Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1944 - Insänt: De tekniska högskolornas eftersläpning, av Thomas Övergaard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 19AU
471
, Antal professurer
Ar KTH CTH
1915 ................24 —
1943 ................ 42 17
1950 ................ 58 25 (föresl.)
Årtalet 1915 har valts till utgångspunkt för att få fram
ett genomsnitt under en längre tidsperiod.
Härur fås för KTH följande siffror för
professurstillväxten per dr:
1915—1943 = ~fe= 0,64 1915—1950 = ^ = 0,97
J8 i)3
Ett studium av s. 221 o.f. i betänkandet ger upplysning
om på vilka vägar professurer uppkomma. Från de
grundläggande tekniska professurerna, vilkas ämnesomfattning
växer, avspjälkas vanligen speciallärarebefattningar, som
i vissa fall utvecklas till professurer. Den andra vägen
innebär att från början speciallärarebefattningar inrättas, vilka
i bästa fall också gå till professurer. Endast i basämnena
matematik, fysik och kemi kan man vänta sig professurer
direkt tillsatta utan mellanstadiet speciallärarebefattning.
Denna allmänna utveckling av högskolorna är med andra
ord en följd av högskolornas egen inneboende växtkraft.
Denna växtkraft har i decennier huvudsakligen bestämt
högskolornas utveckling.
Den härigenom givna utvecklingen inifrån är emellertid
icke konform med den tekniskt industriella utvecklingen.
Bevis finnas: textilteknik, elektronik osv. — läroämnen
som för länge sedan borde varit införda vid högskolorna.
Betraktar man de områden av tekniken, t.ex. de
nyssnämnda områdena, som icke direkt ansluta sig till
högskolornas redan förefintliga specialiteter, finner man, som
väntat är, att högskolorna ej av egen kraft assimilera
dessa nya områden. Områdena i fråga ligga ju utanför
högskolornas växtkraftssfär.
Nya områdena tillkomma sporadiskt genom initiativ
utifrån; genom donationer, genom industriers påtryckning
på statsmakterna, genom framstående forskares
verksamhet osv.
Denna högskolornas oförmåga att utbygga nya
undervisningsområden torde ha varit bakgrunden till följande
passus i högskolesakkunnigas betänkande, s. 350, rörande
den föreslagna överstyrelsen:
"Behov föreligger även av en instans, som kan vaka
över högskolornas allmänna utveckling och som själv
kan taga initiativ till förbättringar av den högre tekniska
undervisningen som helhet betraktad."
Man frågar sig, vilka huvuduppgifter som påvilat de
hittillsvarande styrelserna för de tekniska högskolorna. Med
tanke härpå må det vara förlåtet om man tvivlar på, att
den föreslagna överstyrelsen skall lyckas bättre bemästra
eftersläpningen än de hittillsvarande styrelserna, såvida
den icke erhåller större rörelsefrihet än dessa.
Den erkänt snabbare anpassningen till teknikens
mångskiftande behov, som de privata tekniska läroverken
kunnat uppvisa jämfört med de statliga, är anmärkningsvärd.
Trots att styrelserna för de statliga läroverken säkerligen
bestå av vidsynta män med skyldighet till initiativ till
ständigt förbättrad undervisning, så hinna de privata
läroverken före i anpassningen. Varför?
De utredningar, remisser, betänkanden, propositioner,
utskottsutlåtanden och riksdagsbeslut osv., som måste
föregå statsmakternas beslut om införandet av ett nytt
område, representera i och för sig ett stort maskineri
med farlig inneboende tröghet. Det är ej att förvåna, att
även med den mest idealiska styrelse det tar tid, i
synnerhet om bakslag skall undvikas, innan detta maskineri
har lyckats uträtta något.
En överstyrelse kan ju icke tillåta sig ett allvarligt
bakslag från statsmakterna. Tiden går. Resultatet blir, att de
tekniska högskolorna ständigt ligga på eftersläpning.
Det organ, som skall sörja för att nya områden kon-
tinuerligt och i tid tas med i undervisningen, kan ej gärna
utgöra annat än den föreslagna överstyrelsen, om denna
skall göra skäl för namnet.
