Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 4 juli 1942 - Stockholmsbebyggelsen, kommunikationerna och krisen, av Torsten R. Åström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Stockholms stad 600 000. Frågan om
Stor-Stock-holms framtida folkmängd har under tidernas lopp
varit föremål för åtskilliga prognoser och utredningar.
Enligt den senaste, av stadens statistiska kontor,
närmast under ledning av dr W. William-Olsson,
verkställda utredningen angives den sannolika maximala
folkmängden i Stor-Stockholm till omkring 900 000
innevånare, vilken skulle kunna uppnås under
decenniet 1960—1970. Den ytterligare folkmängd, som
skulle upptagas och i första hand föranleda ökad
bostadsbebyggelse inom Stor-Stockholm uppskattas
sålunda under en 25- eller 30-årsperiod till maximalt
omkring 200 000 personer. Huru stor del därav som
kommer att falla på det administrativa Stockholm
och på övriga delar av området ifråga beror dels på
intensiteten av exploateringen på stadens mark, dels
på eventuella utvidgningar av stadens j
urisdiktions-gräns. Självfallet kan det dock icke vara fråga om
att upptaga hela denna folkökning enbart på mark
inom stadens nuvarande jurisdiktionsgräns eller på
av staden ägd mark utanför men omedelbart intill
denna gräns.
De anspråk på nya bostadseldstäder och nya
bebyggelseområden inom Stockholm som föranledas av
ovan angivna folkökning peka sålunda på
förhållandevis måttliga siffror i medeltal per år räknat för
tidsperioden ifråga. Samtidigt bör dock hållas i minnet
dels att betydande kastningar för kortare tidsperioder
i förhållande till exempelvis ett tioårsmedeltal
tidigare ha förekommit och väl alltfort kunna förväntas,
dels att behov av nya bostadseldstäder utöver
nettofolkökningen kunna uppkomma genom ökad
familjebildning, fortgående citybildning i den inre stadens
centrala delar, förbättrad bostadsstandard etc.
Vad som emellertid har väsentlig betydelse är, att
den bostadsbebyggelse, för vilken man
fortsättningsvis har att planlägga inom Stor-Stockholm, är av
förhållandevis begränsad omfattning och i varje fall av
sådan omfattning, att planläggningen för den närmaste
tioårsperioden bör kunna givas ganska fasta
konturer. När det då gäller frågan om placering av de
erforderliga nya bebyggelseområdena och tomtmark
för de blivande bostadseldstäderna, finnes åtskilligt
material att bygga på; främst de
exploateringsutredningar och undersökningar i anslutning till 1934 års
stora bostadsutredning angående den tillgängliga
markreservens omfattning och utnyttjande, som de
allra senaste åren bedrivits av stadens fastighets- och
stadsplanekontor. Redan de resultat, som framlades
i 1934 års bostadsutredning, pekade på möjligheterna
att för överskådlig tid framåt inom det aktuella
förortsområdet inrymma erforderlig ökad
stadsbebyggelse, varvid högst avsevärda arealer förutsatts
reserverade för den öppna egnahemsbebyggelsen och
endast de närmast den inre staden belägna delarna av
Bromma, Brännkyrka, Enskede och Solna för
hyreshusbebyggelse. Sedermera och nu närmast i
samband med krisen ha dessa markinventeringar och
exploateringsplaner varit föremål för överarbetning,
varav torde framgå att något spridande av den
egentliga stadsbebyggelsen utanför 10-kilometersräjongen
för överskådlig framtid näppeligen är nödvändig; ur
kommunikations- och bostadsekonomisk synpunkt är
den icke önskvärd. Den maskininventering, som
verkställts i anledning av spårvägsbolagets skrivelse i
november föregående år till Stockholms stadskolle-
Fig. 5. Stockholmsområdet. - järnväg, ....... läns-
busslinje. (Spårvägsbolagets linjer ej inritade.)
gium angående förortsbebyggelsen och
busskommunikationerna, har givit vid handen, att enbart vid
befintliga spårkommunikationer på förortsområdet
inom Bromma, Brännkyrka och Enskede, varvid
även Ängbybanan och Midsommarkransbanans
beslutade förlängning medräknats, lämplig mark
finnes för en bostadsbebyggelse på omkring 80 000
eldstäder innebärande plats för ungefär lika många
boende. Härutöver torde inom det södra förortsområdet
på Årsta, Västberga och Gubbängen—Farsta söder
om Tallkrogen på stadens mark finnas plats för
minst 50 000 eldstäder, till större delen belägna på
mindre än 8 km avstånd från stadscentrum.
Ytterligare samma antal eldstäder torde på ett
stadsplane-mässigt tillfredsställande sätt kunna förläggas inom
Solna samt på det av staden ägda Södra Hammarby—
Nackaområdet väster om sjösystemet, på mindre än
6 km avstånd från stadscentrum.
På Västberga skulle de kommunikationstekniska
förutsättningar skapas främst genom ytterligare
förlängning av Midsommarkransbanan. För
Gubbängen—Farstapartiet skulle kommunikationsleden
bli den omlagda och förlängda Enskedebanan, och
för Södra Hammarby—Nacka—Skarpnäckområdet
finnes projekterad en helt ny förortsbana.
Kompletterande busslinjer torde även framdeles få
betraktas som en förutsättning för
förortsexploateringen, men främst gäller det att så utbilda de nya
bebyggelseområdena, att de planerade banorna
verkligen erhålla erforderligt trafikekonomiskt underlag.
Tages utöver ovan angivna bebyggelseområden
hänsyn till den markreserv som finns inom de till
alldeles övervägande del inom 10-km-cirkeln belägna
norra grannkommunerna Stocksund, Danderyd och
Djursholm och den östra grannkommunen Lidingö,
framstår klart möjligheterna av att inom nämnda
11 juli 1942
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
