Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 25 mars 1944 - Vattenflödet där strömfåror sammanflyta, av N J - Återställande av en sprängd järnvägsbro, av Sune Ewerdahl - Årsbok 1941—1942, av Eskil Claesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 mars 19U
353
delade. För studiet av den gemensamma strömmen har
detta förhållande gjorts till en av de oberoende variablerna.
I frågan om delat flöde är problemet något annorlunda.
Den logiska formuleringen av detta problem skulle bli:
en ström delar upp sig i två skilda strömfåror, hur
kommer vattnet att fördela sig? Detta kommer att bero på
bakvattensförhållandena hos de båda delflödena och de
dynamiska förhållandena vid föreningspunkten.
Ett obegränsat antal olika typer av föreningspunkter är
tänkbart. Så kan t.ex. tilloppsvinkeln, strömfårans bredd,
riktning osv. kombineras på så många sätt, att en
fullständig utredning härav skulle innebära många års arbete.
Inget försök har gjorts att framlägga ett matematiskt
uttryck, som kan tillämpas på varje slag av
sammanflytande strömdrag; arbetet har snarare gällt att undersöka
problemets betydelse, påpeka begränsningar i teorin och visa
hur resultaten kunna tillämpas i praktiken. (Proc. Amer.
Soc. Civ. Engrs 1943 h. 11.) N J
Återställande av en sprängd järnvägsbro. Bland det
otal förstörda järnvägsbroar, som under det nu pågående
kriget återställts av de tyska riksbanorna, intar den i det
följande beskrivna bron en särställning så till vida, att man
på grund av den relativt ringa förstörelsen beslöt att lyfta
upp hela spännen trots dessas stora dimensioner och vikter.
Brons hela längd var ungefär 1 000 m och det största
spännet 100 m. Från början var bron byggd för ett
järnvägsspår och tvåfilig fordonstrafik samt var försedd med
två gångbanor, överbyggnaden för de fem största spännen
bestod då av två fritt upplagda fackverksreglar.
Sedermera ombyggdes bron för ytterligare ett järnvägsspår,
varvid ytterligare en fackverksregel inlades ungefär mitt
emellan de befintliga. Vid förstöringen hade två
angränsande pelare sprängts. Härvid hade mellanliggande spann
störtat ned, under det att de intilliggande spännen lågo
kvar på de yttre upplagen. Invid de sprängda pelarna hade
överbyggnaderna skadats ganska avsevärt.
Reparationsplanen gick ut på att lyfta de tre spännen och sätta in
nya stänger i fackverken i stället för de skadade, varjämte
pelarna skulle återuppbyggas. För att lyfta spännen skulle
fyra portformiga lyfttorn byggas invid de raserade pelarna.
Vid påbörjandet av pelarnas återuppbyggande förekom
lågvattenstånd i floden, så att de sprängda pelarna kunde
rensas i torrhet utan särskilda fångdammsbyggnader,
varefter uppmurningen av pelarna påbörjades. Knappast hade
detta skett, förrän vattnet började stiga. En kapplöpning
började nu mellan murarnas arbetsprestationer och
vattnets stigande, vilken dock avgjordes till murarnas fördel.
Lyfttornen byggdes på pålstöd, och tornbenen utfördes
som triangulära fackverk av stål; tornhöjden var 28 m.
På varje torn kom en last från spännet av 1 500 t förutom
vikten av den is, som bildats mellan stängerna, och den
sand från bottnen, som fastnat i konstruktionen.
För att skydda pelarna och tornen byggdes särskilda
fristående isbrytare med en längd av drygt 16 m och en
största bredd av 7,5 m. Trots att isbrytarna voro mycket
kraftigt dimensionerade och skodda med plåt blevo de
mycket illa åtgångna vid islossningen.
Spännen lyftes med domkrafter. Trots att detta arbete
utfördes efter en noggrant utarbetad plan, beredde det
stora svårigheter, framför allt på grund av den stränga
vinterkylan. Sålunda måste vid lyftningen av mittspannet
100 man ständigt vara sysselsatta med att hugga upp is
omkring spännet. Lyftningen av sidospannen tog för
vartdera nio dagar och för mittspannet åtta dagar. Bästa
dagsprestation var en lyfthöjd av ungefär 4 m. Inmonteringen
av de nya fackverksstängerna utgjorde icke några tekniska
märkvärdigheter. Arbetet var emellertid mycket
påfrestande på grund av den starka kölden och en hård blåst längs
floden. Ungefär ett halvt år efter det bron sprängts kunde
det ena järnvägsspåret åter trafikeras och några veckor
senare även det andra. (Bautechn. 1942 h. 48/49.)
