Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1944 - Teleteknik inom marinen, av C G Landström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
TEKNIS K TIDSKRIFT
orienterade. Om jaktflyg har tillkallats,
upprätthålles förbindelse med detta per radiotelefoni.
Luftförsvaret i basen och jaktflyget kunna på
detta sätt direkt samverka och få ut mesta
möjliga av såväl luftvärn som flygplan.
Ehuru i här avhandlat fall kustflottan till största
delen ansetts ligga i sin bas, finnas alltid vissa
fartyg — i första hand ubåtar — till sjöss. De
kunna vara ute för observationstjänst, för
handelskrig eller liknande och kunna operera
samlade eller enskilt. Under dager befinna sig
ubåtarna så gott som undantagslöst i
undervattens-läge. För att få förbindelse med ubåtarna från
Chefen för Kustflottan eller för att upprätthålla
förbindelse mellan ubåtarna är radio det enda
användbara förbindelsemedlet. Enär ubåtarna
kunna tvingas att inta ganska olika djup, är det
nödvändigt, att de skola kunna ta emot signaler
med antennen åtskilliga meter under vattenytan.
För att radiovågorna skola tränga ned i vattnet
fordras, dels att relativt låga frekvenser dvs. långa
vågor användas, dels att en kraftig sändare
användes. Dylika stationer finnas och
förbindelserna fungera tillfredsställande.
Radioförbindelse mellan ubåtar i
undervattens-läge har varit ett ganska svårt problem att
komma till rätta med. Det är här givetvis
antennfrågan, som varit det stora problemet. Man måste
uppställa den fordran, att ubåten helt kan
befinna sig i undervattensläge och obehindrat vara
i rörelse i horisontalled. Antennen måste bli
utsatt för mycket starka påfrestningar och
problemet att få en hållbar och vattentät genomföring
samt tillräcklig höjd på antennen har inneburit
många stötestenar. Så småningom har man
emellertid lyckats komma fram till en höj- och
sänk-bar antenn, med vilken tillfredsställande resultat
uppnåtts.
över huvud taget har antennproblemet på fartyg
under senare år blivit mera komplicerat till följd
av det ökade luftvärnsartilleriet. Från artillerihåll
har — helt naturligt — framställts krav på så fria
skjutfält som möjligt för luftvärnsartilleriet och
därvid ha givetvis antennerna fått sitta emellan.
Det har därför blivit nödvändigt att dels söka
förkorta antennerna för långvåg och kortvåg, dels
söka anbringa dem så, att de icke komma i vägen
för luftvärnsartilleriets skjutfält. Utan tvekan har
detta ur ren radiosynpunkt inneburit stora
nackdelar, men även detta problem har i huvudsak
erhållit en tillfredsställande lösning.
Som inledningsvis omnämndes ingå i
marindistrikten vissa bevakningsorgan, bl.a.
kustbevakningsstationer och bottenhydrofonstationer.
Kustbevakningsstationerna ha till uppgift att
hålla sjöområdet utanför och vid kusten under
bevakning samt att delta i luftbevakningen. För
att kunna inrapportera gjorda iakttagelser äro
stationerna förbundna med rikstelefonnätet, och
ett stort antal, framför allt på öar belägna statio-
ner, har dessutom radio som reserv. Trafiken
avvecklas då medelst radiotelefoni över lämplig
station i land.
Bottenhydrofonstationernas huvudsakliga
uppgifter äro att konstatera närvaro av ubåtar, att
under mörker och dålig sikt konstatera närvaron
och om möjligt arten av övervattensfartyg. Den
viktigaste uppgiften är givetvis att hålla reda på
fientliga ubåtar och att kunna bestämma deras
läge så noggrant, att ubåtsjaktförband med
ledning härav kunna oskadliggöra ubåtarna. De
faktorer, som begränsa bottenhydrofonstationens
verksamhetsområde äro huvudsakligen
lyssnings-distans, kabellängd och djupförhållanden.
Dessutom åstadkommer en kombination av
pejlskär-pan och de geometriska förhållandena, att
resultaten bli mindre tillfredsställande inom vissa
områden.
Det är icke möjligt att för en viss
hydrofonan-läggning ånge en exakt lyssningsdistans.
Räckvidden varierar i hög grad beroende bl.a. på
temperatur och salthalten i olika vattenskikt,
havsbottnens och vattenytans beskaffenhet samt
bullerkällans styrka. Med ett enda bottenstativ kan
endast bäringen till en bullerkälla erhållas, ty det
är omöjligt att av ljudets styrka sluta sig till
avståndet. Genom samtidig pejling av bullerkällan
från två stativ kan en skärning erhållas, som
ger en mer eller mindre tillförlitlig bestämning av
bullerkällans läge. Om pejlskärpan vore oändlig,
skulle alltid en punkt erhållas som skärning
mellan pejlingarna. Då emellertid pejlskärpan i
praktiken är ungefär ± 1°, erhålles icke skärningen
mellan två matematiska linjer utan skärningen
mellan två sektorer. I stället för en punkt erhålles
alltså en yta. Dennas storlek utgör ett mått på
osäkerheten och varierar dels med den vinkel, under
vilken sektorerna skära varandra, dels med
avstånden till stativen.
Verksamheten tillgår nu så, att lyssning ständigt
pågår och när närvaron av t.ex. en ubåt fastställts
pejlas denna och läget bestämmes. Genom
fortlöpande samtidiga pejlingar erhållas ubåtens
ungefärliga kurs och fart. Med stationen
samverkande ubåtsjaktförband alarmeras och under det
att jaktfartygen rusa ut mot det angivna läget
erhålla de på ultrakortvågstelefoni fortsatta
lägesbestämningar så länge bottenhydrofonstationen
kan nå ubåten. Med ledning av de sålunda
erhållna lägena igångsätter jaktförbandet på
lämplig plats sjunkbombfällning. Ubåtsjaktförbanden
äro i allmänhet försedda med perifoner för att
även själva kunna finna och följa ubåtar.
Perifonen grundar sig på användning av
ultra-sonora vågor för lyssning och pejling samt
avståndsbestämning. I första fallet lyssnar man på
ett fartygs propellerljud. Dessa innehålla
ultra-sonora övertoner, vilka kunna iakttas i
perifonen. Avståndsbestämningen tillgår så, att
perifonen användes som ett horisontalt ekolod. För att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
