Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 12 augusti 1944 - Apatitutvinning ur Alnökalk, av T Heilmann - Kadmium- och zinkbeläggningar, av Sffg - Bågsvetsning under vatten, av Wll - Antimonfynd i Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
950
TEKNISK TIDSKRIFT
från centrifugeringen kan användas som
gödningskalk. Avfallet från apatitflotationen kan
dock behandlas ytterligare genom flotation under
ytterligare reagenstillsättning. Vid försöken kunde
på detta sätt ett kalkkoncentrat med en halt av
96 % kalcit erhållas. Detta kalkkoncentrat skulle
kunna användas till framställning av bränd kalk
eller cement.
Vid räntabilitetsberäkningar av den projekterade
anläggningen har det visat sig att anläggningen
med nuvarande priser på apatit skulle kunna
avskrivas på få år. Med förkrigspriser på apatiten
skulle blott de direkta driftutgifterna kunna
bäras, och anläggningen måste därför då vara
helt avskriven.
Det mycket omfattande försöks- och
undersökningsarbetet har utförts under medverkan av
ingenjör O V Borgkvist och ingenjör J Cleemann.
Kadmium- och zinkbeläggningar. Genom noggranna
undersökningar har man konstaterat att zinkbeläggningar
äro antingen lika bra eller något bättre än
kadmiumbeläggningar av samma tjocklek då det gäller skydd
utomhus i industriatmosfär, förstadsatmosfär, landsbygds- och
havskustatmosfär.
Kadmium är bestämt överlägset zink av samma tjocklek
när den utsättes för saltdimma under längre tid eller
intermittent doppas i saltvatten. För att zink skall motstå
dylika förhållanden erfordras kraftigare beläggningar.
Motståndsförmåga mot saltdimma, så som det tillämpas
i saltdimmeprovet, är icke ett mått på motståndsförmågan
vid atmosfärisk korrosion.
Vid elektrolytisk beläggning gäller att zink icke är en
tillfredsställande ersättning för kadmium emedan det
elektriska kontaktmotståndet hos en zinkbelagd yta är högre
än för en kadmiumbelagd ytas. Blybeläggning är
tillfredsställande i detta avseende, men bly får ej användas i
kontakt med aluminium, magnesium eller zink.
Då man belägger sådana delar som fjädrar och låsbrickor
tillverkade av stål med hög eller mellanhög kolhalt och
som vid sin användning utsättas för utpräglade
utmatt-ningspåkänningar, måste man vara speciellt försiktig. Man
har i dessa fall funnit att zinkcyanidbad framkalla skadlig
vätesprödhet under det att sura zinkbad och liknande
synas vara tillfredsställande.
Zink ger ett tillfredsställande skydd i kontakt med
alu-minimum och dess legeringar och skyddar aluminium för
korrosion på samma sätt som det skyddar järn.
Elektrolytiska zinkbeläggningar ha ej större tendens till
kraftigare utfällning än kadmium på spetsar och kanter
såsom gängtoppar på skruv och bult. Om det inträffar att
man får kraftigare "spetsutfällning" vid zinkutfällning än
vid kadmiumutfällning beror det på att zinkbadet eller
utfällningsförhållandena i övrigt äro felaktiga.
På en del användningsområden anser man att
zinkbeläggning är otillfredsställande emedan
korrosionsprodukterna från zinken inverka på detaljens normala funktion
eller påverka närliggande detaljer. Man kan emellertid
genom lämpliga behandlingar undvika eller minska denna
bildning av vita korrosionsprodukter på zinkbeläggningar.
"The Operating Committee ön Aircraft Material
Conserva-tion of the WPB" har givit ut reviderade föreskrifter för
den amerikanska armén, flottan och flyget, AN-P-32 för
zinkbeläggning och AN-QQ-P-421 för kadmiumbeläggning,
där det fordras en minimitjocklek av 0,008 mm för
kadmium- och 0,013 mm för zinkbeläggning. Föreskrifterna
ta ingen hänsyn till beläggningstjockleken för hål,
urtagningar, invändiga gängor eller andra ytor där utfällningen
ej kan kontrolleras under normala galvanotekniska
förhållanden. Om man undantar beläggningar med 0,013 mm och
större tjocklekar, fordrar föreskriften AN-P-32, som
omfattar zinkbeläggningar, icke saltdimmekorrosionsprovet efter
zinkbeläggningen. Man godtar en beläggningstjocklek av
0,005 mm på stålbrickor, muttrar, bultar, skruvar och
stoppskruvar.
