- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
311

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 20 juni 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Ännu ett stort steg framåt är taget med det här vid
AGA uppfunna djupsvetsförfarandet. Detta
svets-ningssätt kännetecknas av att man svetsar i s. k. rät
stumfog — en fog utan fasade kanter — samt att
lågan står vinkelrätt mot arbetsstycket och är djupt
nedsänkt i fogen, varav namnet.

Djupsvetsförfarandet är ännu mer ekonomiskt än
motsvetsförfarandet.

De moderna svetsmetoderna äro inte blott
ekonomiska, de äro också kvalitetsbefrämjande emedan de
meddela stålet större svalningshastighet, varav följer
kortare tid för det överkritiska tillståndet hos stålet
och mindre utpräglad kristallisation, vilket i sin tur
medför segare svets. På det svetsmetodiska området
mötes man av paradoxen, att det bästa också är det
billigaste.

Emellertid har det visat sig i praktiken, att nyare
svetsmetoder ej hundraprocentigt kunnat ersätta de
äldre. De äldre svetsmetoderna ha hävdat sig inom
något begränsat område och således funnit sin
användning även i modern svetsning.

Av stor betydelse för framåtskridandet på det
svetsmetodiska området är, att man nu fullt ut känner
sambandet mellan godstjocklek, svetsläge, svetsmetod
och lågstorlek.

Av en svetsare måste man därför i dag kräva icke
blott färdighet i flera svetsmetoder utan även att han
förstår när han skall använda den ena eller den andra
av dem.

Jag vill nu övergå till den tredje svetsfaktorn
Svetstråden.

Redan från gassvetsningens första tid var man på
det klara med att man som tillsatsmaterial måste
använda renast möjliga järn.

Till en början användes svetstråd av svenskt
Lan-cashirejärn, dragen i endast en dimension. Behövde
man grövre tråd, sammantvinnade man två eller flera.
Svetstråd av denna typ har utgjort en betydande
svensk exportvara. På 1920-talet övergick man till
Siemens-Martin-stål av kolfattigast och renast möjliga
sort samt började använda trådar av olika diametrar
med övergivande av tvinnad tråd. Med dessa trådar
kunde man åstadkomma sega svetsar, men
brotthållfastheten var begränsad till 30—34 kg/mm2, beroende
på den låga kolhalten. Då vid denna tid
konstruktörerna i allmänhet krävde högre hållfasthet hos
konstruktionsstålen, i regeln ej mindre än 37 men
vanligen också 44, 52 och 60 kg/mm12, måste
svetstekniken följa med i denna utveckling.

Alla försök att lösa problemet på det enkla sättet
att höja kolhalten i svetstråden strandade på att man
då förlorade den goda tänjbarheten hos svetsgodset.

Andra vägar måste sökas. Man hade redan länge
givit akt på, att vid svetsning med kolfattiga och
kiselfria trådar uppstod ett ymnigt stänk av från
smältan utkastade och i luften oxiderande
järnpartiklar. Dessa miniatyrexplosioner måste givetvis
bidraga till poröst gods med nedsatt hållfasthet. Sedan
man utforskat stänkandets mekanik var det ej svårt
att finna botemedel däremot. Ett av de största
framstegen på tillsatsmaterialens område torde vara
upptäckten av den s. k. kisel-mangan-balansen. Man
fann nämligen, att tillsats av en viss mängd kisel

tillsammans med en bestämd mängd av mangan fick
kokning och stänkning att upphöra och framkallade
det lugna smältbadet. Härmed var oerhört mycket
vunnet, men inte allt. Tänjbarhet och hållfasthet hos
svetsen hade ökat, men hållfastheten icke i tillräcklig
grad. Då kol icke kan användas för
hållfasthetsökningen, återstod endast att legera stålet med lämplig
metall. Man valde då legeringsmetallen SHij ätt den
förutom att ersätta felande kol i stålet hade
egenskapen att fördröja och dämpa kristallisationen i
stålets överkritiska temperaturintervall. Härigenom
ökades icke blott hållfastheten av svetsen utan även
tänjbarheten ytterligare, men också och framförallt
slagsegheten. Med trådar utan kisel och
legeringsmetall kan man ej ens uppnå slagsegheten 2 kgm/cm2
för onormaliserad svets, men med de moderna
trådarna uppnås slagsegheten 5—7 kgm/cm’2. Ett stål,
lämpat för dessa moderna svetstrådar, kan icke
framställas annat än genom elektrosmältförfarandet. .
Varken vid Bessemer- eller Siemens-Martin-processerna
kan man avpassa mängderna av inneslutningar i
stålet till den precisa mängd, som fordras för dessa
svetstrådar.

Jag har nu försökt giva en, om ock knapphändig,
bild av utvecklingen av själva gassvetstekniken, och
det kanske vore tid att sluta nu, men jag dristar mig
ändå till att taga herrarnas uppmärksamhet i
anspråk ännu några minuter.

Skall man lyckas med ett svetsningsarbete måste
delarna som skola sammansvetsas vara rätt
utformade. Svetstekniken har alltså en konstruktiv sida,
som ej får lämnas obeaktad. Man kan ej konstruera
för svetsning lika som för nitning. Vid den
konstruktiva utformningen av svetsgods har man, liksom
även vid själva svetsningen, framför allt att taga
hänsyn till krympning och krympspänning.

Ett ingående och tidskrävande forskningsarbete på
detta område har genomförts här vid AGA, vilket
givit de värdefullaste upplysningar i dessa stycken.

Till slut ett par ord om svetsarutbüdningen.

Den åsikt man förr hyste, att om man blott
meddelade en arbetare kännedom om svetsverktygens
handhavande, så skulle han snart genom egen
träning lätt finna den bästa metoden att svetsa, har
visat sig ohållbar i praktiken. Sedan man nu genom
Ingenjörsvetenskapsakademiens svetskommission fått
objektiva provmetoder för svetsar, har man mycket
lättare än förr att genom prövning värdesätta en
svetsares produkt. Utvecklingen har lett till att
självlärda svetsare knappast tolereras inom moderna
industriföretag. Allmänt fordras nu av svetsare, att
de skola ha lärt sig åtminstone svetsningens
grund-elementa i en ingenjörsmässigt ledd svetsskola.

Oftast fordrar man mer än så, och därför anordnas
vid t. e. AGA:s svetsskola utöver elementarkurserna
s. k. mästarkurser för olika yrkesgrenar inom
stål-och metallindustrierna. I modernt ledda företag
lämnas ej svetsningsarbetena utan särskild ledning. För
att hjälpa arbetsledningar att snabbt sätta sig in i
gassvetsningstekniken och följa dess utveckling bruka
vi här på AGA årligen anordna kurser för
ingenjörer och arbetsledare och sedan genom en
fortlöpande servistjänst lämna vårt bidrag i deras
dagliga id.

11 juli 1942

311

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:30:30 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free