Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 12. 23 mars 1946 - Lera och filler i betong, av Göran B Ottmark - Förhindrande av sprickbildningar i betongbyggnader, av H H - Rivning av armerad betong, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 mars 1946
3.305
Fig. 4. Filter, konstant vattencementtal.
sandens vikt. Denna siffra är givetvis förbluffande
hög i förhållande till betongbestämmelsernas
till-låtna 3 % finmaterial.
Ett orienterande försök gjordes även att
undersöka, i vad mån dessa olika tillsatsmaterial
inverka på betongens primära hårdnande, varvid
användes en metod med konsistensprovning efter
olika tidsintervall4. Försök utfördes därvid endast
med betong utan tillsats och med 5 % tillsats av
resp. lera och filler. Inom dessa tillsatsgränser
kunde emellertid icke någon nämnvärd inverkan
på betongens hårdnande påvisas.
Slutsatser
Ifrågavarande undersökningar visa vid angiven
betongsammansättning, att frågan om tillåten halt
av lera och slambildande ämnen eller finmaterial
måste bedömas med hänsyn till arten av i sanden
ingående finmaterial. Härvid peka dessa under-
Fig. 5. Filler, konstant konsistens.
sökningar på att en betydligt större fillermängd
kan tillåtas i förhållande till lerhalten. En tillsats
av filler i ren betongsand ger intill en viss gräns
en betong med smidigare konsistens och
arbetbar-het, varigenom ett lägre vattencementtal kan
användas med en högre betonghållfasthet som följd.
I detta sammanhang vore det värdefullt, om
undersökningarna kunde kompletteras med att gälla
även olika cementhalter i betongen, olika
barlast-materialier etc.
Laboratorieundersökningarna ha utförts vid AB
Gullhögens Bruk i Skövde, medan resultaten
sammanställts vid Dyviks Bruks AB i Åkersberga.
Litteratur
1. Arbetsförfaranden vid provning av betongmaterial och betong,
Statens Provn.-anst. Medd. (1934) nr 34.
2. Lyse, I: Lera i betong, Tekn. T. (1935) s. V 8.
3. Lagergren, G: Hur påverkas den färdiga betongens egenskaper
vid gjutning med lerinblandad sand?, Ccincntvarufabrikantcn (1945)
h. 1 s. 19.
4. Ottmark, G B: Cemcntets bindning och betongens bärighet under
hårdnandet, Betong (1945) s. 13ß.
Förhindrande av sprickbildningar i betongbyggnader.
Användandet av sprickfogar har framgångsrikt förhindrat
uppkomsten av övriga sprickbildningar i betongväggar och
betongmurar i två i USA nyuppförda kraftstationer.
Trälister fästa i formarna lämnar djupa spår i såväl
ytter-som innersidan av väggen. Betonggjutningen bör även
försiggå så, att sprickanvisningarna kan fungera som avsett.
Det vanligaste sättet att åstadkomma dessa sprickfogar
är att fästa trä- eller gummilister på insidan av formen.
De trälister, vilka användes vid ovannämnda arbeten, hade
sektionsformen av ett parallelltrapets med de parallella
sidorna 6 och 3 mm samt höjden 32 mm. Gummilisterna
hade samma form utom att basen i sektionen vanligen
var 13 mm. Dessa senare lister bör fästas med den
smalaste sidan mot formen och kan kvarlämnas i betongen,
varigenom igenfyllning och tätning av spåret blir
obehövligt (Engng News Rec. 16 dec. 1943). H H
Rivning av armerad betong. I Danmark har rivningen
av de många tyska betongbunkrarna erbjudit ett stort
problem. Olika uppslag till snabbare rivningsförfaranden
har föreslagits, bl.a. att nedbryta betongen genom elektrisk
uppvärmning av armeringen.
Försök har nu utförts av Vejlaboratoriet och A/S Laur.
Knudsen med en betongbalk av dimensionerna 30 X 30 X
X 200 cm, armerad i hörnen med fyra 200 mm rundjärn
och några sammanbindningsjärn, vilka dock icke
åstadkom elektrisk kontakt mellan rundjärnen. Betonglagret
utanför dessa var ca 3 cm tjockt. Rundjärnen uppvärmdes
med 1 500 A under 18 min, så att de fria järnändarna
blev rödglödande. Kort efter det strömmen hade slutits
började det ånga ganska starkt från balken, och så
småningom uppstod sprickor i betongen. Sedan strömmen
brutits slog man med en hammare på två av balkens hörn,
varvid det visade sig, att det uppvärmda hörnet var något
lättare att slå sönder än de andra. Skillnaden hade dock
ingen praktisk betydelse.
Då balken undersöktes nästa dag hade sprickorna dragit
ihop sig. Då den emellertid åter uppvärmdes med 1 500 A
öppnade sig sprickorna igen och blev även något större,
upp till 2 mm breda. Sedan strömmen brutits hällde man
kallt vatten på balken utan att något särskilt hände.
Försöken har alltså visat, att det icke blir märkbart
lättare att slå sönder armerad betong genom uppvärmning av
armeringen, ens under så gynnsamma förhållanden som i
detta fall (Ingeniören 1945 s. A 333). sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
