Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 26 april 1947 - Ny metod för vattenrening, av Harry L Schein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3(388
TEKNISK TIDSKRIFT
Ny metod för vattenrening
663.632
Det är känt, att vattenfrågan är ett besvärligt kapitel för
den svenska landsbygden både när det gäller
vattenförsörjningen och vattenkvaliteten. Tack vare den glesa
bebyggelsen ställer sig ett centraliserat vattenledningssystem
ofta för dyrt och därför måste enskilda brunnar i stor
utsträckning anlitas. Vattenkvaliteten i dessa brunnar ger
ofta skäl till allvarliga anmärkningar i bakteriologiskt och
fvsikalisk-kemisk avseende. Men även här finner man,
att en rationell vattenrening ofta ställer för höga
ekonomiska krav på förbrukarna, i allmänhet familjer på 5—12
personer.
Ett av de allvarligaste förhållandena är, att vattnet ofta
är aggressivt och sålunda angriper rörledningarna. Det är
emellertid inte enbart korrosionens ekonomiska faktor,
som bör beaktas; vattnet utlöser nämligen järn ur
rörledningarna med påföljd, att vattnet rostfärgas och på
grund av järnhalten blir mindre tjänligt för bl.a.
hushållstvätt. Om vattnet vidare får stå en stund, oxideras järnet
vid närvaro av luftens syre och ett rostfärgat siam avsätter
sig på kärlets botten, vilket naturligtvis är mindre
önskvärt ur estetisk synpunkt.
Vid Merkantila Ingeniörsbyrån Pehr Husberg AB utfördes
under några år en del försök, avsedda att på ett enkelt
sätt neutralisera vattnet direkt i brunnarna. Från början
stod det klart, att kostnaderna för en sådan anordning
icke fick överstiga 250 kr., om dess ändamål skulle
uppfyllas. Dessutom var det givet, att magnomassan, ett
dubbelsalt bestående av CaC03 • MgO, framställt genom att
bränna dolomit, på grund av dess höga aktivitet skulle
utgöra den verksamma delen av anordningen.
Magnomas-sans avsyrande egenskaper framgår av formeln
CaC03 • MgO + 3 C02 + 2 H20,= Ca(HC03)2 + Mg(HCO,)s
där vattnets aggressiva kolsyra bindes under bildandet av
kalcium och magnesiumbikarbonat med en motsvarande
pH-ökning till följd. Efter en fullständig reaktion, som
uppnås efter en tillräckligt lång kontakttid mellan vattnet
och magnomassan, erhålles ett jämviktsvatten, som inte
innehåller aggressiv kolsyra och därmed effektivt skyddar
rörledningarna mot korrosion.
Dessa undersökningar har resulterat i en anordning, vars
princip framgår av fig. 1. En trälåda, rymmande 125—
175 kg magnomassa El 2, uppsättes på brunnens botten,
så att dess överkant alltid befinner sig under lägsta
vattennivån. Sugledningen går genom lådans lock, och
sugventilen placeras strax ovanför lådans botten — således i
massan. Högst uppe på lådans sidor finns ett antal små
hål, invändigt klädda med fosforbronsduk. De har till
uppgift att tillbakahålla större mekaniska föroreningar. På
Fig. 1. Brunn med nedsänkt vattenreningsanordning.
samma gång omlindas sugventilen med fosforbronsduk för
att förhindra, att massapartiklar kommer in i rörledningen.
Vattnet tvingas således att passera genom hålen högst uppe
på lådans sidor samt vidare genom massabädden för att
komma till sugventilen och under förutsättning att
vattenförbrukningen håller sig inom rimliga gränser är
kontakttiden mellan vattnet och magnomassan tillräckligt lång, för
att en effektiv neutralisering skall komma till stånd.
Magnomassan förbrukas proportionellt mot den filtrerade
vattenmängden och vattnets halt av aggressiv kolsyra och
måste därför regelbundet påfyllas. Dessutom ökar
motståndet i massabädden, allt efter som mindre mekaniska
föroreningar avsätter sig. Trälådan bör därför regelbundet
tas upp ur brunnen, massan bör tvättas ur och ny massa
fyllas på. Enligt hittills vunna erfarenheter räcker det, om
lådan tas upp en gång var tredje till var sjätte månad.
Tabell 1 visar driftresultatet från fem sådana anordningar
som varit i bruk mellan 1 och 3 år. Som synes har halten
aggressiv kolsyra i regel gått ned till ett minimum med en
motsvarande ökning av karbonathårdheten och pH-värdet
till följd. Färgintensiteten tenderar att minska, likaså
järnhalten. Man får ju räkna med att en del färgade partiklar
kvarstannar i massabädden, och reduceringen av
järnhalten beror sannolikt på att en del av järnet vid
pH-ökningen utfaller i form av hydroxid och avsätter sig i
massabädden.
Den beskrivna anordningen motsvarar naturligtvis inte
en idealisk vattenreningsapparatur. Med hänsyn till dess
ringa kostnad och dess dokumenterade användbarhet, när
det gäller att neutralisera den aggressiva kolsyran hos
rena, mjuka och relativt järnfria vatten, torde den
emellertid bidra till en lösning av det för landsbygden så
besvärliga vattenproblemet. Harry L Schein
Tabell 1. Driftresultat från fem anläggningar
Råvatten Renvatten
12345 12345
Färg............mg Pt/1 22 35 15 18 44 22 29 16 15 34
pH ................................6,5 7,1 5,9 6,2 7,4 8,4 8,0 8,0 8,4 7,7
Aggressiv C02 ...... mg/l 814 29 515 0 2 0 0 3
Karbonathårdhet ... °dH 0,8 3,6 2,1 1,8 7,3 1,7 4,8 5,5 2,5 8,3
Total hårdhet ...... °dH 1,1 6,1 3,0 1,8 11,2 2,0 6,5 6,9 2,5 12,3
Järn, totalt ........ mg/l 0,25 0,05 0,20 0,15 0,05 0,25 0,05 0,30 0,10 0,05
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