För att uppnå samma tjocklek på kadmium- och
zinkbeläggningarna (0,005 mm kadmium mot 0,005 mm zink)
är det nödvändigt att 6ka ström och
behållarekapacite-terna med 60 % för att upprätthålla samma produktion.
Om det är nödvändigt att öka tjockleken 0,008 mm hos
kadmiumbeläggningen till 0,013 mm hos zinkbeläggningen,
så är det nödvändigt att öka den elektriska strömstyrkan
165 % för att upprätthålla samma produktionsvolym. Även
om de detaljer som falla inom denna grupp huvudsakligen
ytbeläggas stillahängande är det nödvändigt att öka
be-hållarvolymen med omkring 50 %.
I allmänhet använder man samma rengörings- och
ut-fällningsanordningar för kadmium- och zinkbeläggningar.
Då man övergår från kadmium- till zinkbeläggning äro
följande anvisningar av värde.
1. Tag bort anoderna ur utfällningskärlet. Användas
kulanoder böra hållarna tömmas och återhängas på
anod-stängerna.
2. Förbind anodstängerna med själva
utfällningsbehålla-ren och fortsätt kadmiumutfällningen som vanligt tills
be-hållarsidorna och anodhållarna äro befriade från varje
spår av vidhäftande kadmium (detta är viktigt för att
förhindra förgiftning av zinklösningen med kadmium) och
tills kvaliteten på kadmiumbeläggningen försämras så
mycket att den ej kan godkännas (använd allt lägre
ström-tätheter om produktionsschemat tillåter detta). Tag vara
på eller kasta bort lösningen, allt efter som det i varje
fall anses lämpligast.
3. Rengör behållaren och anodhållarna genom tvättning
med vatten. Mejsla bort varje spår av kadmium eller
upplös det med något utspädd saltsyra, men försök ej att
bränna eller smälta bort det (kadmiumrök är ett dödligt
gift). Förfar på samma sätt med utfällningshållarna.
4. Tillred ny zinkcyanidlösning och placera zinkanoderna
i behållaren. (Metal Ind. 1944 h. 10.) Sffg
Bågsvetsning under vatten kan utföras med praktiskt
taget vanlig standardutrustning. Processen har många
viktiga tillämpningar, såsom reparation av fartyg under
vatten, reparation av järnkonstruktioner samt vid lyftning av
sjunkna fartyg. Särskilda elektroder med speciell
beläggning, som smälter något långsammare än kärnan, fylla
fordringarna för undervattenssvetsning. Största svårigheten
är att tydligt se bågen och svetsstället, som äro praktiskt
taget dolda genom lokal turbulens och bildning av svarta
partiklar runt bågen. Det största djup man kunnat utföra
svetsningar på är ca 12 m.
Både växelströms- och likströmsaggregat ha använts med
framgång, men likström synes ha givit bättre resultat än
växelström. På grund av ström- och värmeförluster till
vattnet erfordras ungefär 25 % större strömstyrka än för
liknande arbete i luft. Man har emellertid ej lyckats få
någon tillfredsställande undervattenssvetsning med
strömstyrka under 150 A. Elektrodhållarna måste vara väl
isolerade för att förhindra elektrolytisk korrosion och
onödiga strömförluster. Undersökningar ha visat att styrkan
av undervattenssvetsar blir ungefär lika som för svetsar
utförda i luft. Böjningsprov visa emellertid en lägre
tänjbarhet för undervattenssvetsar (Welding J., aug. 1943). Wll
Antimonfynd i Turkiet. I den anatoliska provinsen Tokat
ha rika antimonfyndigheter upptäckts. Det malmförande
området uppges ha en utsträckning av 638 ha och skall
bearbetas med ekonomiskt stöd av den statliga Etibanken.
Den turkiska produktionen av antimonmalm uppgick under
sista förkrigsåret till 393 t (SvD 12/7 1944).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
