Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 1 juli 1944 - Värme-, ventilations- och sanitetstekniska installationer i Södersjukhuset, av Axel Theorell - Arkitektarvoden och studieverksamhet, av Hj. C - Centralarkiv, av Hj. C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(804
TEKNISK TIDSKRIFT
Under den första byggnadsetappen utfördes
kallvattenledningarna i övre våningarna av koppar
men i senare etapper av galvaniserade järnrör i
enlighet med Industrikommissionens direktiv.
Varmvattenledningarna äro samtliga utförda
av-koppar enligt meddelad licens. De tas ut frän två
varmvattencisterner i pannhuset, vardera av 15,0
m3 rymd och med en sammanlagd
tappningskapacitet av 1 200 l/min vatten av 60°.
Cirkulationsledningar äro anlagda i förbindelse med pump.
Avloppsledningarna inomhus äro samtliga av
järn och direkt anslutna till två av staden
framdragna avloppsledningar. Dessutom finns från
skyddsrummen en avloppsledning till Årstaviken.
Gasledningarna äro anslutna till stadens servis.
Då all kokning och stekning i köket utföres med
ånga eller elektricitet, äger gasförbrukning rum
endast i laboratorier och verkstad.
Inom sjukhuset äro stamledningar förlagda i
centralt belägna rörschakt och härifrån äro
grenledningar dragna till de olika apparaterna och
förlagda i korridorernas tak. Under dessa
ledningar är ett mellantak anordnat bestående av
löstagbara eternitskivor, varigenom ledningarna
bli åtkomliga för inspektion och reparationer.
DK 725.51.001.1 : 725.51.003
Arkitektarvoden och studieverksamhet. Redan i
början av 1900-talet ägnade jag mig åt sjukhuskonstruktörens
verksamhet och ritade och byggde fram till första
världskriget sjukhus på åtskilliga håll i landet. Allteftersom den
medicinska utvecklingen fortskred visade sig
emellertid den erfarenhet, som kunde förvärvas vid dessa
relativt små och andra sjukhusbyggen inom landet, otillräcklig
och nödvändigheten av kontakt med framstegen i utlandet
på området framstod som allt mer oumbärlig för att en
mot tidens krav svarande nydaning av svenska
sjukhuskonstruktioner skulle kunna genomföras. För att i
görligaste mån fördjupa mina insikter har jag därför företagit
ca 100 utländska studieresor, varvid jag lämnat såväl
läkare som arkitekter betydande arvoden för speciella
konsultationer och för åt mig utförda utredningar.
Den svenska arkitekttaxan bygger tyvärr på den
gammalmodiga och i utlandet flerstädes övergivna principen, att
arvodet sjunker i samma mån som byggnaden blir större,
och detta trots att den större byggnaden, särskilt om den
är avsedd för specialändamål, kräver belt andra
förutsättningar hos sin konstruktör än den mindre och ofta
nödvändiggör tillgång till ett omfattande studiematerial från
in- och utlandet. Den nu gällande arkitekttaxan innebär
sålunda t.ex. att arvodet för konstruktion av en sådan
anläggning som Södersjukhuset skulle, om det beräknades
uteslutande efter taxan, utgå enligt lägsta prisklassen, dvs.
den som är avsedd för enkla stall och ladugårdar. Taxan
innehåller inga som helst bestämmelser om vem, soin skall
bestrida kostnaderna för den forskning och de försök,
som äro nödvändiga vid konstruktion av ett så väldigt och
specialbetonat bygge, utan detta blir helt och hållet
sjukhuskonstruktörens ensak.
Under ritningsarbetets första perioder arbetade jag som
vanlig arkitekt mot arvode enligt taxa och följden blev, att
det ytterst omfattande forskningsarbetet slukade hela
arvodet. En arkitekt, som skall arbeta efter dessa grunder,
kan ej göra annat än noga följa givna direktiv, även om
dessa äro föga lyckade och i stort sett endast basera sig
på sedan gammalt vedertagna principer, dvs. fungera som
slav i stället för som nyskapande och rådgivande
konstruktör, vars arbete kunde verka befruktande på hela utveck-
lingen. Var och en måste förstå, alt ett dylikt syslem inte
kan få bestå i längden. En följd av detta var bl.a., att jag
som villkor för att färdigställa Södersjukhuset uppställde
kravet att själv få välja kontorets personal, som av
Stockholms stad skulle anställas mot fast lön.
