Dessa ord kunna helt enkelt ej bibringas en
hygglig svensk stavning efter nutida begrepp och
slutsatsen måste bli att införande av sådana ord i språket
såvitt möjligt bör undvikas.
I intimt samband med stavningen står uttalet. Ord
som uttalas på utpräglat osvenskt sätt äro givetvis
icke önskvärda i svensk nomenklatur: "service",
"economiser", "honeycomb-lindning" ..., alla tre
betecknande nog med engelskt uttal. Man har här att
välja mellan försvenskning, t. e. "servis" (med
tonvikt på i), och val av helt andra ord, såsom "tjänst"
för service, kanske någon sammansättning med
"spar-" för economiser, och exempelvis "rutlindning"
för honeycomb-lindning.
Ett ytterligare villkor för att en term skall kunna
accepteras är att böjningen följer något bekant
svenskt mönster. Det tämligen nyinförda ordet "silo"
för ett slags foderbehållare har föranlett en hel del
diskussion; skall det i pluralis heta silos (osvenskt),
silon, silor, siloar eller siloer? Detta sammanhänger
med dess genus; heter det en silo eller ett silo? Den
språkliga sakkunskapen har fastställt: en silo, flera
silor. Ett speciellt böjningsschema har alltså fått
tillgripas, vilket visar att silo icke är någon fullgod
svensk term. Tvekan spåras ofta i fråga om
pluralformen för schema, centrum, dielektrikum ..., och
vad heta de sistnämnda två orden i bestämd form
singularis och pluralis? Genus för ett flertal kemiska
ämnesnamn är vacklande, t. e. för fotogen, vaselin,
antimon; syd- och västsvensken väljer ofta realgenus
där stockholmaren väljer neutrum. Även härvidlag
får den språkliga fackkunskapen fälla utslaget.
Därnäst kan nämnas kravet på korrekt ordbildning,
särskilt i fråga om sammansättningar och
avledningar. Det skall heta oljeströmbrytare och icke
oljeströmsbrytare, vilket skulle betyda en brytare för
oljeström; däremot bör det heta likströmsbrytare.
Likaså bör man skriva djuppressningsverktyg och
icke djuppressverktyg; däremot är pressverktyg fullt
korrekt. Hithörande frågor äro ständigt aktuella,
och nödig varsamhet vid språklig ordbildning är ej
alltid till finnandes. — Ett ytterligare krav i detta
228
16 maj 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
