Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 8 januari 1944 - Föreningar - Svenska Elektroingenjörsföreningen, av Mm - Svenska Ingejörssällskapet i Storbritannien, av E G S - Västerbergslagens Ingenjörsklubb, av P Hd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 januari 19 A A
31
Föreningar
Svenska Elektroingen j örsf ören
ingen sammanträdde fredagen den 3
december under ordförandeskap av tekn. dr
Fredrik Dahlgren. Ledamöter av
Geofysiska Föreningen deltogo i
sammanträdet. Professor G Ising samt
civilingenjörerna J A Bergquist, G Malmlöw, G
Engström, B Ohlsson, R Sjödahl, C
Stegland, G Ström och G Wennerberg blevo
medlemmar i föreningen. Byråchef T
Thelander invaldes i föreningens
högskolekommitté.
Professor Hans Pettersson,
Oceanografiska Institutet, Göteborg, talade
därefter om "Djuphavets problem". På ett
utomordentligt medryckande sätt gav
föredragshållaren en inblick i de
problemkomplex, som f.n. sysselsätta
oceano-grafer och geofysiker vid utforskandet
av djuphavets bottenformationer och
dess sedan miljontals år orubbade
avlagringar. Dessa lager byggas upp av ett
oavlåtligt snöfall av småpartiklar av
huvudsakligen biogent material, kalkskal
och fiskskelett från miljarder
småorga-nismer, närmare kontinenterna mer eller
mindre uppblandat med
erosionsproduk-ter, som floderna transporterat ut i havet.
Genom långsamma nivåförändringar kan
grundvattenssedimentet periodvis
återbördas till fastlandet och genom
gigantiska horisontala krafter skjutas upp till
höga veckade bergskedjor. Både Alperna
och Anderna äro på detta sätt födda ur
havet för att så småningom återbördas
dit, en process, som man anser upprepad
åtminstone ett halft dussin gånger under
jordens förflutna med relativt lugna
mellanperioder på ett par hundra miljoner
år. Grundhavets botten kan alltså
betraktas som en verkstad för blivande
bergskedjor, men dessutom som en
reaktionsskål för magman från submarina"
vulkanutbrott och bottenvattnet vid de
enormt höga tryck som där råda. En
produkt härav är den gåtfulla röda lera,
som täcker över fjärdedelen av jordens
fasta skorpa.
Undersökningen av dessa havets
sediment jämte djupmätningar äro några av
de viktigaste uppgifterna för den nutida
oceanografin. En djupborrning i
oceanbottnens avlagringar skulle kunna
avslöja helt obekanta drag ur jordens
förflutna, bekräfta eller avliva
Wege-ners omdiskuterade kontinentförskjut
-ningsteori eller hypotesen om numera
sjunkna landbryggor mellan
kontinenterna. De möjligheter man har att få
denna kunskap är djuplodning och
provtagningar på bottenslammet.
Talaren redogjorde därefter för den
konstruktiva utvecklingen av djuplodet
från ett primitivt redskap fram till
ekolodet, som möjliggör snabb bestämning
av största förekommande djup — t.ex.
Philippinergraven på 10 500 m som
uppmätts på 14 s — samt fortlöpande
uppteckning av bottenprofilen längs
fartygets kurs. Med ekolodet har man fått
ganska detaljerad kännedom om
Atlantens botten, som visat sig bestå av en
jättelik S-formad underhavsrygg med
tvärgående riglar omslutande en rad
bäcken. Vissa delar, t.ex. kring Azorerna,
visa en förvirrande rikedom på
nivåkontraster, verkliga submarina alplandskap,
som möjligen skulle kunna tyda på en
sjunken kontinent motsvarande de
Platonska dialogernas Atlantis. Andra
eko-lodningar ha visat submarina floddalar
ända ut till 2 000 m djup som en direkt
fortsättning på nuvarande kontinentala
floder, möjligen ett vittnesbörd om
gigantiska nivåförändringar i strandlinjen, som
skulle kunna förklara försvinnandet av
tidigare landbryggor mellan
kontinenterna.
Ekolodet har tillfälligt skjutit åt
sidan intresset för sedimentundersökningar,
som möjliggjordes med det mekaniska
lodet. Även denna teknik har emellertid
utvecklats. Till en början kunde man icke
få längre provkroppar än 7 cm med de
rör, som av särskilda vikter pressades
ner i bottenslammet, men genom bättre
konstruktioner och nya metoder, bl.a.
explosionslodet, där rörsonden skjutes ner
av en explosiv laddning vid kontakten
med botten, har man lyckats få proppar
intill 3 m längd. Man vågar dock ej gå
vidare på denna linje på grund av de
stora riskerna vid de enorma
sprängladdningar, som behövs för att motverka
vattentrycket. Principen för ett nytt
redskap, vakuumlodet, hade angivits av
föredragshållaren och utvecklats vidare av
docent Kullenberg vid Oceanografiska
Institutet där det givit utomordentligt
goda resultat. Vid detta lod får
vattentrycket självt övervinna friktionen
mellan sedimentproppen och röret, vilket är
det huvudsakliga motståndet vid
neddriv-ningen. Effekten erhålles genom att röret
upptill avslutas av en evakuerad
stålkula, i vilken vattnet i röret, när detta
når bottnen, rusar in och drar
sedimentpelaren efter sig till samma höjd som
röret sjunker ned. Med ett sådant
vakuumlod har man i Gullmarens djupaste
håla fått proppar på 14 m längd med
2" diameter, och ingenting hindrar att
betydligt större proppar skola kunna
erhållas.
