Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 4 januari 1947 - Beräkning av överföringsförluster i kraftledningar, av A Langsberg - Störningsprov vid likströmsöverföring i jorden, av D L—m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ii januari 1947
17
och för den reaktiva belastningen till
4100 000
tu =
1 700
= 2410 h
Energiförlusterna genom den aktiva
belastningen beräknas härav till
W/= 0,025 -2,52 (0,1 -2880 + 12- 10 5- 2 8802) =
= 200 MWh
Motsvarande förluster genom den reaktiva
belastningen bli
W/i = 0,025 • 1,72(0,1 -2 410 + 12-10 5 - 24102) =
= 68 MWh
De sammanlagda energiförlusterna ha således
under året uppgått till 268 MWh.
Gäller beräkningen av förlusterna en annan
tidsperiod än ett år — t dagar — kan
approximativt samma beräkningsmetod användas, om
slutresultatet omräknas i relationen Det torde
8 760
dock observeras, att de varaktighetskurvor, som
ligga till grund för formel (5), gälla för en
ettårsperiod och således innefatta de säsongmässiga
ändringar, soin belastningen undergår med
årstidernas växlingar under ett helt år.
Noggrannheten av beräkningarna blir därför mindre vid
kortare tidsperioder.
Det är av intresse att jämföra resultatet av den
utförda förlustberäkning med de vanligast
brukade metoderna för dylika beräkningar. Den
vanligen använda metoden grundar sig på
utredningar av Rossander och Härlin, som med hjälp
av symboliska kurvor för belastningen uppställt
uttryck för en förlustfaktor /. Enligt Rossander
beräknas denna förlustfaktor av
/
och enligt Härlin av
/ =
1 +
(9)
(10)
I dessa formler betecknar £ belastningens utnytt
ningsfaktor, dvs. förhållandet mellan
belastningens medelvärde och maximalvärde under den
undersökta tidsperioden. Det har uppgivits att
Rossanders ekvation lämpar sig bäst för £ högre
än 0,5 och lägre än 0,2, medan Härlins ekvation
bör användas mellan de nämnda gränserna.
Sedan förlustfaktorn beräknats, erhållas energi
förlusterna ur
Wf=CI\
Tf
:n)
Tillämpad på exemplet ovan beräknas således
energiförlusterna orsakade av den aktiva beläst
ningen på följande sätt.
Medeleffekten för året är
7 200
8 760
och således utnyttningsfaktorn
_ 0,83 _
Följaktligen bör förlustfaktorn bestämmas med
hjälp av Härlins formel, således
1 + 0,33
och
Wf = 0,025 • 2,52 • 8 760 • 0,164 = 225 MW
Beräknas förlustfaktorn enligt Rossander fås
0,33
f =
och således
2 — 0,33
r 0,198
= 0,198
0,83 MW
Wf = 225 ~ ~ ~ = 272 MWh
0jl64
Det förut funna värdet på dessa förluster var
200 MWh, och de sistnämnda
beräkningsmetoderna ge alltså för höga värden.
Störningsprov vid likströmsöverföring i jorden. Den
1 september 1946 mellan kl. 0.45 och 0.55 överfördes flera
hundra ampere likström under korta tidsintervaller
mellan två elektroder på ca 1 100 km avstånd från varandra,
den ena i malmkroppen i Koskullskulles järngruva, den
andra i havsvattnet i Gullmarsfjorden på Västkusten. Ett
sådant prov av denna omfattning har aldrig tidigare
utförts. Tidigare prov mellan elektroder såväl inne i landet
som vid kusten hade givit intressanta rön om
jordmotståndets storlek och dess koncentration till elektroderna
men gav ej uttömmande besked om störningsriskerna.
Samarbetskommittén för storkraftöverföring, i vilken ett
flertal statliga och privata stark- och
svagströmsintres-senter är representerade, önskade därför göra ett prov i
verkligt stor skala med så stort avstånd mellan
elektroderna, att förhållandena kring en elektrod ej kunde
påverka förhållandena vid den andra. Samtidigt skulle
strömstyrkan vara så hög, att störningsmätningarna så litet som
möjligt influerades av andra störningskällor, särskilt
sådana som orsakas av det jordmagnetiska fältets variation.
Det är särskilt tre slag av störningar eller skadegörelse,
man önskar studera, nämligen störningar på järnvägens
likströmsdrivna signalsystem, förekomsten av
vagabonderande likströmmar i metallsträngar, som förlagts i jorden,
särskilt i långdistanstelefonkablarnas blyhöljen samt
induktiva telefonstörningar orsakade av likströmmens
övertoner i telefonledningar parallella med ledningarna till
elektroderna från likriktaren. Marinförvaltningen passade
också på att undersöka utlösningsrisken för magnetiska
minor och Lantbruksstyrelsen inverkan på havsfaunan i
närheten av havselektroden.
Provet genomfördes på följande sätt. Som strömkälla
användes likriktarna i den försöksstation, som
Vattenfallsstyrelsen och Asea gemensamt inrättat i Trollhättan.
Likriktarna matades direkt från en generator, som särskilt
hade frigjorts för ändamålet. Som tilledning till
elektroderna användes huvudsakligen tillgängliga stamledningar
med de tre fasledarna parallellkopplade, varigenom man
kunde nedbringa motståndet hos dessa tilledningar till ca
00 ohm. Då dubbla stamledningar finns mellan Trollhättan
och Stadsforsen och provet skedde under låglasttid,
behövde av den normala storkraftöverföringen endast
Porjus-kraften, vid tillfället ca 75 MW, bortkopplas under ca 1 Va h.
1 övre Norrland, där dubbelmatning icke var möjlig, måste
därför flera stora kraftabonnenter inställa driften under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
