Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 11 oktober 1947 - Polarografisk analys utan polarograf, av Anders Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 oktober 19 Al
755
Polarografisk analys utan polarograf
u
Professor Anders Ringbom, Abo
Polarografin är som bekant en relativt ung gren
av den analytiska kemin; som dess födelseår
brukar man ånge år 1925, då Heyrovsky och Shikata
konstruerade sin första polarograf. Principen för
ett dylikt instrument torde numera vara allmänt
känd. En polarograf (fig. 1) fungerar så att en
spänning anlägges mellan två i en försökslösning
sänkta elektroder, därav den ena en droppande
kvicksilverelektrod, spänningen får stiga och
sambandet spänning—strömstyrka upptas i kurvform.
Man erhåller härvid en kurva av den i fig. 2
visade typen, ocli ur kurvans form kan man sluta
sig till försökslösningens både kvalitativa och
kvantitativa sammansättning. Den spänning vid
vilken de olika sprången inträffa är beroende av
de olika i lösningen ingående ämnenas art, medan
språngens höjd — ökningen av strömstyrkan —
utgör mått på ifrågavarade ämnens
koncentration. Mitten av ett språng motsvarar
halvstegs-potentialen.
På sätt och vis är de polarografiska metodernas
historia rätt ovanlig. I allmänhet bruka ju
fysi-kalisk-kemiska analysmetoder börja med
tämligen enkla apparativa hjälpmedel, dessa förfinas
småningom, och på grundvalen av årtiondens
erfarenheter skapas småningom förutsättningar
för ett automatiskt instrument, med vars tillhjälp
olika halter direkt kunna registreras. Men de
polarografiska analysmetoderna utvecklades på
annat sätt. En vacker dag fingo kemisterna runt
världen — vilka i allmänhet inte kände till några
av Heyrovskys tidigare i internationellt relativt
obekanta tidskrifter publicerade arbeten — ta
emot diverse granna och lockande prospekt över
någonting som kallades "polarograf" och
definierades som "ein Apparat zur selbsttätigen
che-inischen Analyse". Med en viss skepsis läste
kemisterna här om ett underbart instrument: man
hällde en lösning i ett kärl och tryckte på en
knapp; många operationer därutöver behövdes ej
förrän man i sin hand hade en "analysattest",
innefattande både kvalitativ och kvantitativ
analys. Det märkliga med instrumentet i fråga var
emellertid att det i vissa avseenden verkligen höll
vad det lovade. Visserligen var det ej något
universalinstrument men flera analytiska problem
kunde faktiskt lösas med förbluffande elegans.
Förvisso låg bakom denna snabba utveckling en
imponerande vetenskaplig prestation. På detta
545.37
sätt upplevde polarografin inte någon barndom
eller ungdom, den gick direkt in i mannaåren.
Helt utan nackdelar förefaller denna frånvaro av
ungdom likväl inte att ha varit. Kemisterna
bibrag-tes uppfattningen att automatiseringen var något
väsentligt för metoden, att polarografiska metoder
nödvändigtvis fordra en polarograf. Det är
också troligt att denna uppfattning i avsevärd grad
inskränkt metodernas användning och därigenom
bromsat deras vidare utveckling. En polarograf
är nämligen en dyrbar apparat, och detta har lett
till att endast större laboratorier sysslat med
polarografisk analys. Vidare må påpekas, att en
registrerande apparat i allmänhet lägger
huvudvikten vid snabbhet i analysen, noggrannheten
kommer i andra rummet. I enlighet härmed
kommo rent konstruktiva detaljer hos de använda
apparaterna att bestämma den uppnåeliga
noggrannheten, kemisterna förblevo i okunnighet om
vilken noggrannhet de rent kemiska fenomen
kunna tillåta, vilka ligga till grund för metoden.
Här kunde i förbigående nämnas, att i en
undersökning av Michaelsen0 från år 1941 det varit
möjligt att utan användning av polarograf — med
tillhjälp av endast en enkel manuell anordning med
känslig galvanometer —- bestämma koppar med en
relativ noggrannhet mindre än 0,05 %. En dylik
noggrannhet är otänkbar med i handeln
förekommande registrerande instrument. Detta visar, att
polarografin också som precisionsmetod har
möjligheter, vilka lätt förbises så länge endast
registrerande instrument användas. Ytterligare kan
tilläggas, att även om ett polarogram i allmänhet
upptas på ett par minuter, förberedelserna för
analysen kunna fordra relativt lång tid. Och om
O.S 1.0
Fig. 2. Polarogram av en
Fig. 1. Schema för en ])o- lösning innehållande bly,
larograf.
kadmium, zink och kalium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
