Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 15 januari 1944 - Teknisk-ekonomiska data från skraplastning av malmförande gruvvarp, av Gustaf T Lindroth - Ytbehandlingsnyheter för metaller, av B Steffenburg - Flusspat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
TEKNISK TIDSKRIFT
vid en medeltransportväg av 100 m i medeltal en
effekt av 15 t/h skift. Kostnaden per ton berg i
sovringsverkets ficka uppgick till 31,2 öre, då all
utrustning amorterats på 95 671 t lastat berg.
Vid skraplastning i stross under jord med en
1 075 mm bred Holcomb-skrapa och 24 hk spel
blev medeleffekten vid en transportväg av ca
50 m 10 t/h och kostnaden 31,1 öre per t berg i
toppschakt. Undersökningen omfattar skrapning
av ca 40 000 t berg.
Effekten vid skraplastning av varp ovan jord i
Bispberg med en Crescent-skrapa av 0,6 m3 rymd
och med 30 hk skrapspel uppgick, vid en
transportväg av ca 50 m, till 80 t per 8 h arbetsskrift,
eller i medeltal 10 t per skifttimme. Kostnaden för
skraplastning av 18 132,7 t varpgods uppgick till
37,5 öre/t i sovringsverkets ficka.
Såväl Bråfalls- som Bispbergsvarpet bestodo av
mycket grovstyckigt gods, och speciellt
skraplast-ningen av Bråfallsgodset torde få anses ha skett
under svåra betingelser, nämligen mycket
grovstyckigt och linslitande gods, en relativt svår
terräng, lång skrapväg och rätt besvärande
förhållanden vintertid i fråga om snö och kyla.
Vintrarna 1939, 1940 och 1941 voro som bekant
särskilt svåra i nämnda hänseende, och
Bispbergsvarpet var då så sammanfruset, att det ej kunde
lastas med skrapa, vilket däremot ej var fallet
med varpet vid Bråfallsgruvan, åtminstone ej i
någon högre grad, beroende på att varpet höll
mindre mull än Bispbergsvarpet.
Litteratur
1. Mekanisk lastning under jord. Jernkontorets
forskningsuppgift 1941 nr 172.
2. Hedlund, J, Wickbom, B & Janelid, I: Skoplastning under
jord. Jernkont. Ann. 127 (1943) h. 1.
3. Rutberg, K: Stripa Odalfält. Gruvbrytning och sovring.
Tekn. T. 1940 B h. 1, 2.
Yrtbehandliiigsnyheter för metaller. För att skydda
vår för närvarande viktigaste metall järnet för röstning
ha ett otal metoder försökts men endast ett fåtal visat
sig tillförlitliga och ekonomiska.
Fosfateringsmetoderna bilda en klass för sig, som
speciellt under de bägge senare decennierna fått en allt
vidsträcktare och mångsidigare användning. Tyvärr ha dessa
metoder ibland råkat ut för mindre nogräknade firmor
och personer, som ej behärskat den till sin princip mycket
enkla tekniken och mången gång utfört arbeten, som
kallats fosfatering men varit något helt annat. Rätt
utförd är fosfateringen jämte vissa tätningsmedel en
mycket god rostskyddsmetod, vilken dessutom är billig.
Hittills har gällt att goda fosfatskikt endast kunnat
erhållas i varma fosfatlösningar och när det gäller de äldsta
av dessa metoder har temperaturen måst vara 98°C. De
modernare metoderna ha nöjt sig med temperaturer
omkring 75°C.
Under år 1943 har i Tyskland firman Dr Karnbach,
Weinberger & Blume, Magdeburg—Neustadt, fört i
marknaden ett fosfateringsbad, som arbetar tillfredsställande
vid rumstemperatur. Badet är även användbart för
fosfatering av zink och zinklegeringar. I samband med mitt
tidigare föredrag i Svenska Teknologföreningen 24 februari
1942 omnämnde jag att fosfatskikten äro utmärkta hjälp-
medel vid kall formgivning av t.ex. järn och zink. Det
fosfatskikt man erhåller enligt denna nya tyska metod,
som kallas Phosphatol-KV-Kaltverfahren, utmärker sig
speciellt genom en ytterligt finkristallin struktur och goda
rostskyddsegenskaper. Utmärkande äro även de speciellt
goda friktionsegenskaperna också vid temperaturer långt
under 0°C. Enligt kända metoder varmfosfaterade
föremål visa sig vid låga temperaturer mer eller mindre sträva.
