Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 29 april 1944 - Teleteknik inom marinen, av C G Landström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 april 19U
All
erhålla så stor verkningsgrad som möjligt vid
den ultrasonora ljudalstringen och -mottagningen
begagnar man sig för perifonen av antingen
piezoelektricitet eller magnetostriktion. Det senare
är numera vanligast. Perifonens räckvidd är
ganska begränsad och variabel och häri ligger
givetvis en ganska stor nackdel.
Även hydrofoner förekomma inbyggda i fartyg.
Här tjäna de i främsta rummet att söka
upptäcka ubåtar och torpedbanor men kunna jämväl
vara användbara under gång i tjocka och mörker
för upptäckande av övervattensfartyg, åtminstone
på sådana avstånd, att minskade kollisionsrisker
uppstå.
Såväl hydrofonen som perifonen arbetar inom
det akustiska området — att de medtagits här
beror på, att de konstruktionsmässigt äro rent
teletekniska anordningar.
Låt oss nu återvända till kustflottan i dess bas.
Från Chefen för Marinen har kommit order, att
kustflottan skall gå till sjöss för ett eller annat
ändamål. Sannolikt har denna order kommit per
teletype. Chefen för Marinen står genom direkta
teletypelinjer i förbindelse med Chefen för
Kustflottan och samtliga marindistriktschefer. Dessa
förbindelser äro så anordnade, att samma
meddelande samtidigt kan sändas till en eller flera
adressater. Teletypeförbindelserna komma till
mycket stor användning i den dagliga tjänsten
och avlasta kraftigt telefonlinjerna.
Marinledningens förbindelsecentral transiterar även
meddelanden mellan marindistriktscheferna. Som
exempel på trafikens storleksordning kan
nämnas, att ordantalet i från marinledningens
förbindelsecentral under år 1942 expedierade
meddelanden uppgick till 1 853 190 och under år 1943
till 1 866 090.
Kustflottan har nu lättat och befinner sig på väg
ut genom skärgården. I händelse av tjocka eller
dålig sikt har man vid navigeringen god hjälp av
ekolod, varmed samtliga modernare fartyg äro
utrustade. Numera användas endast ultrasonora
ekolod, dvs. apparater av principiellt samma
konstruktion som de förutnämnda ultrasonora
perifonerna. Skillnaden är endast att man
använder ekoloden för lödning i vertikalled mot
havsbotten och perifonerna för horisontell lödning
mot undervattenskroppar på fartyg.
Vid utlöpandet ur skärgården och vid
inlöpande i denna kan man såväl under mörker som
tjocka ha god hjälp av radiofyrar. Dylika fyrar
finnas av två huvudtyper, cirkulära och riktade.
I detta sammanhang är det främst den riktade
radiofyren, som är av intresse. Radiofyrens
utsändning kan karakteriseras av en teckenserie
sammansatt av t.ex. morsebokstäverna A (–)
och N (—) på sådant sätt, att den ena
bokstavsseriens teckendelar infalla i pauserna mellan den
andra seriens olika delar. Tecknen ha olika styrka
i olika riktningar från fyren räknat, varför radio-
fyrens utsändning erhåller olika karaktär i olika
riktningar. I en riktning, svarande mot
kurslinjen, äro A-tecknen och N-tecknen lika starka och
sammanflyta till en konstant signal. I andra
riktningar överväga antingen A-tecknen eller
N-teck-nen i styrka. Beroende på på vilken sida om
kurslinjen A- eller N-tecknen äro förlagda, är det
bara att med ledning härav leta sig in till
kurslinjen, vilken från början inställts i önskad
riktning. Dylika fyrar i viktigare inlopp äro givetvis
av stort värde för flottans operationsfrihet.
Fartyg äro även försedda med vanliga
radiopejl-apparater för att kunna pejla cirkulära
radiofyrar, kuststationer m.m. och fartyg.
Intill dess kontakt erhålles med fienden råder
principiellt radiotystnad, när kustflottan går till
sjöss, detta för att icke inpejlas av fientlig
radiospaning. För att få fram meddelanden från t.ex.
Chefen för Marinen under dylika förhållanden
kan man från en kuststation antingen sända ut
ett meddelande i luften utan att svar får avges
eller också kan man låta meddelandet gå mellan
ett par kuststationer. Dylika finnas inom varje
marindistrikt, i allmänhet insprängda i berg.
Dessa radiostationer äro även avsedda för
marindistriktens egen trafik och för förbindelsernas
upprätthållande över huvud taget, om
trådförbindelserna skulle förstöras.
Så snart kontakt nås med fienden kan radion
släppas loss, men vissa restriktioner äro både
önskvärda och nödvändiga. En del av
restriktionerna hänför sig till valet av språk, dvs. om
klart språk eller någon form av chiffer, kod e.d.
skall komma till användning. Andra restriktioner
hänföra sig till valet av frekvens. För rent
taktiska ändamål är ultrakortvågsradiotelefoni det
händigaste. Det är bara det, att händigheten
innebär vissa — ofta ganska svåra — frestelser till
missbruk, av vilka fienden kan dra nytta. Det har
därför, bl.a. av denna orsak, framstått som ett
önskemål att dels få fram en för fartygsbruk
lämpad apparat för riktad ultrakortvågssändning,
dels konstruera en talförvrängningsapparat.
En för fartygsbruk lämpad, riktad sändare
måste ju vara så konstruerad, att den kan svängas
horisonten runt för att kunna sända i den just då
erforderliga riktningen. En
talförvrängningsapparat får, om den verkligen skall fylla sitt ändamål,
icke vara så konstruerad, att den enbart innebär
en invertering av talet; den måste åstadkomma
en ordentlig sönderhackning och omblandning.
En dylik apparat blir komplicerad, ganska dyrbar
och kanske även skrymmande. Saken är föremål
för försöksverksamhet.
Problemet frekvensmodulerad radio har ju länge
varit på tal, men det är först under de senaste
åren, som man lyekats praktiskt lösa frågan.
Metoden kan med fördel endast användas för
ultrakortvåg på grund av att
frekvensmodule-ringen erfordrar ett relativt stort frekvensband.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
