Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 31 maj 1947 - Formgivarens mål och medel, av Sven Erik Skawonius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 maj 1941
Formgivarens mål och medel
Konstnär Sven Erik Skawonius, Stockholm
Formgivarens mål kan förenklat uttryckas så
här: att tillgodose ett visst givet behov; alltså att
tillfredsställa konsumenten. Men vilka är då
konsumentens synpunkter på produktionen? Kan
konsumenten framföra dessa sina synpunkter?
I det fallet får man dela upp konsumenterna i
två grupper: de medvetna och de icke medvetna.
Till de medvetna kan man framför allt räkna
köpare av dyrare varor. Fartyg, maskiner, bilar (i
varje fall lastbilar) får man förutsätta köps av
en medveten konsument. Om köparen inte
personligen kan avgöra om varan motsvarar vad han
vill ha, skaffar han sig säkerligen betryggande
sakkunskap. Detta slag av kund kan alltså
framföra sina synpunkter.
Jag föreställer mig att man ända ner till
skrivmaskiner och dylikt kan räkna med att
konsumenten är övervägande sakkunnig, kan klargöra
för producenten-formgivaren vad han behöver.
Om man sedan bara flyttar sig till dammsugaren,
kylskåpet och assistenten har man säkert inte
med en lika medveten publik att göra, för att nu
inte tala 0111 enklare husgeråd. Det är
förbluffande hur föga genomsnittsmänniskan tänker sig
in i vad det är för behov som skall fyllas och hur
de fylles.
När formgivaren arbetar för en medveten
konsument framlägger givetvis denne själv sina
önskemål. Vänder sig formgivaren däremot till
den icke medvetne, lyckas han inte alltid
framlocka de synpunkter på varans utformning, som
han behöver. Han får i hög grad själv analysera
behoven. Det gäller förstås särskilt om det är
fråga om alldeles nya typer av varor, som
konsumenten ännu saknar erfarenhet av.
Det låter kanske banalt, när man säger: för att
en vara skall tillverkas bör det föreligga behov,
som den skall tillgodose — vilket man skulle
tro vore ett axiom. Betrakta industrin, kanske
särskilt småindustrin, och ni skall se att denna
tes, hur barnslig den kanske än förefaller, inte
kan predikas ofta nog!
När det gäller att täcka ett behov spelar
givetvis priset på produkten den största roll. Det
gäller priset i och för sig och i förhållande till köpa-
Föredrag vid Svenska Teknologföreningens Informationskurs i
Industriell Formgivning den 26—28 mars 1947.
745/749
rens ekonomiska möjligheter. Han frågar sig:
"Har jag råd?" Men det gäller också priset i
förhållande till den användning han har för varan.
"Har jag nytta av varan för de pengar jag
investerar i den?" Denna senare frågeställning gäller
naturligtvis speciellt artiklar, som spar in
arbetskraft och som används för hemmets skötsel i
hembiträdeslösa tider. Priset är därför en faktor,
som måste påverka formgivaren då han väljer
sina medel.
Begreppet formgivare använder jag här på hela
det kollektiv som samarbetar för att framställa
en produkt, forskare, konstruktörer, konstnärer.
Om denne kollektive formgivare nu arbetar utan
andra förutsättningar än analysen av behovet,
som skall tillgodoses, får lian visserligen fram en
vara, som kan anses vara den riktigaste och bästa.
Den har emellertid blivit dyr och vad värre är,
för dyr för den konsument, som den är avsedd
för. Man kan alltså inte bara välja medel i
förhållande till det mål som man utan bihänsyn vill
uppnå; utan också med hänsyn till och i
förhållande till det pris, som man kan få för den färdiga
varan. Det förefaller t.ex. som om just flera
maskiner, avsedda att underlätta arbetet och spara
tid i hemmet, inte står i förhållande till
konsumentens budget och följaktligen inte köps och
används i den skala som man önskar.
De materiella medel, som formgivaren förfogar
över, kan i korthet anges som råvara och
bearbetningsmetoder. Ett material kan ofta bearbetas på
mer än ett sätt. Det må vara mig tillåtet att ta
exempel från husgerådsindustrin. Så kan t.ex.
keramiska massor drejas eller formas eller också
gjutas. Glas kan blåsas eller pressas, gjutas eller
valsas. För varje ändamål väljer man den
lämpligaste metoden.
Vi kan alltså räkna med tre storheter,
tillsammans bildande ett trekropparsproblem. De är:
konsumentens fordran på att varan skall fylla sin
funktion, formgivarens val av material och
metoder för att framställa en så beskaffad vara samt
som nummer tre priset, en angelägenhet av
intresse både för konsument och producent, och
dessa tre får vägas mot varandra. Till dessa tre
materiella enheter kommer en fjärde immateriell:
den estetiska. Termen estetisk får här fattas i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