Den nya kallfosfateringsmetoden, som även vid mycket
tunna beläggningar ger ett gott rostskydd tack vare sitt
mycket finkristallina skikt, blir därigenom användbar
även ur den ej oviktiga synpunkten beträffande de
behandlade föremålens måttkonstans. Har det gällt mycket
snäva toleranser ha mången gång de vid de vanliga
varm-fosfateringsmetoderna relativt tjocka beläggningarna ställt
till svårigheter i måtthänseende.
Det nya kalifosfateringsbadet skötes i övrigt analogt med
varmfosfateringsbaden. Behandlingstiden för de väl
rengjorda föremålen varierar, allt efter det skikt inan önskar
uppnå, från 5 till 30 min. Bruksanvisningen uppger som
normal tid 5 till 10 min., men de på den tiden uppnådda
skikten äro för många ändamål alltför tunna.
Vår tid och speciellt tiden efter det nu pågående kriget
kommer nog i stor utsträckning att karakteriseras av att
lättmetallerna få en allt större betydelse. Denna
omställningsprocess kommer nog kraftigt att påskyndas av den
omständigheten att de stora produktionskapaciteter, som
skapats för att förse den kraftigt utvecklade flygindustrin
med lättmetaller, efter freden kommer att söka sig nya
avsättningsmöjligheter och även kraftigt konkurrera med
speciellt järnet bland de tunga metallerna.
Men även lättmetallerna äro utsatta för korrosion, ehuru
denna ej är av samma karaktär som järnets. Aluminium
och dess legeringar ha i de anodiska oxidationsprocesserna
fått värdefulla skyddsmetoder. Magnesiumlegeringarna,
som numera tagit upp konkurrensen med
aluminiumlegeringarna ha hittills ej varit så lyckligt lottade när det
gällt ett gott korrosionsskydd. Kromatbetningen har nog
varit den allmännast använda metoden. Det skydd denna
ger är dock svagt, men kromatbetningen kommer nog
genom sin billighet att bestå som ett användbart
lagerskydd under fabrikationen av diverse detaljer. Som
slutgiltigt skydd har man sedan åtskilliga år tillbaka sökt
att uppnå ett resultat, som skulle motsvara den anodiska
oxidationen på aluminiumlegeringarna.
För magnesiumlegeringarna visade Langbein &
Pfan-hauser redan 1937 sin metod, som benämnes elomag.
Det skikt, som detta namn motvarade 1937, var ej vad
man hoppats på, ty skiktet var alltför mjukt och motstod
ej någon kraftigare nötning. Senare har Siemens kommit
fram med sin metod, seomag, som är en anmärkningsvärd
förbättring av den anodiska tekniken på
magnesiumlegeringarna. Slutligen kunna vi här i Sverige notera, att vi
just i år begåvats med ytterligare en anodisk metod, för
behandling av magnesiumlegeringar. Metoden har mig
veterligen ännu ej namngivits men uppfinnarna äro ingenjör
Gunnar Haag och fil. lic. Uno Trägårdh. De resultat
som uppnåtts äro mycket lovande och man får blott
hoppas att uppfinningen infriar de högt ställda
förhoppningarna. . B Steffenburg
Flusspat. Under kriget har konsumtionen av detta
mineral vuxit oerhört, beroende på dess användning vid
stål-och aluminiumframställningen. Den första kommersiella
produktionen av mineralet i fråga inträffade år 1837 i
Förenta Staterna, men flusspatens betydelse såsom
fluss-medel påpekas redan av Agricola 1529. Omkring 5—7 kg
flusspat åtgå per ton smält stål. Flusspaten användes
antingen i styckeform eller krossat till grusstorlek. I England
håller den förra produkten omkring 95,9 % CaF2, under
det att den senare endast kommer upp till 83,5 % CaF2.
Huvudproduktionsorter äro Derbyshire och Durham. (Mine
& Quarry Eng. oktober 1943.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
