Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 29 mars 1947 - Storkraftöverföringsfrågan i Sverige, av Waldemar Borgquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
TEKNISK TIDSKRIFT
faslinjer. Ett sådant nät skulle naturligtvis vid
behov kunna uppdelas i två eller flera skilda
grupper. Man finge i samma skogsgata i regel
förlägga icke en utan tvä kraftledningar.
Överföringskostnaden bleve sannolikt icke direkt
orimlig men onödigt hög. Vi måste därför ordna
oss för högre överföringsspänning vid sidan av
200 kV spänningen och därvid redan om fyra år
vara färdiga med en första storstamlinje från
Harsprånget till Hallsberg för 250 MW med en
överföringslängd av 950 km.
Det räknades ännu ganska sent med möjligheten
att en väsentlig del av kraften från Harsprånget
skulle användas i tackjärnsugnar i Luleå, i vilket
fall det söderut överförda kraftbeloppet
eventuellt skulle ha begränsats till ca 175 MW. Vi har
därför allvarligt genomräknat även ett 200 kV
alternativ för nämnda överföring, närmare
angivet med en spänning av ca 250 kV i
Harsprånget, 230 kV i Midskog vid Indalsälven
(stödstation) och 200 kV i Hallsberg. Man skulle vid
behov kunna insätta en seriekondensatorstation
på mitten av vardera av sektionerna Harsprånget
—Midskog och Midskog—Hallsberg. Vi fann, att
det därvid skulle med nuvarande låga
aluminium-priser löna sig att använda en mycket grov
stål-aluminiumlina, ekvivalent med 430 mur koppar.
Samtidigt konstaterades det, att vi kunde med
måttliga kostnader dimensionera stolparna så att
de även bleve användbara antingen för en 300
kV trefasledning med ledningsarea ekvivalent
med 430 mur Cu eller också för två ledningar,
vardera för 2 X 250 kV likström, fortfarande med
samma ledningsarea. När det så blev klart, att
utvidgningarna vid järnverket i Luleå skulle
utföras med blästermasugnar för koks, och att vi
skulle behöva tidvis överföra 250 MW från
Harsprånget till Mellansverige, så inriktade vi oss
på lägst 300 kV trefasström. Därvid blev
överföringsförmågan ungefär 300 MW.
<go___
Fig. 5. Stolpar, t.v. för 200 kV ledning, t.h. för 380 kV
ledningen Harsprånget—Midskog—Hallsberg (de två linorna i
varje fas komma dock ej att upphängas under utan
bredvid varandra.
Vi har även undersökt, hur
överföringsanläggningen skulle gestalta sig vid användning av
duplex- och triplexledningar och detta såväl vid
300 som 400 kV. Ur stabilitetssynpunkt skulle en
duplexledning kunna belastas ca 30 och en
tri-plexledning ca 40 % högre än en
enkelledning.
Beslut har nu fatlats om att ledningen
Harsprånget—Hallsberg skall utföras för 350—385
kV — sannolikt med plan spänningsreglering
inställd på 380 kV och med direktjordad nollpunkt.
För varje fas skall uppläggas två
stålaluminium-ledningar, värdera ekvivalent med 250 mm® Gu
och på ett inbördes avstånd av 450 mm. Linjen
blir riklig för den effekt, som nu skall överföras
från Harsprånget, och kan jämväl överföra kraft
från Indalsälven. Den valda spänningen blir även
riklig för den nytillkommande kraftöverföring,
som under de närmaste 15 åren torde komma till
stånd från Norrland söderut, huvudsakligen från
Indals- och Ångermanälvens vattenfall; den bör
för nya stamlinjer från dessa områden kunna
ersätta 200 kV spänningen. Den blir något knapp
för framtida överföring söderut av mycket stora
kraftbelopp från översta Norrland. Det bör
räknas med att man kommer att för dessa
framtidslinjer använda antingen högspänd likström eller
trefasström med låt oss säga 500 kV.
Vid användning av högspänd likström —
förslagsvis med 2 X 250 kV spänning — skulle,
därest vi lyckades få driftsäkra omriktarstationer
för det nu uppskattade priset,
överföringskostnaden bli lägre än för trefasström vid avstånd
över 500—600 km, stabilitetsbekymren skulle
bortfalla ocli möjlighet ernås att till rimligt pris
använda kablar. Det är stora fördelar och därför
arbetar vi i Vattenfallsstyrelsen tillsammans med
Asea energiskt på den högspända likströmmen.
Vi kan emellertid icke få fram en lösning så
snabbt, att den blir användbar vid starten av
Harsprångsanläggningen.
På den högspända likströmmen vill jag
framhålla några speciella synpunkter. Det har ägnats
mycken uppmärksamhet åt möjligheten att
använda jorden som återledare. Det bör emellertid
icke därav dras den slutsatsen, att det är
nödvändigt att använda permanent återledning genom
jorden för att få en ekonomisk
likströmsöverföring, även om det kan synas önskvärt för att
åstadkomma något lägre överföringskostnader.
När jag talar om driftsäkra
omriktaranlägg-ningar, så får det icke tolkas så, att vi kräver att
varje del för sig skall arbeta absolut
störnings-fritt. Det vore orimligt med en sådan fordran.
Erfarenheten lär, att en kvicksilverventil inte
undgår att någon gång utsättas för baktändning eller
genomtändning; vi syftar till sådana anordningar
genom seriekoppling av ventiler eller
förbiled-ningsventiler, att enstaka ventilfel icke föranleder
avbrott i överföringen eller svåra spänningsfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
