Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 19 augusti 1944 - Skeppsbyggeriets standardiseringsfråga, av Nils B Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
958
TEKNISK TIDSKRIFT
uppdelning av det erhållna materialet i lämpliga
grupper, vars omfattning göres beroende av
antalet medarbetande företag;
utväljande av dessa företag samt översändande
av det insamlade materialet. Härvid ges tillika
direktiv beträffande standardbladens format,
allmänna utförande samt fullständighet beträffande
material, bearbetning etc.;
skulle vid visst företag, som i övrigt vore
lämpligt för medarbetarskap, saknas för arbetet
kompetenta konstruktörer, borde centralkommittén
hjälpa till med personalanskaffningen.
Marinförvaltningen torde också behöva anlitas och kunna
hjälpa vid ordnande av denna sak;
detaljplanering vid företagen för utförande av
sina resp. uppdrag.
Det torde utan vidare framgå av ovanstående
punkter, att ett samarbete måste etableras mellan
företagen. För det helas framgång och bästa blir
det nödvändigt att i viss mån bortse från de
privata intressena och lojalt ställa sina bästa
konstruktioner till förfogande på de områden, som
här kunna komma i fråga. Ingen av de
intresserade borde heller få undandra sig sin rimliga del
av arbetet och kostnaden.
Centralkommitténs sammansättning göres så
litet skrymmande som möjligt. Den skulle vid
behov för kortare tid kunna med sig adjungera
lämpliga fackmän, men detta torde sällan behöva
förekomma, då råd och anvisningar för det rent
praktiska administrationsarbetet väl kan fås från
de existerande standardkommissionerna. Det
framgår för övrigt tillräckligt tydligt av de olika
punkternas formulering vad som åsyftas.
Endast detaljplaneringen skall ytterligare
beröras. Förutsättningen härvid är följande. Med
centralkommittén har överenskommits, att
företaget skall utarbeta förslag till standard inom ett
visst område av utrustningen t.ex. ventilation, rigg
eller liknande. Till förfogande står den utländska
standarden på området, verkstadsstandard från
andra företag, lämplig litteratur samt slutligen
och kanske viktigast konstruktörerna.
Hur skola vi nu gripa oss verket an? Man frågar
sig: vad skall standardiseras, i vilken ordning
skola föremålen uppföras och arbetet bedrivas,
och slutligen, hur skall utformningen göras, och
vilket material skall användas?
Svaret på den första frågan skulle kort ocli gott
kunna formuleras så, att de föremål böra i första
hand standardiseras, vilkas antal motiverar en
framställning genom metoder för
masstillverkning. På ordningen kunna följande synpunkter
anläggas: sätt i gång, där svårigheterna i
allmänhet äro minst, där utländsk standard och svensk
verkstandard överensstämma, där produktion kan
komma till stånd även genom mindre tillverkare
och slutligen där förefintliga gängse typer ur
praktisk synpunkt icke äro tillfredsställande.
Vid utformningen bör givetvis funktionsduglig-
heten sättas i första rummet. Emellertid måste
tillverkningssättet tillmätas den allra största
betydelse, då det ju är alldeles uppenbart, att om
den standardiserade produkten icke kan
framställas billigare än förut använda typer, är
arbetet till största delen bortkastat. Det gäller därför
att under arbetets gång aldrig tappa kontakten
med verkstaden utan gång efter annan underställa
konstruktionsförslagen planerings- och
verkstadsingenjörerna för yttrande.
Man får heller icke underlåta att undersöka,
huruvida icke användning av mera hållfast material
skulle innebära fördelar. Ett typiskt exempel är
hangarkätting. Med användande av svenskt
kät-tingjärn av viss kvalitet kan en vikt- och
prisbesparing av ca 27 % ernås i förhållande till den i
Tyskland standardiserade kättingen.
Det gäller också, att låta de moderna svetsnings-,
brännings- och pressningsmetoderna komma till
sin rätt. Erfarenheten har visat, att i vissa fall
genom lämplig konstruktion och noggrann
planering en nedskärning av kostnaderna med 50—60
% icke är omöjlig att åstadkomma.
Viktigare materielgrupper för standardisering
armatur för elektrisk
belysning,
avloppsventiler,
avtappningsskruvar,
barriärstöttor,
beläggningsknapar,
beslag för löpande gods,
master och bommar,
stående rigg,
skärstockar,
träluckor,
båtsmansinventarier,
båtskrån,
båtsurrningar,
dävertar,
elektriska strömbrytare,
säkringar,
stickkontakter,
flaggknappar,
fläktar,
fönsterventiler,
gångjärn för dörrar och
luckor,
halkipar och ledrullar,
hangarkättingar,
instrument för elektrisk
instrumenttavla,
inventarier för livbåtar,
järndörrar och luckor,
järnblock,
kauser,
klys,
kompasser,
lanternor,
lastbommar,
lastvinschar,
livbälten och livbojar,
livbåtar,
losskrokar,
losskättingar,
lås,
manhålsluckor,
pejlrörsbeslag,
pollare,
sanitetsgods,
schacklar,
snickeribeslag,
skalkningsbeslag,
solsegelbeslag,
spjäll i ventilatorer och
trummor,
spännskruvar,
surrningsbeslag för däck
etc.
talrörsdelar,
timmermansinventarier,
trappor och lejdare
trädörrar,
träblock,
ventilatorhuvar,
vajer,
vajervinschar och
vajerrullar.
Vid genomläsning av listan finner man föremål
av olika slag, mer eller mindre aktuella för
standardisering. Det skulle bli allt för vidlyftigt att
här i detalj gå igenom alla. Endast några större
grupper skola i korthet påtalas.
Materiel tillhörande fartygs lastnings- och
lossningsredskap samt rigg finnes upptagen på olika
ställen. Dessa föremål inte endast lämpa sig syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