Å andra sidan hjälper det föga, hur vidsynta och
framstående män vi än kunna få i överstyrelsen, så länge
denna är klavbunden av statsmakterna i en
förvaltnings-och utredningsapparat, som visserligen torde vara
ofrånkomlig för högskolornas dagliga drift, men som samtidigt
utgör det allvarligaste hindret mot högskolornas snabba
anpassning till den tekniska utvecklingen.
överstyrelsen måste, om organisationens skadliga
verkningar skola neutraliseras, beträffande sitt grepp på
utvecklingen göras så oberoende som möjligt av
statsmakterna, om eftersläpningen skall kunna bemästras
kontinuerligt i framtiden.
Högskolesakkunnigas betänkande genomfört i praktiken
kommer, får man hoppas, att medföra en god
anslutning av högskolorna till tekniken just nu, men det ger
ingen garanti mot eftersläpning i fortsättningen.
Ett uppslag till lösningen av problemet vore att höja t.ex.
arvodet för tillfälliga lärare, som f.n. utgår med ca
15 000 kr., med ett belopp så tilltaget, att den blivande
överstyrelsen därmed kan täcka de kostnader, som
införandet av nya områden kräver.
En sålunda anställd kraft får förslagsvis 6 års
förordnande, under vilken tid det för honom gäller att
dokumentera sig och sitt ämnes betydelse. Efter 3 års tid torde
överstyrelsen, om den anser så, utan större tidsutdräkt
kunna föreslå ämnet till professur och statsmakterna
hunnit få en säker uppfattning om dess betydelse och
nödvändighet. Under de 3 år, som ytterligare förflyta,
skulle den nya professuren inrättas och tillsättas i vanlig
ordning.
När de 6 åren förflutit och statsmakterna införlivat det
nya området med högskolan, skola kostnaderna för det
nya området, löner, institutionsbygge osv. naturligtvis utgå
av nya fasta anslag i högskolornas ordinarie stat.
Enligt nyss anförda siffror kan man vänta sig ca 1 ny
professur på KTH och ca 5/o ny professur på CTH årligen,
sammanlagt ca 1,6 professur årligen för båda högskolorna.
Antas att de nya, utanför högskolornas växtkraftssfär,
nödvändiga professurerna representera tredjedelen av
ovannämnda professurstillväxt, erhålles härför ca 0,5
professurstillväxt årligen för båda högskolorna sammanlagt.
Kostnaden per år blir, om professorslönen är 17 500 kr.,
52 500 kr. Beräknas vidare material och instrument till
drygt halva professorslönen per år, fås en total kostnad av
ca 100 000 kr/år.
Detta årliga belopp, som utgör 3 % av nuvarande
driftsbudget 3 357 365 kr. och 1,5 % av den beräknade
driftsbudgeten år 1950 6 603 100 kr., borde överstyrelsen
fritt få förfoga över för utveckling av högskolorna enligt
vad den finner bäst.
Problemet kan säkerligen lösas på olika sätt. Det
väsentliga är, att en sådan mekanism införes i organisationen,
att en tillräcklig positiv derivata säkerställes i
utvecklingskurvan.
Man kan vänta sig att statsmakterna ställa sig direkt
avvisande gentemot den skisserade lösningen. Dessa
komma ju ständigt att bli ställda inför nya faits accomplis.
framtrollade av överstyrelsen, som av dem kräver stora
medel för att införliva nystartade och, får man hoppas,
livskraftiga institutioner med högskolorna.
Emellertid är det bättre, att statsmakterna ställas inför
dessa mindre, men dock positiva faits accomplis, än att
efter ett antal år, som t.ex. nu, finna sig ställda inför det
faktum, att Sverige på många områden försummat sina
chanser genom att låta tiden rinna bort.
Det borde vara möjligt för statsmakterna att ge detta
ökade förtroende åt en överstyrelse, som enligt de
sakkunnigas betänkande bör bestå av vidsynta män med
förmåga av överblick över den tekniska utvecklingen.
Thomas övergaard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
