- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1942. Allmänna avdelningen /
560

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 49. 5 dec. 1942 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

innebär blott en växande övertygelse om att de
yttersta realiteterna i universum icke kunna uppnås av
vetenskapen, emedan de icke äro och sannolikt aldrig

bli fattbara för det mänskliga förståndet–-Det

är icke heller nödvändigt att grubbla allt för mycket
över skenbara motsägelser. Den yttersta för oss
förborgade verkligheten bildar utan tvivel en högre
enhet, i vilken alla motsägelser sammansmälta."

Dr Liljeblad sysslar i sin uppsats uteslutande med
omvandlingarna inom fysiken och deras betydelse
för det spekulativa tänkandet. Jag tror nu icke att
den moderna fysiken enbart kan utgöra en hållbar
grund för *en världsåskådning, lika litet som den
gjorde det under de mekanistiska teoriernas
glansdagar vid slutet av 1800-talet. Måhända är detta
icke heller dr Liljeblads mening.

Omvandlingarna inom fysiken beröra ju såväl
makrokosmos som mikrokosmos. I förra fallet är det
relativitetsteorien, i det senare atom- och
kvantateorierna, som äro av största intresse. Måhända
är det så, att relativitetsteorien inom lekmannakretsar
väckt mer ocli de andra teorierna mindre uppseende
än de förtjänat. Talet om tiden som fjärde
dimension, det krökta rummet etc. är bemängt med en god
del mystik, som verkat lockande och givit anledning
till allsköns populärvetenskapliga utsvävningar, som
ofta nog ej haft mycket med vetenskap att skaffa. Man
har vid försöken att åskådliggöra teoriens
fundamentala satser tillgripit analogier, som ej stå sig vid en
förnuftskritisk självrannsakan. Så är t. e. fallet i
fråga om det välkända resonemanget att den krökta
rymdens karakteristiska egenskaper kunna förklaras
i analogi med den sfäriska ytans: båda äro
ändliga men obegränsade. Denna analogi brister bl. a.
av den grund att vårt intellekt är bundet vid det
normala tredimensionala rummet som fattningsorgan.
Över huvud taget har ordet dimension förorsakat en
hel del populär villervalla, i det man ej kunnat helt
frigöra sig från dess geometriska tolkning, medan det
i här förevarande samband ofta har en helt annan
betydelse. För övrigt kan det lämnas därhän om vår
värld är ändlig eller oändlig; ur fattbarhetssynpunkt
äro båda lika svåra. Vår rumsuppfattning känner inga
gränser, dess koordinatsystem kan utsträckas över alla
ändliga mått. I verkligheten skall emellertid detta
system sluta sig inom sig självt på grund av
rymdkrök-ningen enligt relativitetsteoriens tes. Här står ett
logiskt spörsmål mot en matematisk sats. Om
mängden materia i världen är begränsad — vilket med
tanke på de Sitters från Einsteins avvikande
kosmologi är osäkert — behöver det icke
nödvändigtvis betyda, att världen som helhet är begränsad;
det kan också betyda, att endast det slag av
företeelser, som äro åtkomliga för vår uppfattning, hava
en begränsning. Vad som är därutanför måste för oss
få karaktär av overklighet. På så sätt får
Edding-to:n.s något poetiska uttalande en mening, då han
karakteriserar vår slutna värld såsom "vilande i det
som icke är".

Tidens relativitet har om möjligt vållat än större
förvirring. Den är som bekant en direkt följd av
postulatet om ljushastighetens konstans.
Konsekvenserna kunna knappast populariseras utan att komma
i konflikt med vårt vardagligt inställda förnuft. Men
man får komma ihåg att i Minkowski’s ekvationer
ingår tiden med en komplex faktor, som ger en antydan

om att den icke är helt av denna världen. Teorien
utgör en briljant matematisk arbetshypotes över den
materiella världens konstruktion, så att säga
betraktad inifrån, vilket måhända ej utesluter det absoluta
tidsbegrepp, som litet var har så svårt att skilja sig
ifrån och som skulle bliva aktuellt för den som
lyckades placera sig utanför hela skådespelet.

Dylika spekulationer må emellertid lämnas åt sitt
värde. Av större intresse äro i vårt sammanhang de
atomistiska teorierna. Den gradvisa utvecklingen av
hypoteserna för atomernas struktur har lett fram till
föreställningar, som nått gränsen för det fattbara
och därmed även invecklats i motsägelser.
Föreställningen om materiens yttersta delar som små kulor —
en for den mekanistiska åskådningen särskilt till
talande hypotes — har för länge sedan måst
övergivas utan att man lyckats sätta något fattbart i
stället. Schrödingers subeter, däri elektronerna
dyka upp som stormcentra i ett system av för oss
oförnimbara vågrörelser, är en fantastisk åskådning, som
med ens för oss långt bort från den
inekaniskt-materiella världen. Härtill andra problem: dualismen
i teorierna för ljusets natur, Heisenriergs
obestämbar-hetsprincip, massans och hastighetens inbördes
samband, materia och energi etc. Ljusets dubbelnatur av
våg- och korpuskelrörelse tyder väl närmast på att
den i grunden varken är det ena eller det andra,
ehuru dess matematiskt uttryckta lagar förete vissa
motsvarigheter till dessa mekaniska företeelser.
Obe-stämbarhetsprincipen och de statistiska skeendena ha
kommit en hel del rabalder åstad och tolkats som
bevis på bristande kausalitet i naturens ordning,
åtminstone från deras sida, som verkligen räknat med
att all händelseutveckling in i varje detalj skulle
bestämmas av elektronrörelser och kvantasprång, en
uppfattning, som synes mig på sitt sätt lika pueril
som de gamla mekanisternas för bortåt 50 år sedan.
I fråga om kausalitet har den materialistiska
uppfattningen ej velat erkänna någon annan än den
strängt mekaniska och förmenar, att varje
utvidgning av kausalitetsbegreppet utöver denna gräns
måste leda utanför vetenskapens område. Denna
tolkning av kausalitetsbegreppet synes emellertid
alltför inskränkt. Om man förnekar ändamålsbunden
kausalitet tvingas man att tillskriva materien
egenskaper, som ej äro förenliga med den grundläggande
uppfattning man samtidigt gör sig om "verklighet" i
materialistisk mening. Om detta inom fysikens område
kan synas diskutabelt blir det desto mer uppenbart,
då vi överflytta våra spekulationer på det biologiska
området. Här möta de verkligt intrikata problemen,
inför vilka de fysikaliska teorierna samt och
synnerligen kommit till korta. Den tillspetsade situationen
belyses måhända bäst av följande något drastiska
uttalande av den framstående engelske biologen
McDöugall:

"En vetenskap, som på den ena sidan berättar att
ljushastigheten är en absolut konstant, på den andra
att längdmåtten äro relativa och variera från
ögonblick till ögonblick, på den tredje att en rät linje
är en meningslös ordsammanställning; en vetenskap,
som vägrar att gå i borgen för några som helst visar
-avläsningar, vilka äro de enda fenomen den kan ta
på allvar; en vetenskap, för vilken materia, energi
och kraft icke äro något annat än sinnesuttryck, som
ha ett "begränsat berättigande för vissa syften, en

560

5 dec. 1942

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:24:43 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1942a/0580.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free