Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - Kronoandelen i den svenska gruvlagstiftningen, av Oscar Fåhré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
976
TEKNISK TIDSKRIFT
förslaget bestämda grunder. I)e uppställda
förutsättningarna för skärpningstillstånd, vilket skulle
meddelas av bergmästaren, voro i sak desamma
som villkoren för erhållande av mutsedel enligt
gruvstadgan. Innehavare av skärpningstillstånd
skulle äga företrädesrätt till erhållande av
gruvdrifttillstånd, vilket skulle meddelas av K.M:t
Erhållet gruvdrifttillstånd skulle gälla för
obestämd tid, men kronan skulle äga rätt att
efter vissa år uppsäga tillståndet. Om detta
upphörde på grund av uppsägning från kronans
sida, skulle kronan vara skyldig att utge lösen
för anläggningarna ävensom lämna viss
gottgörelse för redan blottade och tillredda
malmtillgångar. Innehavaren av tilståndet skulle till
kronan erlägga dels en årlig jordskyld. beräknad
efter den upplåtna markens värde, och dels en
årlig royalty å brutna gruvprodukter.
Förslaget blev icke realbehandlat vid 1909 års
riksdag på grund av, att det icke var åtföljt
av förslag till avsättande av statsgruvefält.
Lagförslaget återkom vid följande års riksdag, då
åtföljt av förslag om statsgruvefält, men avslogs
av båda kamrarna.
Vid behandlingen inom Högsta Domstolen av
1909 års lagförslag hade justitierådet Marks von
Würtemberg ett synnerligen uppmärksammat
yttrande. Detta må här refereras i relevanta delar.
Marks von Wurtemberg vände sig emot att
chefen för justitiedepartementet, i likhet med
många andra, ställt sig bestämt avvisande
gent-mot tanken att tillerkänna staten förfoganderätt
över oupptäckta eller obrukade fyndigheter på
enstkild mark.
Enligt Marks von Würtemberg kunde
näppeligen något berättigat intresse kränkas därigenom
att en ny lag frånkände jordägaren den andel i
fyndigheten, som enligt förutvarande lag skulle
tillkommit honom, därest fyndigheten blivit
upptäckt under sistnämnda lags giltighetstid. Lika
litet som från allmänrättsliga synpunkter något
skulle kunna med fog invändas emot en
lagstiftning, vilken t.ex. minskade eller avskaffade
jordägarens andel i nedgrävd skatt eller bottenfynd,
som anträffades på hans ägor, lika litet syntes
grundsatsen om välförvärvade privaträttigheters
skyddande lida något verkligt avbräck genom en
lagstiftningsåtgärd, sådan som den, varom här
vore tal.
Beträffande åter redan kända eller förmodade,
men icke under bruk varande fyndigheter,
framför allt sonade gruvor, kunde det möjligen synas,
som om en lagändring i antydd riktning skulle
leda till rättskränkning. Men icke heller detta
funne Marks von Würtemberg riktigt. Den rätt,
som jordägaren skulle gå förlustig, vore ej enligt
gällande gruvlagstiftning ovillkorlig utan ginge i
händelse av inmutning från annans sida förlorad,
om den ej gjordes gällande under gruvarbetets
början. Då således jordägaren redan nu vid även-
tyr av rättsförlust kunde tvingas att göra
rättigheten gällande vid en av hans eget bestämmande
alldeles oberoende tidpunkt, komme en ny lag,
varigenom jordägareandelen i ännu ej inmutade
gruvor tillades staten, i själva verket knappast att
innebära annan ändring i jordägarens ställning,
än att tiden för den nya lagens ikraftträdande
komme att i stället för de i nu gällande gruvstadga
bestämda tiderna utgöra sluttermin för
jordägar-rättens utövande. Gjordes övergångstiden
någorlunda rymlig, torde i varje fall, där en känd
fyndighet ägde något verkligt värde, jordägaren ha
tillfälle att, genom inmutning för egen räkning
eller andras intresserande för frågan, tillgodose
sina intressen å fyndigheten.
Från rättslig ståndpunkt kunde Marks von
Würtemberg ej underlåta att uttala tvivelsmål,
huruvida en lagstiftning, som lämnade enskilda
möjlighet att tillägna sig ännu okända
mineraltillgångar av måhända oberäkneligt värde,
verkligen stode i överensstämmelse med det rådande
rättsmedvetandet. Det syntes honom anledning att
anta motsatsen. Ej heller syntes det honom vara
ur vägen att i lagstiftningen ta hänsyn till
möjligheten av att nya mineraltillgångar av högst
betydande värde kunde upptäckas på enskild mark
eller tekniska metoder uppfinnas, som förlänade
högt värde åt tillgångar, vilka nu ej kunde
tillgodogöras. Skulle på dylik väg stora rikedomar
komma att hopa sig på enskilda händer, kunde
det befaras, att det allmänna tänkesättet skulle
starkt reagera häremot.
Såvitt jag kunnat finna, är det här, som vi för
första gången från auktoritativt håll möta ett
klart krav på socialisering av vårt lands gruvor.
Tvivelsutan har Marks von Würtembergs
yttrande för den rättsutveckling, som resulterat i det
nya rättsinstitutets kronoandel, haft en
utomordentligt stor betydelse. Yttrandet citerades,
åberopades och kommenterades också senare i
socialiseringsnämndens år 1927 publicerade
"Allmänna principer för en ny gruvlagstiftning".
Justitierådet Marks von Würtembergs yttrande
föranledde en kraftig gensaga av dåvarande
finansministern A Pettersson. Han framhöll, att
den svenska gruvlagstiftningen tvivelsutan vilade
på den uppfattningen, att jordäganderätten
principiellt innefattade även alla i jorden befintliga
mineral, och detta givetvis oberoende av,
huruvida deras förekomst vore känd eller okänd,
varför en förändring av gruvlagstiftningen i av
Marks von Würtemberg ifrågasatt riktning skulle
innebära en i princip ingalunda oviktig
inskränkning av de befogenheter, vilka för närvarande
innefattades i äganderätten till jord. Tanken på
en så genomgripande omläggning av vår
gruvlagstiftning uppbures säkerligen icke för
närvarande av den allmänna rättsuppfattningen.
Sedermera fick frågan om ny gruvlagstiftning
vila, intill dess K.M:t den 10 mars 1916 uppdrog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