En undersökning av proppar från
djuphavets botten visa vanligen flera olika
karakteristiska skikt, vari man kan spåra
katastrofer av klimatisk eller vulkanisk
art som övergått vår planet.
Aldersbe-stämningen av sedimenten kan göras om
de innehålla istidslämningar eller som i
Gullmaren pollenkorn men även med
tillhjälp av det tidsbundna sönderfallandet
av långlivade radioaktiva element såsom
uran, torium och jonium.
Storleksordningen på sedimentens tillväxthastighet i
djuphavets botten har befunnits ligga
mellan någon millimeter och ett par cm
per årtusende. I den röda leran har man
påträffat små kulor av meteorjärn samt
konkretioner kring en central kärna, t.ex.
ett pimpstensfragment eller en hajtand, och
huvudsakligen bestående av järnoxid och
mangansuperoxid, ofta med hög
radium-halt. Med hjälp av sådana konkretioner
har man kunnat uppskatta tillväxten hos
röda leran i närheten av Hawaii till
% mm per årtusende. Med ett 20 m långt
vakuumlod skulle man här alltså kunna
komma 40 miljoner år tillbaka i tiden
och i de orubbade djuphavsavlagringarna
finna lösningen på många problem.
Andra hittills ouppklarade frågor är
sedimentets totala mäktighet, vilken man
möjligen kan få svar på genom
ekolodning med hjälp av exploderande
sjunkbomber i sedimentytan, vidare hur
tem-peraturgradienten ser ut i sedimenten
samt om det existerar en undre
djupgräns för organiskt liv.
Efter föredraget följde en livlig
diskussion med inlägg av hrr Bergquist,
Benedicks, Odhner m.fL samt friherrinnan
de Geer jämte föredragshållaren. Den
rörde huvudsakligen argument för och
emot den ur lekmannasynpunkt
fascinerande kontinentförskjutningsteorin, men
en utvikning gjordes även till den
populära hypotesen om Stilla Havet såsom
månens vagga, ur vilken den en gång
skulle slungats ut i rymden.
Vid eftersitsen visades en rysk
populärvetenskaplig akvariefilm över djurlivet
på Svarta Havets botten samt en tecknad
skämtfilm. Ca 100 personer bevistade
sammanträdet. Mm
Svenska Ingenjörssällskapet i
Storbritannien höll den 6 november 1943
sitt årliga höstsammanträde på Svenska
Handelskammaren. Den fungerande
ordföranden, civilingenjör K G Lönnegren,
ägnade några minnesord åt C E
Johansson, vars revolutionerande uppfinningar
på precisionsmätningens område i så hög
grad bidragit till att göra det svenska
namnet känt ute i världen. Sällskapet
erinrades även om sin medlem, ingenjör
Sven Bylander, som avlidit tidigare
under hösten. Härvid nämndes särskilt
Bylanders uppmärksammade insats som
specialist på stålkonstruktioner. Under
de fyrtio år av sitt liv, som han ägnade
denna gren inom ingenjörsyrket,
förknippades hans namn med uppförandet
av stålkonstruktionerna till åtskilliga
kända byggnadsverk i London, av vilka
kunna nämnas hotellkomplexen Ritz och
Waldorf, Selfridge’s varuhus 1 Oxford
Street och The Royal Automobile Club.
Bylander var tidigare knuten till The
Warring White Building Company som
överingenjör, varpå han år 1912
etablerade sig som självständig konsulterande
ingenjör. På andra håll i världen, t.ex. i
Kanada och Sydafrika utförde han
likaså betydelsefulla arbeten. Inom olika
brittiska fackingen jörssammanslutningar
var Bylander en högt skattad medlem
och han rönte vid flera tillfällen
förtroendet att bekläda ordförandeposten.
Slutligen erinrades om, att han i juni
1941 inför The Institution of Structural
Engineers tillsamman med H Boddington
framlade ett av dem utarbetat förslag till
ombyggnad av Londons industriområden.
Efter sammanträdet var gemensam
lunch anordnad för medlemmarna med
damer — tillsammans ett nittiotal
personer — varvid generalkonsul E G Sahlin
presiderade. Tre korta ljudfilmer visades,
vilka gåvo en inblick i
tillverkningsprocessen vid några svenska industriföretag.
E G S
Västerbergslagens Ingenjörsklubb
höll sitt årsmöte i Ludvika den 24
november 1943. Därvid valdes till styrelse
för år 1944 hrr E Stenkvist, ordförande,
S Dalhammar, vice ordförande, U Lamm,
2 :e vice ordförande, P Hammarlund,
sekreterare, O Falknäs, skattmästare, S
Alkner, G Lundgren och O Berggren
samt till klubbmästare G Bengtsson.
Därefter höll överingenjör S E
Eriksson, Ludvika, ett föredrag om
"Självkostnadsberäkning och
kostnadsredovisning inom den mekaniska
verkstadsindustrien". Inledningsvis nämndes, att
självkostnadsberäkningar äro nödvändiga för
ett rationellt företag. Tyvärr har detta
inte beaktats tillräckligt mycket i indu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
