Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1944 - Marinen, industrin och näringslivet, av Stig H:son-Ericson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 19AU
473
Marinen, industrin och näringslivet
Kommendör Stig H:son-Ericson, Stockholm
Det finns väl numera knappast någon svensk,
som icke har fått erfara sambandet mellan
försvarsmakt, industri och näringsliv.
Försvars-beredskapen och den partiella avspärrningen ha
tvingat fram en synkronisering av samhällets alla
motorer. Industrin har i stor utsträckning lagts
om för att i första hand tillgodose försvarets krav.
Viktiga och svåråtkomliga råvaror ha reserverats
för krigsmaterieltillverkning. Den enskilda
företagsamheten har fått stå tillbaka för att staten
skall kunna tillförsäkra medborgarna yttre
säkerhet. Näringslivet har på samma sätt tvingats in i
bestämda banor, anpassade efter vårt nuvarande
tvångsläge.
I den totala krigföringens tidevarv måste varje
del av samhället dra sitt strå till stacken. Landets
motståndskraft representeras numera icke blott
av antalet bajonetter. Försvarsmakten är endast
en av motståndskraftens komposanter, industrin
är en annan och näringslivet ytterligare en.
I ett land med Sveriges militärgeografiska läge
utgör självfallet marinen en betydelsefull del av
försvarskomposanten. Meningsbrytningarna kring
örlogsfartygens vara eller icke vara, som
dominerade 1930-talets försvarsdiskussioner både i
vårt land och utomlands, ha tystnat inför
sjökrigets verklighet. Försvarsministern
sammanfattade redan för några år sedan erfarenheterna för
vår del med följande ord: "Den frågan bör aldrig
Föredrag vid Svenska Teknologföreningens årsmöte den
23 mars 1944.
DK 359 : 623.8/.9(485)
mera få ställas: behöva vi en flotta? Så länge
Sverige behöver ett försvar, behöver det också en
örlogsflotta."
Denna paroll har varit vägledande, då det gällt
att stärka det svenska sjöförsvaret. När alla
förhoppningar om en fredlig utjämning av Europas
dynamiska krafter hade grusats, beslöt sig
Sverige i elfte timmen för att stärka sitt försvar.
Sakkunskapen utarbetade nya byggnadsprogram,
anslag beviljades, och industrin fick sätta till alla
klutar för att fortast möjligt fylla de stora
tomrummen i fartygsförband,
kustbefästningar, ammunitionsförråd m.m. Vi kunna skatta
oss lyckliga över den tidsfrist, som
omständigheterna skänkt oss för detta arbetes
genomförande.
I vårt efterblivna läge vid krigsutbrottet stod det
tämligen klart för försvarsledningen, att de första
ansträngningarna borde inriktas på att bygga
sådana fartyg, som snabbt kunde åstadkommas.
Långfristiga byggnadsprogram måste till en
början skjutas åt sidan. Detta sammanföll också med
de omedelbara behoven, särskilt i det fall att
Sverige lyckades hålla sig neutralt. Patrullering,
eskorttjänst och minsvepning skulle då komma
att dominera arbetsuppgifterna.
Man hade åren före kriget byggt och utprovat ett
mindre antal lätta fartyg av olika standardtyper.
Planer hade uppgjorts och avtal träffats med
industrier och varv för ett snabbt igångsättande av
seriebyggnader.
Fig. 1. Utvecklingen cw minsveparbeståndet; t.h. små,
t.v. stora minsvepare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
