Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 7 oktober 1944 - Elektroteknik på Tekniska Museet, av Torsten Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1146
TEKNISK TIDSKRIFT
Utan förkunskaper kunna givetvis icke dessa historiska
och i många fall unika föremål fullt avnjutas. Därför har
arrangerats en särskild föremålsgrupp som kallats
"elektroteknikens ABC". Här kunna de klassiska experimenten
av Ørsted, Faraday och andra upprepas av
museibesö-karna själva med tillhjälp av kopior av
originalapparaterna. En särskild grupp visar vad man hade av elektrisk
utrustning före 1875 och vad man sedan fick — telefon,
kraft och belysningsström. Föremål och bilder från
1800-talet visa, att man redan då åtminstone i vissa fall hade
hunnit fram till en första början av elektrifiering av
industrin och hemmen. Det fanns till och med småmotorer
för symaskiner och tandläkarborrar.
Vårt land var med på ett ganska tidigt stadium. År 1876
hade vi den första båglampsbelysningen vid ett
industriföretag. De därvid använda lamporna av Serrins
konstruktion äro nu utställda, liksom ett urval av de många
båg-lampstyper som senare använts. Resterna av Europas
andra kommunala elektricitetsverk — i Härnösand år 1885
— finnas också räddade. De se obetydliga ut, men de ha
sitt stora historiska värde.
Av generatorer och motorer har museet en rik flora. Det
som kanske främst slår betraktaren av alla dessa
varierande typer från Edisons långbenta dynamo och Jonas
Wenströms gryta nr 24 och fram till sekelskiftets maskiner det
är, hur förunderligt många krokvägar som uppfinnarna och
konstruktörerna måste gå, innan de nå fram till en
tekniskt god lösning. Samtidigt blir man onekligen högst
imponerad av den skicklighet och framsynthet, med vilken
Wenström och Danielson vid Asea löste frågan om
trefassystemet redan under 1890-talet. Ännu efter femtio år
finns det maskiner från deras tillverkning som äro i gång.
Principerna för alstring av elektrisk ström och dennas
överföring och användning ha ändrat sig mindre än man
skulle tro. Storleken på anordningarna har vuxit och
verkningsgraden har höjts och kanske främst de teoretiska
kunskaperna ha väsentligt ökats. Fackmännen skola
säkerligen i museisalen med förvåning ställa sig den frågan:
hade man verkligen den apparaten och den anordningen
så tidigt? Den elektrotekniker, som var med för 30—40
år sedan ler nog ett igenkännandets leende, när han får
se den i museet ordnade elektriska belysningscentralen från
1890-talet med dessa stora knivströmbrytare på
marmortavla i skulpterad ram, Arons pendelmätare,
koltråds-lampa i krusidullig lampkupa av glas och andra nu
övergivna anordningar.
En särskild serie i museet skildrar koltrådslampans och
nietalltrådslampans tekniska utveckling. Om man undantar
lysämneslamporna, som väl ännu i viss mån stå på
experimentstadiet, har det väsentliga hos den elektriska
ljuskällan inte förändrats i princip sedan slutet av 1870-talet.
Ännu erhålles ljuset från praktiskt taget en enda punkt,
vilket väl knappast kan anses vara tekniskt lyckligt och
ekonomiskt riktigt. Det är ytterst intressant att se i
museets kollektion av lampor genom tiderna, hur man
ständigt strävat efter bättre ljusutbyte till billigare pris. Det
fanns en tid då en glödlampa på 50 normalljus med en
ganska kort livslängd kostade 10 kronor. Den historiska
serien visar med all tydlighet att glödlampan icke är det
sista ordet som blivit sagt. En ny väg har beträtts sedan
tiden omkring 1910, då urladdningslamporna började i
all blygsamhet. Efter trettio år kan man vänta sig att
deras era på allvar börjar.
Tack vare L M Ericsson kunde Sverige tidigt vara med
på telefonins område. Vi få dock inte glömma att redan
samtidigt och till och med något tidigare hade en — om
än mycket blygsam — tillverkning av telefonapparater
satts i gång av Hakon Brunius i Göteborg. Det blev dock
L M Ericsson, som kom att inta den ledande ställningen.
En serie apparater och installationer skildrar den
principiella utvecklingen av telefonapparaterna från den
kombinerade tal- och hörapparaten på 1870-talet fram till
apparaten av i dag, utförd av genomskinlig pressmassa, så
att funktionen lätt kan studeras. En framställning av
mikrofonens utveckling å ena sidan och hörtelefonens å
den andra fram till den sammanslagna mikrotelefonen,
som vi nu finna så naturlig, ger en god bild av, hur
apparater naturligt växa ihop till ett enda organ, tack vare
ingenjörernas möda eller som i detta fallet genom en
praktisk verkstadsmans påhittighet.
På telefoniavdelningen liksom på avdelningen för
telegrafi kunna besökarna själva sätta en del apparater i
funktion; telegrafera med en apparat från 1880-talet eller
sätta i gång en helautomatisk telefonstation från 1923,
uppställd med alla delar fullt synliga. Schematiska
framställningar i form av teckningar på genomlysta
mattsli-pade glasskivor skildra telegraf- och telefonteknikens
metoder till och med radiotelefoni. Därmed äro vi framme vid
de senaste decenniernas stora tekniska slagnummer, radion.
Förutom en historisk serie av radioapparater och
tillbehör till sådana har i museet ordnats en "radiobar", i
vilken besökarna kunna slå sig ned och höra musik eller
tal från en modern mottagare, som av en demonstratör
kan kopplas om så att ljudet återges i högtalare från
Fig. 2. Detalj av en monter innehållande bl.a. den av
svensken J C Wilcke 1762 uppfunna elektroforen,
friktions-elektricitetsmaskin från 1800, termoelement från 1821 och
elekiroskop från 1785.
Fig. 3. En kraftigt dimensionerad "lysmaskin" (110 V, 80 A,
1 500 rim), använd på 1880-talet vid Surahammars Bruk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
