Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 4 november 1944 - Ultrakortvågsteknikens konstruktionselement, av Carl-Georg Aurell - Buchholzskydd som indikator för järnbrand, av B R - Linjefel i soluppgången, av B R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1944
1281
Fig. 19. [-Genomskärning-]
{+Genomskär-
ning+} av
"in-ductive-out-put"-rör
(själva röret
begränsas av
den streckade
linjen).
I fråga om avgiven effekt anges 150 W vid 40 cm
våglängd för en av Westinghouse tillverkad
klystron, och på annat håll nämnes en uteffekt
på 300 W vid 10 cm.
En tillämpning av både triod- och
klystrontek-nik utgör "inductive-output"-röret RCA 825, som
i princip visas i fig. 19. Elektronstrålen
intensitets-varieras här med ett vanligt triodgaller,
varigenom man omedelbart efter detta erhåller de ovan
omtalade elektronpaketen, vilkas effekt tas ut i
en hålrumsresonator av rumbatrontyp. De
uppbromsade elektronerna tas sedan upp av en
kol-lektoranod. Anoden har på detta sätt
funktions-mässigt uppdelats i en växelströmsanod i vilken
anodströmmarnas varierande del induktivt tas
upp och en likströmsanod som kan utformas
enbart med hänsyn till god utstrålning av
anod-förlusten. Detta rör, kopplat som oscillator, ger
35 W vid 60 cm våglängd. Då röret fordrar både
elektrisk och magnetisk focusering av
elektronstrålen blir det dock ganska svårskött.
Alla de nu nämnda löptidsrören kunna
användas både i sändare och mottagare. Då de fordra
noggrant inreglerade driftspänningar för att
funktionera tillfredsställande ha hittills i allmänhet
de mera lättskötta trioderna och dioderna
föredragits inom det frekvensområde där de ännu
kunna utnyttjas med tillfredsställande effektivitet.
Buchholzskydd som indikator för järnbrand. Det har
blivit allt vanligare, att krafttransformatorerna förses med
buchholzskydd eller, som det numera kallas, gasvakt. Detta
skydd kan anses tillhöra standardutrustningen åtminstone
på större transformatorer. När gasvakten varit i funktion,
dvs. antingen givit signal eller löst ut transformatorn,
brukar man undersöka den gas, som samlats i gasvakten
och som föranlett, att denna fungerat. Ofta utföres
undersökningen helt enkelt så, att man konstaterar, om gasen
är brännbar eller ej. Har gasen visat sig obrännbar, har
man i allmänhet ansett det vara falskt alarm och sagt
sig, att funktionen berott på någon tillfällighet. Det kan
emellertid löna sig att göra en noggrannare analys av
gasen. Det är speciellt vid järnbrand, som
brännbarhets-provet kan vara missvisande.
Det hände exempelvis vid ett tillfälle i Tyskland, att
gasvakten på en 30 MVA transformator för 100/55 kV,
som varit i drift i fem år, gav signal. Gasen provades och
visade sig obrännbar, varför transformatorn behölls i drift.
Efter 21/* månad erhölls en andra signal, efter fjorton
dagar en tredje och efter sex dagar, fyra dagar, fem dagar
och återigen fyra dagar nya signaler. Först fr.o.m. den
fjärde signalen brann gasen med en svagt blåaktig låga.
När transformatorn slutligen undersöktes efter
sammanlagt sju varningar från gasvakten, visade det sig, att det
uppstått omfattande järnbrand i båda oken.
Reparationskostnaderna gingo till 30 000 RM.
De praktiska erfarenheterna ha visat, att den gas, som
stiger upp i gasvakten vid järnbrand i transformatorn,
nästan alltid är obrännbar. Den består huvudsakligen av
kväve och innehåller endast obetydliga kvantiteter av
sönderdelningsprodukter från oljan. Först när förstörelsen
kommit i ett framskridet stadium uppträder oljegas i
större mängder i gasvakten.
Det finns i marknaden relativt enkla apparater, som
medge en betydligt mera tillförlitlig undersökning av gasen
än det primitiva brännbarhetsprovet. Med hänsyn till de
stora värden, som kunna stå på spel, äro dessa hjälpmedel
att rekommendera. Alldeles oberoende härav borde man
vara mera uppmärksam än man i allmänhet är, när
obrännbar gas uppträder i gasvakten. Denna företeelse
tyder i varje fall på ett tillstånd hos transformatorn, som
icke är önskvärt. När det icke är fråga om järnbrand, är
orsaken i allmänhet att luft suges in någonstans i
kylsystemet för oljan. Luften medför en hastig oxidation
av oljan, varigenom transformatorns livslängd minskas
(Elektrotechn. & Maschinenbau 1944 h. 1/2). B R
Linjefel i soluppgången. Det är en gammal iakttagelse,
att övergående fel på kraftledningar ha en viss tendens
att inträffa vid tiden omkring soluppgången. I regel kunna
felen icke efteråt lokaliseras och felorsaken brukar få
betecknas som oklar. I Frankrike har man lagt ned en
hel del arbete på att finna någon förklaring till dessa
fel och synbarligen även fått fram vissa resultat.
Man har funnit, att sådana övergående fel utan känd
orsak äro vanligast på 150 och 200 kV ledningar och att
de inträffa huvudsakligen under månaderna
juni—september. Enligt statistik för en 200 kV ledning under åren
1933—1942 inträffade 75 % av alla dylika fel inom 1 h
före och 1 h efter soluppgången. Under vintermånaderna
förekom praktiskt taget inget enda fel av denna karaktär.
Felfrekvensen är olika på olika ledningar och varierar
dessutom från år till år. Urkopplingarna på morgonen
inträffa i regel vid lugnt och klart väder, särskilt efter
klara nätter, vid kraftig dagg eller dimma eller i
närheten av floder och sjöar. De uppträda sällan vid
regnväder och aldrig i samband med snöfall.
Tidigare antaganden att urkopplingarna skulle orsakas
av kopplingsöverspänningar på de under morgontimmarna
svagt belastade ledningarna eller ha sin grund i en
otillräcklig isolation ha ej bekräftats. En ökning av antalet
isolatorelement på 200 och 150 kV ledningarna kan
visserligen enligt statistiken bidra att minska störningarna,
men då räcker det icke att öka med ett eller två element.
Förklaringen att felen skulle bero på förekomsten av
enstaka felaktiga element i kedjorna eller att isolatorerna
blivit nedsmutsade av fåglar kan enligt undersökningarna
ej heller godtas. Man har funnit, att felorsaken i stället
sammanhänger med fuktavsättning på isolatorerna.
Verkställda prov ha visat, att en isolatorkedja, i vilken en del
element är torrare än de övriga, har lägre
överslagsspänning än en kedja, där alla element äro lika fuktiga.
Det har också kunnat fastställas, att isolationsmotståndet
utefter isolatorytan under de tidiga morgontimmarna
nedgår ända till 7 Mß från värden omkring 5 000 Mß under
dygnet i övrigt. De lägsta motståndsvärdena ha uppmätts
just vid tiden för solens uppgång.
Den sannolikaste förklaringen till de övergående felen
i gryningen skulle alltså vara, att de daggiga isolatorerna
torka olikformigt, antingen genom krypströmmar eller på
grund av solstrålningen. Spänningsfördelningen över iso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
