- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 74. 1944 /
59

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

75 januari 19UU

59

Erfarenheter

från svensk konservlackstillverkning

Civilingeniör Per-Åke Wallgren, LSTF, Västerås

Vitblecket har länge varit det dominerande
materialet för konservemballage. Erfarenheterna av
användningen härav ha varit goda, men då de
flesta länder måste importera tenn, har man
särskilt under senare år gjort stora ansträngningar
för att finna andra lämpliga material för
konservburkar. Sålunda har med stor framgång ren
aluminiumplåt använts, speciellt i Norge för
fiskinläggningar. Vidare har man föreslagit
användningen av varmaluminerad plåt, och försök pågå
att elektrolytaluminera järnplåt. Man har även
sökt nedbringa tennbehovet genom att på
elektrolytisk väg på ena sidan tunnförtenna och på
den andra förzinka järnplåt. Härigenom kan
tennkonsumtionen visserligen nedbringas till
hälften eller en fjärdedel jämfört med varmförtent
plåt, men metoden innebär ingen slutgiltig lösning
på problemet, då ju tenn i alla fall konsumeras.

För ett flertal konserver såsom frukt och många
slag av grönsaker måste som bekant vitbleck
lackeras, för att ett fullgott konservemballage skall
erhållas. Detta gäller även konservburkar av
aluminium och i ännu högre grad aluminerad och
elektrolytförtent järnplåt. För aluminiumplåt
kommer i stället för lackering även eloxering i
fråga.

För vitplåt och aluminium kunna lackerna vara
relativt enkla. De uppbyggas vanligen av kopal,
linolja och träolja. Under senare år har man i
stället för kopal med utmärkt resultat använt
konsthartser av albertoltyp, dvs.
hartssyramodi-fierade fenolformaldehydhartser, och rena
alkyl-fenolhartser, 100 % fenolhartserna. Lackernas
sammansättning varierar beroende på vilket slag
av konserver lackerna äro avsedda för.

För icke sura konserver användes sålunda en
relativt träoljefattig medelfet lack, under det att
för sura konserver användas läcker med ca 80 %
träolja i oljekomponenten. Förhållandet harts till
olja är ungefär 1 : 2. Som torkpreparat tillsättes
vanligen manganlinoleat och torktiden brukar
hålla sig vid omkring en timme vid 160°C. I viss
utsträckning ha som hartskomponent i dylika
läcker även använts alkyder, som förkokats med
lin- och träolja, och sådana läcker äro fullt
jämförbara med tidigare nämnda.

DK 667.722/.723 : 672.46

Med normal tjocklek på tennskiktet hos
elektrolytförtent plåt, 9—12 g/m2, har denna endast
kunnat användas för torra och feta konserver. Det är
tydligt, att ett så tunt tennskikt utgör ett mycket
ofullständigt korrosionsskydd och för flertalet
konservslag måste därför plåten skyddas genom
lackering. För de minst aggressiva konserverna
kan man använda oljelacker av redan beskriven
typ, men för mera aggressiva måste samma slags
läcker användas som för svartplåt.

Då man sålunda i intet fall synes kunna
undvara lackering eller annan ytbehandling,
förefaller den rationella lösningen av
konservburks-frågan vara att finna en lack, som ger ett fullgott
skydd åt järnplåt.

Burkar, som framställas av på något sätt belagd
plåt, måste för sterilkonserver lödas, såvida de
ej stansas. Arbetar man däremot med blank
järnplåt, kan man svetsa dem, och därmed öppnas
möjligheter att använda temperaturer över 140—
160°C, vilket är av stor betydelse för utnyttjandet
av konsthartsernas egenskaper.

Som utgångsmaterial för svartplåtsburkar
användes dels varm- och dels kallvalsad plåt. Den
varmvalsade är alltid belagd med en oxidhinna,
som är mycket spröd och måste avlägsnas före
plåtens bearbetning. Detta sker vanligen genom
betning i relativt svagt sura lösningar. Använder
man för kraftiga betningsmedel, får plåten en rå
yta och den blir otjänlig för lackering. På väl
betad varmvalsad plåt, fäster lacken väl, vilket
däremot inte alltid är fallet på kallvalsat
plåtmaterial, vars yta är mycket slät och erbjuder små
möjligheter till lackens förankring.

En viktig fråga, som varit föremål för
omfattande försök i Tyskland, är de eventuella
fördelar, som kunna uppnås genom fosfatering av
plåten före lackeringen. Fosfatering av
konservburksplåt har ingående behandlats av Schuster*,
som jämfört hållbarheten hos tre ej närmare
beskrivna läcker med och utan föregående
fosfatering enligt olika bonderförfaranden.
Fosfateringen gör, att lackskiktet häftar väl fast vid plåten,
och den uppges väsentligen förbättra korrosions-

♦ Schuster, L: Konservendosen aus phosphatierten und
lackierten Stahlblech, Ståhl u. Eisen 6S (1942), s. 685.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:30:44 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1944/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free