Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Automobil-och Motorteknik
tillsatsen är liten, så blir reaktionen fullständig och
gengasen blir kolsyrefri. Med ökad tillsats kommer
man till en punkt, där värmet ej räcker till och en
del oreducerad kolsyra följer med i gengasen. I
praktiken är det lämpligast att låta gengasen innehålla
en à två procent kolsyra. Värmevärdet hos gasen
blir härigenom ej nämnvärt försämrat, medan man
är säker på att allt värmet är utnyttjat.
Genom försök visade det sig, att bästa verkan
erhålles vid tillförsel av ca 17 % kolsyra till generatorn,
vilket, under förutsättning att allt omsättes i koloxid,
resulterar i en betydande kolbesparing.
Temperaturen i oxidationszonen blir på detta sätt
automatiskt nedreglerad till 1 000° à 900°C och det
kan nämnas, att den håller sig märkligt konstant
häromkring även för olika motorbelastningar.
Naturligtvis beroende på att C02 tillsättes proportionellt till
primärluftbehovet.
Jag kommer nu till 3:dje skedet i utvecklingen.
Vid gittrets och munstyckets ständiga rörelse kunde
ett mycket intressant fenomen konstateras. Enligt
vad som förut sagts, avskrapas kontinuerligt de
kolpartiklar, som fastsugas på gittret, och nedmatas
härigenom i den underliggande oxidationszonen. Här
fångas de av blästerstrålen från munstycket, varvid
deras yttemperatur hastigt höjes, samtidigt som de
ryckas med av den cirkulerande gasströmmen. En
del fastna åter på gittret under det att andra
fortsätta i kretsloppet, tills de blivit mer eller mindre
omvandlade i gas. Det är faktiskt så, att större delen
av den i reaktionszonen ingående kolmassan befinner
sig i ständig rörelse inuti en hålighet, som
automatiskt ändrar form och storlek alltefter gasströmmens
hastighet. När gasbehovet exempelvis ökar och
gittret jämte munstycket tränger djupare in i
kol-massan, blästrar munstycket upp mera kol, som även
komma i rörelse. En stor del härav fastsugas på den
nu frilagda gitterytan, där sålunda en utomordentligt
effektiv reduktionszon utbildas, beroende på att
reduktionsverkan hos dessa renblästrade kol når ett
optimum. Det vid kolens förbränning bildade
slaggdammet tillsammans med finare kolpartiklar
medföljer gasen genom gittret och uppfångades till att
börja med i en vanlig cyklonrenare.
På grund av gittrets rörelse var det rätt mycket
kol, som på detta sätt rycktes med i gasen, och det
blev relativt stora kvantiteter användbart bränsle,
som därigenom avskiljdes i cyklonrenaren. Större
delen av innehållet kunde visserligen tömmas tillbaka
till generatorn, varigenom bränsleförlusten undveks,
men besväret och riskerna med det synnerligen
eldfarliga och sotiga cyklondammet kvarstod.
Det låg därför nära till hands att försöka
kontinuerligt återföra de avsatta kolpartiklarna
respektive dammet till generatorn, och då naturligtvis helst
till dess oxidationszon, för att på så sätt få dem in i
processen igen.
Kolsyrecirkulationen från motorn var ju redan
definitiv, och eftersom avgaserna avgå med ett visst
tryck var det ju ganska klart, att de även borde
kunna användas för återtransporten av kolpartik
larna!
Så kom den konstruktion till stånd, som vi se på
fig. 5. Denna anordning, eller den s. k. vindsikten,
är i princip konstruerad som en vanlig cyklon.
Gasströmmen kommer in tangentiellt i en huvudsakligen
cylindrisk behållare, där den strömmar i kretslopp
utifrån och inåt. Utloppsöppningen är placerad
centralt i den övre gavelplåten. Under kretsloppet
slungas fasta partiklar av centrifugalkraften utåt mot
den cylindriska manteln och sjunka samtidigt nedåt
till bottendelen. Denna är konad för uppsamling av
det sålunda separerade materialet. Genom
ändamålsenlig dimensionering av vindsikten kan man begränsa
centrifugalverkan på sådant sätt, att endast de största
kornen, vilka bestå av oförbränt kol, avskiljas. De
smärre kornen bestå till allra största delen av aska
och få följa med gasen till filtret.
Det separerade materialet återföres till generatorn
på följande sätt: Den från avgasröret kommande
returgasen föres i en ledning rakt igenom vindsikten.
I dennas lägsta del är en injektor insatt, i vilken
returgasen rycker med sig det i vindsikten avskiljda
kolpulvret. Detta blåses så tillbaka in i generatorn
genom primärluftmunstycket, och förbränningszonen
blir på detta sätt i viss mån kolpulvereldad.
Vindsikten med tillhörande återföringsanordning är fullt
automatisk och tarvar ingen som helst skötsel. En
stor del av det smutsiga och brandfarliga arbetet i
samband med vanliga generatorer har därigenom
eliminerats.
För att erhålla tillräckligt tryck på avgaserna för
denna transport uttages kolsyran från avgasröret
■medelst en s. k. fångare, ett pitotrörlikande organ,
som omsätter avgasernas rörelseenergi i ett för
ändamålet fullt tillräckligt statiskt tryck.
Att småkolen under reaktionsprocessen cirkulera är
naturligtvis utomordentligt intressant och måste vara
av stor betydelse för generatorns följsamhet, dvs.
elasticitet, eller dess förmåga att snabbt anpassa sig
efter driftsförhållandena på landsvägen. Forskningar
pågå också för att söka närmare utröna ovanstående
FBISKUJfT
Fig. 5
__
5.
FÖRBRÄNNINGS
GASEP
FBÄN MOTOMI
Fig.
17 jan. 1942
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
