- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
310

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 20 juni 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tekmsk Tidskrift

Utvecklingen av gassvetstekniken har således följt
tre parallella linjer, och man vet numera tämligen
väl vad som förbättrar eller försämrar gassvetssens
kvalitet.

Låt oss således betrakta var och en av de tre
faktorerna för sig och börja med

Svetsapparaturen.

För att en svets skall uppnå en viss kvalitet är det
nödvändigt att svetsningen kan genomföras utan
störningar av svetsförloppet. Detta fordrar i sin tur att
svetslågan är stabil under svetsningen, varmed
förstås, att dess volym och sammansättning skall vara
oföränderligt konstant så som den blivit inställd.
Numera finnes det svetsapparatur, som uppfyller
kravet på stabil svetslåga, men detta mål har nåtts först
efter ett långvarigt tekniskt forskningsarbete.
Förutsätta vi att till förfogande finnas gaskällor för
acetylen och syrgas, som förmå lämna erforderlig
gasmängd samt ren och torr gas, kunna vi ägna vår
uppmärksamhet åt gasreglaget.

Äldre s. k. "reduceringsventiler" reducerade det
höga och variabla trycket i gasbehållarna, men kunde
inte hålla det reducerade gastrycket konstant.

En första förbättring blev att man lyckades
konstruera verkliga gasregulatorer, som både reducera
och reglera gastrycket till konstanttryck.

Emellertid märkte man snart vid praktisk
svetsning att ej heller dessa konstanttryckregulatorer
kunde giva svetslågan den fulla grad av stabilitet som
man väntat. I praktiken måste man pämligen även
med dessa regulatorer alltid efterjustera svetslågan
sedan svetsningen pågått en stund.

Orsaken härtill fann man slutligen vara den
värme-återstrålning, som under svetsförloppet äger rum
från den smälta metallen till svetsbrännaren. Denna
värmeåterstrålning åstadkommer nämligen en
temperaturstegring, som omställer det tryckförhållande,
som bestämmer mängden av framströmmande gas.

Efter denna upptäckt blev nästa steg i utvecklingen
konstruerandet av en svetsregulator, som håller
konstant svetstryck vid konstant mottryck och konstant
gasmängd vid variabelt mottryck. Detta är den
verkliga konstantregulatorn, dagens svetsregulator.

Även svetsbrännaren har under årens lopp
genomgått en utveckling, syftande till samma mål, stabil
svetslåga.

Den för sin tid mästerligt konstruerade
Fochébrän-naren, som än i dag hävdar sin plats bland
svetsverk-tygen, är dock behäftad med ett fel, som den
moderna svetstekniken har svårt att tolerera, i synnerhet
då det gäller att svetsa andra stålsorter än rena
kolstål med liten kolhalt.

Fochébrännarens och många dess plagiats
tillverkningssätt kännetecknas av att syrgasen vid inträdet
i brännaren har ett mycket högre tryck än
acetylen-gasen.

Detta har till följd, att då trycket av biandgasen i
brännaren stiger på grund av den förut påtalade
vär-meåterstrålningen, så stiger ej syrgasens och
acetylenens partialtryck i biandgasen proportionellt.

Syrgasens tryck stiger hastigare än acetylengasens.

Resultatet blir, att biandgasen ändrar
sammansättning och blir syrerikare. För den kunnige och
ambitiöse svetsaren tager detta sig uttryck i att lågan
måste omställas efter en stunds svetsning, då bränna-

ren blivit uppvärmd. Den okunnige eller självlärde
trådsmältaren märker ej detta fel utan fortsätter med
det han kallar svetsning.

Fochébrännaren var ursprungligen konstruerad för
lågtrycksacetylen tillsammans med högtryckssyrgas.
I sådant fall är ovannämnda fel särskilt
framträdande och svårt att bemästra i praktiken. Ett stort steg
framåt togs i och med konstruerandet av
högtrycks-brännaren, som är avsedd att arbeta med båda
gaserna under högt tryck och därför med tryckreglage för
båda gaserna.

Den fulländade svetsbrännaren är en
högtrycks-brännare, till vilken man upptagit Fochés
ursprungliga konstruktion med en injektor, avpassad för varje
munstycke och med en tät serie av olika
munstycksstorlekar.

Denna brännare, den s. k. liktrycksbrännaren,
arbetar så att, oberoende av vilket munstycke som
svetsaren för tillfället använder, de båda gaserna alltid
inkomma till brännaren under lika tryck. Härav
följer, att proportionalitet mellan biandgasens båda
partialtryck alltid blir rådande och som följd härav
konstant, oföränderlig sammansättning av biandgasen
och stabil svetslåga.

Med båda gaserna strömmande på grund av
självtryck, med goda konstantmängdsregulatorer och med
goda liktrycksbrännare uppnår man numera det länge
åtrådda målet — den stabila svetslågan. I praktisk
svetsning betyder detta, att svetsaren kan vända sin
uppmärksamhet från svetsapparaturen till
svetsningen. En svetsare bör ju mer ägna sig åt svetsningen
än åt pyssel med en otjänlig apparatur.

Vare nu nog sagt om svetsapparaturen och vi
övergå till

Svetsmetoden.

Då gassvetsningen först började praktiseras, kände
man föga mer om det metodiska förfarandet än att
både grundmaterial och tillsatsmaterial måste
smältas för att en fullständig svets skulle åstadkommas.
Varje arbetare utvecklade i svetsningens barndom sin
egen metod att föra lågan och tråden, och det hela
verkade ometodiskt och förvirrande. Så småningom
började ingenjörer att blanda sig i leken med lågan
och så framkom ett mera metodiskt sätt att
svetsa,-den s. k. frånsvetsningen. Denna svetsmetod
kännetecknas av att lågan vid svetsningen lutar från färdig
svets, att den har sidorörelser i fogen samt av att den
hålles långt ifrån fogens bottenkanter. Ett närmare
studium av frånsvetsförfarandet ger vid handen, att
värmetransporten från lågan till arbetsstyckets
fogkanter sker under ganska ogynnsamma villkor. Inte
förrän på 1920-talet framkom ett bättre
svetsningsförfarande. Detta bestod i det nästan omvända sättet
att svetsa.

Lågan riktades nu mot färdig svets samt sänktes
ned i fogen. Den hålles stilla i fogtvärsnittet och
puddelrörelserna utföras med tråden för att
bortskaffa gaser ur smältan. Metoden benämnes
mot-svetsförfarandet och är för grövre gods mycket mer
ekonomisk än frånsvetsförfarandet, emedan
värmetransporten sker under så mycket gynnsammare
betingelser. Motsvetsförfarandet är dessutom mer
preciserat än frånsvetsförfarandet och så utformat, att de
förr så vanliga bindningsfelen helt elimineras vid det
korrekt genomförda motsvetsförfarandet.

310

20 juni 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free