Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 6 juni 1942 - Den elektrotekniska högskoleundervisningen, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
elektrotermiska och elektrokemiska branscherna,
elektromotoriska tillämpningar inom olika industrier samt
den elektriska järnvägsdriften, vilka samtliga äro för
vårt land synnerligen betydelsefulla. I fråga om
järnvägsdriften, som redan i samband med äldre
undervisningsplaner varit föremål för intresse, framfördes
på sin tid av framlidne professorn i elektrisk
anläggningsteknik, C. Rossander, som var en klarsynt man,
förslag om inrättande av en speciallärarbefattning,
vilket föranledde en framställning till K. m:t.
Framställningen blev bordlagd, och efter Rossanders
frånfälle fullföljdes den icke från högskolans sida. Så
står denna fråga än i dag.
De elektrotermiska tillämpningarna äro av särskilt
intresse så till vida, som de i betydande omfattning
väl lämpa sig för det slags forskning, som kan
bedrivas vid en högskola med tillfredsställande
laboratorie-utrustning. Som bekant upptog IVA på sin tid
undersökningar på detta område, som föranledde
Elek-trovärmeinstitutets tillkomst. Institutet drives
numera som privatföretag utan samband med
akademien, varför det kunde ha legat högskolans
elektrotekniska fackavdelning nära till hands att intressera
sig för den mer forskningsbetonade verksamhet på
området, som akademien släppt ifrån sig. Beträffande
den sida av elektrotermien, som sysslar med
elektriska ugnar, är det även känt och erkänt, att många
av misstagen i det förgångna kunnat undgås om
me-tallurgerna haft bättre tillgång till elektroteknisk
fackkunskap, en kunskap som kunnat främjas genom
ämnets upptagande på det elektrotekniska
undervisningsschemat. Då utvecklingen på det
elektrotekniska området ännu är långt ifrån avslutad, kan man
utan tvivel räkna med att så kan bliva förhållandet
även i framtiden.
Man kan nu ställa sig den frågan, huruvida ett
upptagande av de viktigaste förbrukningsområdena inom
anläggningsprofessurens ra.m är möjligt, med hänsyn
till timplanens begränsning. Man kan även ställa den
frågan, huruvida det är möjligt att uppbringa
professorskandidater, som nöjaktigt behärska såväl den
produktionstekniska som den förbrukningstekniska sidan
av ämnet.
På den första frågan kan svaras, att plats
säkerligen kan beredas genom lämplig inskränkning på
vissa delar av nuvarande kurs, bl. a. rörande
elektriska kraftledningar, som efter allt att döma inta en
väl dominerande ställning.
Den andra frågan är givetvis svårare att besvara.
Man har dock rätt ställa den fordran, att en kandidat
till professuren bör vara kompetent över hela dess
område, eller åtminstone besitta sådan begåvning och
intresse för sin uppgift, att han kan nöjaktigt
komplettera sitt vetande i syfte att göra sin undervisning
så allsidig som skäligt är. Där särskilda
omständigheter föreligga, kan som alternativ tänkas en
komplettering genom speciallärare, för så vitt man ej vill
ta steget fullt ut och uppdela professuren, varigenom
forskningsbehovet kan bättre tillgodoses. Hur man än
gör är emellertid av största vikt, att
undervisningen blir fullständig vid både KTH och Chalmers.
Om högspänningslaboratoriet vid Chalmers
inskränkes till vad undervisningen kräver, komma
anläggningskostnaderna att bliva måttliga;
laboratorieresurserna för förbrukningsområdena behöva ej bli allt-
för kapitalkrävande vare sig vid KTH eller
Chalmers. Det förslag som då och då framskymtat, att
professuren vid KTH som hittills skulle syssla
huvudsakligen med den produktionstekniska grenen,
Chalmersprofessuren med den förbrukningstekniska,
bleve med hänsyn till sina konsekvenser synnerligen
olyckligt. Det skulle innebära ett fastlåsande för all
framtid av den mer ensidigt inriktade undervisning
i elektrisk anläggningsteknik, som kännetecknat KTH
i flera decennier, till förfång för såväl
elektroingenjörerna som den industri, som utnyttjar deras
tjänster.
Yad beträffar de återstående professurerna, i
telegrafi och telefoni samt i radioteknik, kan jag fatta
mig kort. Med dessa professurer torde tekniken vara
väl tillgodosedd för överskådlig tid. Om man för
Chalmers t. v. vill räkna med endast en professur för
båda ämnena tillsammans eller ordna någon
uppdelning på annat sätt, varigenom en professur
inbesparas, synes det mig väl kunna försvaras: Dessa
områden representera sammanlagt endast ca 25 % av
landets elektroteknici. Förhållandena äro här sålunda
väsentligt olika mot starkströmsteknikens; dennas
anläggningsteknici utgöra säkert den övervägande
delen av landets elektroingenjörskår.
8. Elektrotekniken och de övriga facken.
Elektrotekniken är kanske i högre grad än andra
fack en tjänande broder, vars tjänster tagas i anspråk
för att öka produktionsförmågan inom alla branscher.
Utan elektrisk kraftöverföring och elektriska
kommunikationsmedel vore modern teknik omöjlig. Det
är därför naturligt och nödvändigt att samtliga fack,
såväl de mekanisk-verkstadstekniska som de
kemiska och bergstekniska, samt i viss utsträckning
även övriga, erhålla en tillfredsställande orientering i
ämnet. Detta behov har under en lång följd av år
tillgodosetts vid KTH genom en
speciallärarbefattning inom en relativt snäv ram av
föreläsnings-och övningstimmar. Detta är självfallet icke
tillfredsställande, i betraktande av den betydande utveckling,
som skett inom den elektriska anläggningsteknikens
förbrukningsområden, och som i det föregående
berörts. I själva verket är det numera för
yrkesmännen inom alla branscher mer eller mindre
nödvändigt att kunna behärska de elektriska
drivkraft-problemen, liksom även de elektrotermiska
tillämpningarna, möjligheterna för arbetsprocessers
reglering och kontroll på elektrisk väg etc. För en del
år sedan gjorde förf. en framstöt för att
åstadkomma en bättre anpassning av undervisningen till
de olika fackens behov, vilken ledde så långt
som till en framställning till K. maj:t om ökade
anslag för utvidgning av kurserna. Sedan ärendet
där i vanlig ordning bordlagts, har det förblivit
vilande i avvaktan på nu pågående nya utredningar.
Under tiden har försökts att i den gamla
undervisningens timplan passa in åtminstone en mindre del
av vad som varit påtänkt i samband med den
utvidgade undervisningen. Försöket synes emellertid
visa, att man befinner sig på gränsen för vad som kan
absorberas av eleverna, och undervisningens tidigare
föreslagna utvidgning är därför lika aktuell som
tillförne.
11 juli 1942
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
