Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 2 februari 1946 - Virvelströmsvärmugnens utveckling och fysikaliska lagar, av Ludwig Dreyfus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. Smidesugn för
bergborr.
Fig. 4. Härdugn för
bergborr.
128 \ TEKNISK TIDSKRIFT
isolation. Huvudförlusterna uppträda i den alltid
vattenkylda ugnsspolen, eventuellt även i den
lamellerade magnetiska kretsen. Därför låter man
alltid dessa konstruktionselement omsluta chargen
så tätt som möjligt, så att deras yta eller volym
och deras förluster bli de minsta möjliga.
Konstruktionen anpassas med andra ord till chargens
geometriska form. Jag vill icke dölja att detta
icke enbart är en fördel. Det innebär ju att man i
samma ugn ej gärna kan behandla ämnen av
mycket skilda geometriska former och
dimensioner. Å andra sidan är ugnen vanligen den
billigaste delen av utrustningen, varför det icke gör
så mycket om den behöver dubbleras.
Som konstruktionsexempel visas i fig. 1 en 2 m
lång smidesugn för värmning av långa
rektangulära järnstänger, vilka med stor hastighet konti-
nuerligt matas genom ugnen för att omedelbart
därefter hamna i klorna på en stor smidesmaskin.
Vi se att det egentliga ugnsrummet omslutes
jämförelsevis tätt av ugnsspolens två varv, som bestå
av kraftiga vattenkylda rör. Ännu närmare
chargen framdras den magnetiska kretsens
vattenkylda okbackar. De skiljas genom ett spår, som
gör det möjligt att iaktta värmningsprocessen
uppifrån. Glödspån o.d. falla ner genom den
undre spåröppningen, som även upptar de icke
visade vattenkylda stålrullar, vilka stödja
chargen. Denna ligger på samma ställe där vid en
transformator järnkärnan skulle befinna sig,
utsatt för ett växelfält, vilkets styrka är
proportionell mot maskornas täthet i
kraftlinjebilden. Fältets riktning är i huvusak vertikal,
alltså vinkelrätt till stångens längdriktning. Sådana
ugnar kallas för tvärfältugnar till skillnad mot
längsfältugnar, där fältets huvudriktning
sammanfaller med ämnets längsriktning eller axel.
En liten tvärfältugn med en helt annorlunda
utformad magnetisk krets visas på fig. 2.
Plåtpaketet bildar ett horisontellt spår vinkelrätt mot
bildytan av ca 18 cm längd. Ugnsspolens vänstra
sida ligger i spårets botten; dess högra sida är
delad i två halvor, som upptas av var sitt sidospår
nära huvudspårets öppning. Fältet sluter sig med
i huvudsak vertikal riktning tvärs över
huvudspåret och korsar härvid den med horisontell
axel upplagda bergborr, vilkens nötta krona samt
en liten bit av stången skall värmas för omsmid
ning. Äter bildar tätheten av de maskor som
fältbildens kraftlinjer och deras ortogonaltrajektorier
rita mellan huvudspårets sidor ett mått för
fält-styrkan. Denna har genom backarnas lutning
varierats på lämpligt sätt, och värmningslängden
har skarpt fiverats genom hjälpspårens placering.
Så har hela formgivningen underordnats den
huvuduppgiften att alstra en bestämd
temperaturfördelning. Av allt detta märker man knappast
någonting om man betraktar den färdiga ugnen
enligt fig. 3.
Fig. 5. Fältfördelning i härdugn för bergborr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