Med min forskning syftade’jag i regel något längre än
till att blott studera vissa detaljproblem och för den skull
visade det sig även att alla försök att erhålla anslag eller
stipendier från olika institutioner, av vilka man annars
skulle kunnat vänta intresse för saken, städse
misslyckades. Att intressera de för sjukvårdsfrågorna ansvariga
landstingen för en verksamhet, som i längden skulle
kunnat bli fruktbärande för hela landets sjukhusväsende,
visade sig tyvärr fullkomligt hopplöst. Den enda kommun
i landet, som visade förståelse för forskningens och
försöksverksamhetens betydelse och stora värde, var
Stockholms stad, och det är därför blott naturligt, att jag är
huvudstaden utomordentligt tacksam för den givande
försöksverksamhet, som verkligen fått bedrivas. Hj. C
DK 651.5 : 362.111 : 725.51
Centralarkiv. Var hamnar all hopad erfarenhet inom
sjukvårds- och socialväsendet? När en kommitté slutar sin
verksamhet, slår man samman protokollsböckerna, lägger
ner materialet i lådor och ställer alltsammans på en
sjukhusvind. De enskilda arkitekterna och ingenjörerna ta sin
erfarenhet med sig, och den står inte längre till förfogande
med mindre än att personerna i fråga tillkallas även nästa
gång ett liknande företag skall igångsättas. Varje ny
kommitté, som tillsatts för en ny uppgift, måste alltså för varje
nytt fall, för såvitt inte hela den personal, som genomfört
ett tidigare bygge, står till förfogande, börja forska på
nytt. Detta system är så irrationellt och oekonomiskt som
man över huvud taget kan tänka sig.
För att råda bot härpå väckte jag några år före sista
krigsutbrottet förslag hos Svenska Sjukhusföreningen om
att skapa ett centralarkiv för Sveriges sjukhusväsen och
då detta förslag vann K. Medicinalstyrelsens och övriga
institutioners gillande, beslöto regering och riksdag, att
ett dylikt arkiv skulle organiseras. På internationella
sjukvårdskongressen i Paris 1937 föreslog jag även att
man skulle skapa ett internationellt organ. Detta blev
kongressens beslut, och jag valdes till arkivets president. Arbetet
med att internationalisera strävandena, att centralt
arkivera nyförvärvade erfarenheter på området hade vid
krigsutbrottet hunnit så långt, att filialkommittéer voro i fullt
arbete i ett tjugutal länder och att ett spirande intresse
kunde påvisas på många andra håll.
I vårt land arbetade emellertid centralarkivets styrelse
enligt det svenska kommittéväsendets Vanliga metoder,
varför inga nämnvärda resultat av arbetet framkommit.
Ar 1943 har dock en omorganisation och sammanslagning
mellan centralarkiv och standardiseringsrörelse ägt rum.
Den nya institutionen kallas Centrala
Sjukvårdsberedningen. Även denna institution arbetar emellertid efter
kommittémetoden och kommer inte heller att nå snabba
resultat med mindre än att en ytterligare omorganisation
kommer till stånd. En tredje avdelning behövs nämligen.
Det har dock inte gått att få till stånd en dylik inom
Centrala Sjukvårdsberedningen, utan regeringen har i
stället år 1943 tillsatt ännu en ny fristående kommitté,
Sjukhusens Rationaliseringskommitté. Enligt min uppfattning,
för övrigt till fullo bestyrkt genom de magra
arbetsresultaten, måste en sammanslagning av samtliga dessa organ
verkställas samtidigt som de erhålla en gemensam, fastare
organisation och ett mera effektivt arbetande organ än
den tillfälliga kommittén äger. Tillgodoses dessa
oavvisliga krav, uppstår avdelningen för hälsö- och sjukvård
inom socialväsendets forskningsinstitut, som även skall
bedriva praktisk försöksverksamhet. Där kan med hjälp
av fast anställda experter olika erfarenheter snabbt och
effektivt prövas och definitiva utvecklingslinjer utformas
i huvudsak efter samma metoder som tillämpats vid
Södersjukhusets utrednings- och modellavdelning. Hj. C
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