Sune Ewerdahl
DK 338.41(487.1)
Årsbok 1941—1942 av Institutet för värdering av
fastigheter i Stockholm. 37 tab., 6 fig. 8 kr.
Institutet för värdering av fastigheter i Stockholm har
enligt stadgarnas § 1 till uppgift "att följa utvecklingen på
fastighetsmarknaden i Stockholm, att vidtaga åtgärder för
underlättande av översikten över sådana förhållanden, som
påverka de därvarande fastighetsvärdena, samt att
till-handagå allmänheten med värdering av fastigheter i
Stockholm". Styrelsen består av Ernfrid Browaldh, Knut
Bildmark, Stig Dranger, Martin Hanzon och Åke Virgin
Årsboken innehåller sju uppsatser, de flesta av
signaturen Å V.
I årsbokens första uppsats framlägges en undersökning
av lagfarna fastighetsköp i allmänna marknaden under
åren 1939—1941. Av uppsatsen framgår att en avsevärd
inskränkning av handeln med fastigheter inträdde efter
krigsutbrottet. Saluvärdet av de lagfarna fastighetsköpen
i den inre staden under åren 1940 och 1941 var sålunda
endast omkring hälften av förkrigsvärdet eller ca 100
Mkr/år. En så låg omsättning på fastighetsmarknaden har
icke förekommit under de senaste 75 åren. Till stor del
är denna minskning att hänföra till köp av äldre
fastigheter, vilka voro lämpliga för modernisering eller
nybyggnad.
Av en jämförelse mellan saluvärde och taxeringsvärde
för bebyggda fastigheter framgår, att saluvärdet visar allt
mindre avvikelser från taxeringsvärdet. Sålunda var
saluvärdet i procent av taxeringsvärdet år 1939 107,5, år 1940
106,7 samt år 1941 100,6.
En undersökning av kapitaliseringsprocenten (dvs.
hyres-avkastningen uttryckt i procent av saluvärdet) vid ca 250
köp av omoderna hyresfastigheter i inre staden visar, att
denna’ successivt stegrats från i medeltal 7,7 till 8,4 %
under åren 1939—1941. För moderniserade och moderna
fastigheter äro motsvarande siffror 7,7 och 7,9 %.
Uppsatsen "Försäljningen av hyreshus på tomträttsmark
åren 1935—1941" innehåller en intressant statistik
angående omfattningen av denna del av fastighetshandeln.
Någon sådan statistik har tidigare ej förelegat. Av denna
framgår, att omfattningen av de inskrivna köpen av
hyreshusbebyggelse på tomträttsmark inom ytterområdena
— där praktiskt taget all mark upplåtes mot tomträtt —
år 1941 uppgick till ca 20 Mkr. eller ca 22 % av
saluvärdet för de i den inre staden under samma år lagfarna
fastighetsköpen. Saluvärdet i procent av taxeringsvärdet
visar en minskning från 109,8 år 1935 till 102,3 år 1941.
Hyresavkastningen (med fråndrag av tomträttsgälden) i
procent av saluvärdet, som närmast är att jämföra med
kapitaliseringsprocenten, har i medeltal under åren 1935—
1941 minskat från 9,9 % år 1935 till 9,0 % år 1941, vilket
visar ökad efterfrågan av tomträttsfastigheter.
I uppsatsen "Rivningsfastigheter i Stockholms inre
stadsdelar ären 1935—1941" återges resultatet av en
undersökning rörande tomtmarkspriset för 121 rivningsfastigheter
i den inre staden. Detta antal motsvarar 76 % av
samt-lika fastigheter, vilkas byggnader revos under denna period.
Medelåldern för de 107 byggnader, vilkas ålder med
säkerhet är känd, var vid rivningen 65 år. Av undersökningen
framgår bl.a. att taxeringsvärdet för marken före rivningen
i medeltal utgjorde endast 48,4 % av saluvärdet.
I "Utlåtande angående grunderna för värdering av
tomtmark för hyreshusbebyggelse i Stockholm" avgivet till
Fastighets AB Hufvudstaden anges de allmänna principerna
för värdering av tomtmark vid frivillig försäljning och
expropriation. Värderingen kan avse det allmänna
saluvärdet eller det aktuella dagsvärdet. De flesta värderingar
avse det förstnämnda.
I utlåtandet behandlas även frågan om värdering i
dagens läge av tomtmark i den inre staden. Institutet
erinrar om det låga ränteläget och de låga
byggnadskostnaderna före krigsutbrottet, vilka voro de viktigaste
orsakerna till den rekordartade bostadsproduktionen med åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
