Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 4 augusti 1945 - Hur astronomins jätteavstånd bestämmas, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(77
TEKNISK TIDSKRIFT
med 1600-talets slut och fram till de första
decennierna under 1800-talet att uppmäta stjärnornas
avstånd blev det undan för undan klart att solen
är en stjärna bland myriader andra. Slutligen fick
man också klart för sig att solen bland sina
miljarder av stjärnsystem ej ens intar någon särskilt
bemärkt plats. Men ännu trodde man att
hedersplatsen i vintergatans centrum var förbehållen åt
vår sol. Numera veta vi att vi befinna oss
mycket långt utanför vår vintergatas centrum. Denna
är dessutom en av miljoner andra i rymden. Inte
heller är det omöjligt att sammanfattningen av
vintergatorna eller Vintergatornas Vintergator
kunna vara enheter i system av högre ordning.
Perspektivet ut mot oändligheten har vidgats mer
och mer. De sista resterna av den urgamla
geo-centriska åskådningen finnas dock kvar hos oss
i form av en egocentrisk världsbild. Helt säkert
skall det dröja synnerligen länge innan denna kan
utrotas.
Oändligt världsallt
Redan i slutet av sjuttonhundratalet framställde
J H Lambert i sina "Kosmologiska brev" den
meningen att världen har en oändlig utsträckning i
rummet. Liksom planeterna sammansätta sig till
solsystem och de många solsystemen till
stjärnsystem tänkte han sig dessa i sin ordning forma
högre system som i sin tur bilda system av högre
ordning och så vidare i all oändlighet.
Mot denna världsuppfattning ha tvenne viktiga
invändningar blivit gjorda. Den ena är att en
sådan värld ej skulle kunna sammanhållas genom
attraktionens band, enär dess massa skulle bli
oändligt stor. En sådan värld skulle ’"brista" och
all materie ramla samman och klumpa hop sig
till en enda (oändlig!) himlakropp. Enligt den
andra invändningen skulle, om det funnes ett
oändligt stort antal himlakroppar i alla riktningar,
deras sammanlagda ljusstyrka växa över alla
gränser och stjärnhimlen skulle därför lysa vida
intensivare än solen.
C V L Charlier har undersökt, huruvida en värld
byggd efter Lamberts principer är tänkbar och
han finner detta vara förhållandet. För att en
sådan värld skall kunna existera, utan att
attraktionen skall orsaka att den störtar samman eller
utan att dess samlade ljusstyrka skall bli
oändligt stor, så fordras det enligt Charlier att
radien för ett system av ett visst ordningstal skall
vara större än radien för ett system av närmast
lägre ordningstal, multiplicerad med kvadratroten
ur antalet medlemmar i detta system.
Sålunda måste utsträckningen av det
metagalak-tiska systemet vara större än utsträckningen av
vintergatsystemets storlek multiplicerat med
kvadratroten ur en miljon. Detta svarar mot en
minsta utsträckning av 50 miljoner ljusår för det
nämnda systemet. Av Charliers beräkningar
framgår att avståndet till en vårt stjärnsystems när-
maste grannar, "Andromedanebulosan", måste
vara omkring trettio gånger så stort som vårt
stjärnsystems dimensioner. Av undersökningarna
över de nya stjärnorna finner man under
förutsättning att dessa ha samma lyskraft såväl inom
vårt stjärnsystem som inom Andromedanebulosan
att denna ligger på ett avstånd som är 28 gånger
så stort som vårt stjärnsystems utsträckning.
Om man gör den förutsättningen att
vintergatorna genomsnittligt taget äro lika stora och med
utgångspunkt från deras skenbara fördelning på
himlavalvet och deras skenbara dimensioner
beräknar förhållandet mellan deras verkliga
utsträckning och deras ömsesidiga avstånd i rymden
finner man att den genomsnittliga distansen
mellan dem är 32 gånger så stor som den
genomsnittliga utsträckningen. På en helt annan väg
komma vi således till praktiskt taget samma
siffror som Charlier.
Då utgångspunkterna äro fullständigt olika
måste här framhållna omständigheter anses
utgöra ett kraftigt stöd för åskådningen att det
universum vi känna är uppbyggt i enlighet med
Charlier—Lamberts teori. Vi kunna sammanfatta
resultaten i följande sats
vårt stjärnsystem och spiralnebulosornas system
äro uppbyggda och utbredda genom rymden på
ett sätt som uppfyller villkoren för existensen av
en oändlig värld.
Huruvida Vintergatornas Vintergata jämte
otaliga grannar sammansätta sig till högre system,
därom kan astronomin icke säga någonting
bestämt för närvarande men i varje fall tala våra
nuvarande iakttagelser ej mot ett sådant
antagande.
Utforskningen av nebulosorna har särskilt
tidigare följt samma allmänna riktlinjer som
utforskningen av stjärnsystemet. Det förhållandet att de
flesta nebulosorna äga en tydlig yta modifierar
dock väsentligt metoderna i flera fall. Det
storartade uppsvinget inom stellarastronomin och
astrofysiken under de senaste årtiondena samt
nebulosornas från stjärnornas avsevärt avvikande
karaktär motivera att man numera kan tala om
nebulosaforskningen eller nebulosornas astronomi
som en särskild gren av astronomin. Tänker man
på denna forsknings objekt kan man införa
namnet den metagalaktiska astronomin.
Det är tydligt att världsalltet äger en
utsträckning i både rummet och tiden som man absolut
icke kunde drömma om ens så nyligen som för
ett trettiotal år sedan. Världsalltet synes vara
skapat eller konstruerat efter en gemensam modell
och ger även intrycket att vara framgånget efter
en bestämd plan. Trots alla olikheter i detaljerna
visar vårt världsallt såsom vi nu känna det en
synnerligen enhetlig byggnad och konstruktion
tillika med en under astronomins tidigare
utvecklingsstadier alldeles oanad utsträckning i rum
och tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
