Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 17 februari 1945 - En miniatyrångmaskin, av Henrik Enghoff - Hur raketbomben är konstruerad, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 februari 1945 189
rör till rörspiralerna och får under sin passage ned genom
dessa möta en uppåtgående kylvattenström. Från
kondensorn ledes kylvattnet till ett aggregat, uppbyggt av celler
från en bilkylare. Här avkyles det och sprutas sedan med
tillhjälp av en cirkulationspump åter in i kondensorns
kylvattenbehållare.
Förutom den till ångpannan hörande armaturen och de
till kondensorn hörande båda pumparna är maskinen
utrustad med lubrikator och en till denna kopplad
varvräknare. Lubrikatorn ombesörjer smörjningen av slider
och kolvar samt dessutom av slid- och kolvstängerna.
Den består av två tvångstyrda kolvventiler och en mellan
dem belägen kolv, fig. 12. Dessa erhålla sin rörelse
från en kamaxel, som i sin tur drives via ett tandat
hjul av en excenter, fig. 13. Från lubrikatorn pressas
oljan till en fördelare, fig. 14, med sex fjäderbelastade
kulventiler och därifrån vidare till de tolv smörjställena.
Varvräknaren drives via en kugghjulsutväxling från
lubrika-torns kamaxel. Normalt är den frikopplad. Då maskinens
omloppshastighet skall bestämmas, inkopplas varvräknaren
därigenom, att en hävarm nedtryckes under 15 s. Man
erhåller då direkt varvtalet per minut. Henrik Enghoff
Hur raketbomben är konstruerad. Till skillnad från
den flygande bomben V-l (se Tekn. T. 1944 h. 50), som var
konstruerad huvudsakligen för billig och snabb produktion,
är raketbomben V-2, fig. 1, en betydligt större och mera
komplicerad anordning. Medan V-l var driven av en
reaktionsmotor, arbetar V-2 direkt på raketprincipen.
Längden är ca 14 m och höljets diameter 1,65 m; de fyra
stabiliseringsfenorna i stjärtpartiet öka dock avsevärt
dimensionerna över allt. Totala vikten beräknas till omkring
12 t. Raketbomben består av ett cylindriskt skal, liknande
ett flygplanskrov, med bärande stomme av
diagonalför-styvade fackverk. Den till en skarp spets utdragna nosen
utgör stridskonen, som innehåller en laddning av omkring
1 t högexplosiva sprängämnen. Akter härom finns en
avdelning innehållande radioanläggning, lutnings- och
kurs-gyron, elektriskt tändrör och kvävebehållare; kvävet har
sannolikt till uppgift att upprätthålla trycket i
bränslebehållarna allt eftersom pumparna tömma dessa. Akter om
denna avdelning finnas behållare för sprit resp. flytande
syre, det turbindrivna pumpaggregatet, och slutligen själva
raketmotorn. Styrverket består av roder på de yttre
fenorna, och rörliga inre fenor, som ligga i den drivande
gas-strömmen; dessa sistnämnda påstås vara av rent kol för
att motstå den höga temperaturen. Båda styrsystemen
drivas av en elhydraulisk servomekanism, liksom även
ventilerna för sprittillförseln.
Fig. 2. Raketaggregatet, sett från mynningssidan; på
utsidan kglledningarna för sprit.
Själva drivmedlet är etylalkohol och flytande syre. Av
ett bränsle för raketdrift fordras först och främst hög
förbränningshastighet, och det teoretiska maximivärdet
för sprit är 4 180 in/s. Väte och bensin (däremot icke de
vanliga sprängämnena nitroglycerin eller dynamit) ha
visserligen högre förbränningshastighet (för väte 5 170 m/s),
men förbränningen är icke stabil vid dessa höga värden.
Dessutom är vätgas mycket skrymmande även i flytande
form och måste hållas mellan mycket snäva
temperaturgränser, — 252 och — 259°C, för att undvika förgasning
eller frysning. Vidare kräva vätgas och bensin för sin
förbränning fyra resp. två gånger så mycket syrgas i
vikt räknat som sprit. Det är alltså fullkomligt logiskt alt
man för V-2 har valt det senare bränslet, som ger den
Sninsta totala bränslevikten. Ovannämnda teoretiska
maximivärde på förbränningshastigheten kan naturligtvis inte
uppnås i praktiken, och man kan som ett sannolikt
prak-liskt värde anta 2 000—2 500 m/s.
I små raketbomber skulle man kunna hålla bränslena
under högt tryck med hjälp av en indifferent gas, t.ex.
kväve eller koldioxid, men detta skulle kräva tunga
behållare. I större raketbomber måste man därför, liksom
i detta fall, föredra att förvara bränslena vid normaltryck
i lätta behållare och använda pumpar för att höja trycket
till det erforderliga värdet. I V-2 förvaras bränslena i två
stora cylindriska behållare av aluminiumlegering med en
Fig. 1. Sektion av raketbomben.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
