Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 5 augusti 1944 - Åskskydd för Södersjukhuset, av Harald Norinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
926
TEKNISK TIDSKRIFT
30 cm. En modell av armeringen utförd med
10 mm rundjärn och med nyssnämnda rutstorlek
uppbyggdes därför på en lämplig träställning,
vilken uppbar de kvadratiska rutorna, najade på
samma sätt som det i byggnadsväggarna insatta
armeringsnätet. Försöksanordningen framgår
närmare av fig. 1.
I anslutning härtill utfördes stötströmsprov från
ett större strömimpulsbatteri med en kapacitet på
12 uF och med ett dämpningsmotstånd på 7,5
ohm. Genom katodstråloscillograf undersöktes,
att kurvformen var fri från överlagrad
högfrekvens. Med den använda kopplingen gav batteriet
en relaxationstid på 100 /ts. Vid de utförda
försöken uppgick batteriets laddningsspänning till
35 000 V och impulsströmmens värde till 4 000 A.
Rundjärnens nedändar förbundos med 2 m långa
koppartrådar till punkten P, fig. 1, och förenades
från denna med impulsbatteriets
återgångsledning till jord. Strömfördelningen i trådarna 1—15
visade sig redan vid de preliminära försöken vara
anmärkningsvärt jämn. Man kunde förmoda, att
jämnheten orsakades av de lika impedanserna i
ledningarna 1—15. För att eliminera denna
möjlighet till fel, infördes tvärförbindningarna Ax—
—D1} vilka hade till uppgift att utjämna
uppkommande spänningsdifferenser mellan de olika
trådarna. Åtgärden medförde likväl icke någon
ändring i strömfördelningen.
För uppmätning av fördelningen av
impulsström-styrkor för modeller i relativt stor skala bör man
under vissa förutsättningar kunna använda
in-duktionsfria motstånd, vilka inkopplas i
ledningsbranscherna. Impulsspänningen över motstånden
registreras i sådant fall medelst förstärkare och
katodstråloscillograf. Proceduren är synnerligen
omständlig och tidsödande och kan endast
användas vid så stora modeller, att den induktiva
reaktansen i varje ledare helt dominerar över det
inkopplade mätmotståndet. Metoden visade sig icke
användbar vid undersökning av armeringsnätet
och man blev därför hänvisad att utarbeta en
metod, där man begagnade sig av remanensen i
stålstavar. Härvid fann man, att stålstavar av den
typ, vilken är avsedd för mätning av
blixtström-styrkor, icke visade sig lämpliga, främst därför
att de hade för stora dimensioner. Denna
egenskap hindrade deras placering tillräckligt nära
strömledaren för att det magnetiska fältet från
denna skulle dominera över fältet från andra
ledare. De ordinära stålstavarna voro dessutom för
okänsliga när det gällde uppmätning av svaga
delströmmar.
Det visade sig, att en vid institutet utvecklad
speciell mätmetod, där man använder stålstavar
av tillräckligt små dimensioner, mycket väl kunde
utnyttjas vid undersökning av
strömfördelningen i armeringsnät. Tack vare de små
dimensionerna kunde man placera stålstavarna tillräckligt
nära den ledare, i vilken strömmen skulle mätas.
Härigenom blev fältstyrkan stor nog för att
åstadkomma en markerad remanens även vid svaga
impulsströmmar. De små dimensionerna
medförde även den fördelen, att fältet från den ström,
som skulle mätas, kom att dominera över fältet
från andra strömbanor. En annan användning av
mätmetoden med de små stålstavarna har
beskrivits i Tekn. T. 1944, s. 553.
De vid försöken använda stålstavarna utgjordes
av en enda ståltråd 0,25 mm grov av speciellt
stål med goda egenskaper i fråga om remanens.
Metoden tillät, att man kunde använda mycket
korta längder på stålstavarna vid mätningarna.
Vid den här återgivna försöksanordningen var
stavlängden sålunda blott 5 mm.
Vid större stålstavar uppmätes som bekant den
av strömmen framkallade magnetiseringen med
ballistisk galvanometer. För de små stavarna är
det magnetiska flödet otillräckligt för en sådan
mätmetod och det visade sig därför nödvändigt
att utveckla en speciell mätmetod för bestämning
av stavarnas magnetisering. Små spolar bringades
att rotera förbi stavarna med 3 000 r/m och de i
spolarna inducerade spänningarna förstärktes och
påkopplades en katodstråloscillograf, vars tidsaxel
var synkron med rotationshastigheten hos
spolarna. Härigenom uppstod en på oscillografens
ljusskärm stående spänningskurva, vilken lätt
kunde graderas i magnetiska enheter genom
jäm-förelsemagnet. Denna magnetiserades genom en
känd strömstyrka.
För mätningen av strömfördelningen i det ovan
omnämnda armeringsnätet iordningställdes ett
antal magnetstavar. Den största svårigheten
bestod i att få stavarna, vilka genom sin härdning
voro mycket spröda, lika långa. Den jämnhet i
fråga om magnetisering, som man kan uppnå,
framgår för övrigt av följande
magnetiserings-värden. För mätning av strömfördelningen i ett
rutnät iordningställdes exempelvis 18 stavar.
Dessa fästes efter varandra på tillräckligt avstånd
inbördes på ett rundjärn med 10 mm diameter,
genom vilket passerade en lagom stark
impulsström för magnetisering. Härvid erhöllos följande
utslagsvärden för magnetiseringen: 35, 34, 32, 33,
32, 33, 35, 34, 34, 34, 33, 33, 34, 36, 34, 34, 34
ocli 33 mm. Skillnaden i värden berodde på
skillnaden i dimensionen på stavarna. De stavar, som
hade yttervärdena 32, 35 och 36 mm utgallrades
och endast stavar med utslagen 33 och 34 mm
kommo till användning. För de icke utgallrade
stavarna upptogos magnetiseringskurvor och med
hjälp av dessa utfördes strömberäkningarna vid
* mätförsöken.
Resultatet av de för rutnätet i full skala utförda
mätningarna av strömfördelningen äro återgivna
genom schemat i tabell 1. Den vid mittledaren H
enligt fig. 1 inkommande impulsströmmen hade,
som tidigare anförts, ett maximivärde på 4 000 A
och detta värde betecknas för översikts skull med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
