Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 3 juni 1944 - Verkstadsindustrin behöver materialtekniker, av Erik O Lissell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(658
TEKNISK TIDSKRIFT
önska, av faktorerna inköpspris och livslängd.
Från tillverkarens synpunkt är priset
sammansatt av självkostnad pius vinst, varvid den förra
rent schematiskt utgöres av direkt material,
direkta löner samt diverse indirekta kostnader, vari
bl.a. inräknats indirekta material. Det gäller
därför för tillverkaren att söka sig fram till de
direkta och indirekta material, som ge bästa
kvalitet till lägsta möjliga pris. För närvarande
synes det vara så, att obekantskap med de
primära materialfaktorerna ofta ger upphov till
olämpliga materialval. Råmaterialförsäljarens
uppgifter 0111 den produkt verkstaden köper
kunna ej verifieras eller kontrolleras av företaget,
och hans rekommendationer kunna i vissa fall
vara rent missvisande, speciellt som han ej känner
verkstadens begränsning. Detta är en av
orsakerna till den uppsjö av stål- och
kopparlege-ringskvaliteter vi begåvats med, vilket i hög grad
bidragit till att hålla priserna uppe på dessa
produkter.
De problemkomplex, som rullas upp vid studiet
av materialproblemen, äro synnerligen
omfattande. Av den man, som skall ägna sina krafter åt
dessa problem, fordras därför främst ingående
kunskaper om de använda materialens
framställningssätt, natur och egenskaper. På honom
ankommer nämligen att:
vara rådgivande vid valet av de material, som
användas i verkstaden, så att produktens kvalitet
blir den avsedda och produktionskostnaderna, i
den mån de influeras av materialet, de lägsta
möjliga;
kontrollera att de inköpta materialen
överensstämma med specifikationerna;
kontrollera att produktionsprocesserna utföras
ur materialteknisk synpunkt riktigt;
fastställa orsakerna till kassationer och fel hos
produkten, vilkas ursprung kan spåras till
materialet, materialtekniskt felaktig konstruktion eller
felaktig bearbetning och behandling av materialet.
Med hänsyn till verkstadsmaterialens
övervägande metalliska natur bör materialteknikern
framför allt vara metallurg och metallograf.
Förekomsten av ett antal på kemisk väg förädlade
eller syntetiskt framställda material kräver
dessutom kunskaper i kemi utöver vad som vanligen
är fallet hos våra metallurger. Icke minst viktigt
är att materialteknikern är insatt i
Verkstadstekniska konstruktions- och produktionsproblem.
Med hänsyn till den huvudsakligen
kemisk-me-tallurgiska inriktningen synes det motiverat att
lägga utbildningen av materialtekniker till
avdelningen för bergsvetenskap vid K. Tekniska
Högskolan respektive Filipstads Bergsskola, genom
att där införa lämplig differentiering på den
metallurgiska linjen. Därvid erfordras att
utbildningen i jämförelse med den nuvarande för
materialteknikernas del utökas alt omfatta samtliga
verkstadstekniskt använda metallers och legering-
ars framställning, bearbetning,
materialegenskaper och teknologiska egenskaper. Speciell vikt bör
därvid läggas vid tillämpade
verkstadsmetallo-grafiska spörsmål samt de teknologiska
egenskapernas natur och materialberoende.
Undervisning bör därjämte meddelas i oorganisk
kemi, kemisk teknologi och egenskapslära för de
inom metallindustrin använda icke-metalliska
materialen, såsom konsthartser, gummi,
slipmaterial, oljor, isoleringsmaterial osv. Av
mekanisk teknologi böra materialteknikerna studera
bearbetningsmetoder och bearbetbarhet.
Det är alldeles givet, att icke alla företag kunna
anställa en materialtekniker. Det kommer alltid
att finnas små företag eller företag med en så
enhetlig eller ur materialsynpunkt mindre krävande
tillverkning, att dessa endast i undantagsfall
kunna vara betjänta av att anställa en
materialman. Ä andra sidan ha vi inom landet ett
stort antal företag, som framställa
kvalitetsprodukter, invecklade maskiner av alla slag, vilkas
framställning fordrar höggradig precision, vilka
i arbete utsättas för omild behandling, höga tryck,
höga temperaturer etc., och av vilka man kräver,
att de trots detta skola ge en mångårig, fullgod
tjänst. Inom dylika företag äro materialproblemen
en aldrig sinande källa till bekymmer. Här finns
det plats för en materialtekniker, detta så mycket
mer som man i sådana företag oftast finner
avdelningar av metallurgisk, metallografisk eller
kemisk karaktär, t.ex. gjuterier, smedjor,
härdverk och ytbehandlingsverk, vilka för närvarande
drivas utan fackteknisk sakkunskap.
Den materialtekniska avdelningen inom ett
företag bör arbeta parallellt med konstruktions-,
planerings-, produktions- och kontrollavdelningarna.
Under den inrangeras laboratorier och i viss
utsträckning provrummen. För verkstadsföretag
med härdverk och gjuterier innebär detta en
mycket stor fördel. De rent metalltekniska
problemen kunna i så fall handhas av
materialavdelningen, medan driften skötes av en praktiskt väl
skolad mästare eller en ingenjör utan
metallur-gisk-metallografisk utbildning. Att gjuteriernas
metallurgiska standard är i stort behov av en
höjning har så många gånger fastslagits, att detta
ämne knappast behöver diskuteras mera.
Med hänsyn dels till den konkurrens, som vi
efter kriget kunna vänta från de stora
industriländerna, där materialproblemen redan nu ges
full uppmärksamhet, dels till det kapital, som av
verkstadsindustrin nedlägges på materialteknisk
forskning genom bidragen till Metallografiska
Institutet och den kontakt, som här erfordras från
verkstädernas sida för att detta kapitalutlägg
skall ge full ränta, synes det, som om frågan om
utbildningen av materialtekniker och ett
inrättande av materialtekniska avdelningar vid
verkstäderna just nu vore värd att tas upp till
ingående granskning och diskussion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
