Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 1 november 1947 - Högspänningsledningars egenskaper vid högfrekvensöverföring, av Herbert Elger - Nämforsens kraftstation, av Mm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(>814
TEKNISK TIDSKRIFT
redan av enstaka höga störspänningstoppar,
vilket lätt kunde kontrolleras med oscillografen.
Flera avslutande försök med impulsmodulerad
högfrekvens visade möjligheten att omedelbart
avläsa eventuella ledningsfels avstånd från
mätpunkten samt att ovanstående mätvärden i
samband med beräkning enligt
högfrekvenslednings-teorin utan vidare är tillämpliga för beräkning
av felsökningsapparater för kraftledningar. I
föreliggande fall utgjordes det viktigaste villkoret
av största möjliga räckvidd under
ogynnsammaste förhållanden. Av olika skäl kommer
dessutom endast impulsmätning mellan fas och jord
i fråga. Det visade sig därför vara nödvändigt att
arbeta med relativt mycket låga bärfrekvenser
(i storleksordningen 250 kp/s), låga
impulsfrekvenser och långa impulser. Avvikande från
vanliga ekoradiosystem erhölls — trots påtagliga
nackdelar — bästa resultat vid användning av
lika långa impulser som impulsluckor, varvid
apparatens koppling dessutom förenklas. Endast
den bakre impulsbranten användes för mätning
med derivering i mottagaren. Den låga
bärfrekvensen gör det emellertid omöjligt att lokalisera
eller konstatera onormala ojämnheter i
ledningen, t.ex. isolatorbrott utan jordslutning.
Dessutom torde högst sannolikt ett icke bestående
ledningsfel, alltså ett högspänningsöverslag, icke
kunna lokaliseras.
Beräkningarna och försöken visade, att
räckvidden hos en fellokaliseringsapparat av detta
slag nästan enbart är beroende av störnivån och
endast ganska obetydligt av den använda
hög-frekvenseffekten. Liknande gäller ju även för
vanliga ekoradioapparater, fastän deras räckvidd
i första hand bestämmes av helt andra faktorer.
Med en bärfrekvens av 200 kp/s och långa
impulser (1 ms) torde även under ogynnsamma
förhållanden en räckvidd av omkring 250—300 km
på högspänningsledningar erhållas. I praktiken
blir räckvidden dubbelt så stor, emedan mätning
kan ske från ledningens båda ändar. I sådana
fall, där extrem räckvidd icke fordras och
någorlunda gynnsamma ledningsförhållanden
föreligger, kan. även mycket högre bärfrekvens och
korta impulser, lämpligen i storleksordningen
5—20 ,/is, användas. Användning av
likströms-impulser innebär knappast några fördelar,
bl.a-emedan deras frekvensspektrum givetvis
omfattar ett praktiskt taget lika stort frekvensområde
som motsvarande bärfrekvens. Användningen av
korta impulser medger möjligheten att kunna
övervaka ledningens tillstånd, emedan reflexerna
från skruvningar m.m. blir tillräckligt starka.
Dessutom blir den erforderliga genomsnittliga
sändareeffekten ganska liten, endast en bråkdel
av impulseffekten, medan ovannämnda system
med lika långa impulser och impulsluckor
innebär, att impulseffekten icke kan vara högre än
dubbla genomsnittseffekten. I båda fallen ligger
den mest ekonomiska kontinuerliga
sändareffek-ten mellan ca 300 och 2 000 W, om största
möjliga räckvidd önskas.
Ekoradioprincipen har dock även vissa
nackdelar, bl.a. den, att mätning på mycket korta
avstånd vållar svårigheter eller fördyrar apparaten.
Ledningsfel med ett motstånd av samma storlek
som vågmotståndet kan inte utan vidare
lokaliseras, utan en kort spänningsstöt måste i så fall
skickas genom ledningen, som förändrar
motståndet. I båda fall kan dock felet utan vidare
konstateras; ledningsfel på mycket kort avstånd
från mätpunkten behöver av praktiska skäl inte
lokaliseras.
Mätnoggrannheten kan drivas upp till ungefär
- 30 m, varvid upplösningsförmågan, dvs.
möjligheten att kunna särskilja två på bildskivan
närbelägna reflextecken, utgör ungefär 250 m. I
vanliga fall är en sådan noggrannhet emellertid
varken nödvändig eller särskilt önskvärd med
hänsyn till apparaturens förenkling. I motsats till
alla andra mätmetoder för fellokalisering kan
felortens avstånd avläsas så gott som omedelbart,
varjämte felmanövrering eller felavläsning är
praktiskt taget omöjlig. Under pågående mätning
behöver högspänningen på ledningen inte vara
frånkopplad.
Nämforsens kraftstation. Den 17 september invigde
prinsessan Sibylla Nämforsens kraftstation, som efter en
utbyggnad i forcerad takt varit i drift med det första
aggregatet sedan den 13 november 1946 och med det andra
sedan den 21 juli 1947. Stationen är den första, som staten
byggt ut av sina betydande krafttillgångar i
Ängerman-älven, dit tyngdpunkten för utbyggnadsverksamheten i
nedre Norrland nu flyttats sedan de värdefullaste
vattenfallen i Indalsälven tagits i anspråk. Nämforsen ligger
strax nedanför den punkt, där de båda huvudgrenarna,
Fjällsjöälven och Åseleälven, förenas till den egentliga
Ångermanälven. Omkring 25 km längre ned utbygges för
närvarande Forsmoforsen. I första utbyggnadsstadiet får
Nämforsen 46 MW och Forsmoforsen 70 MW. Genom
goda regleringsmöjligheter beräknas vattenkraften i
älvarna kunna ge över 5 miljarder kWh/år vid full utbyggnad.
Därtill kommer avsevärda kraftbelopp i bifloden Faxälven,
där utbyggd och outbyggd kraft i huvudsak befinner sig i
enskild ägo. Här pågår för närvarande utbyggnad av
Hjälta kraftverk på 165 MW.
Vid Nämforsen var den naturliga fallhöjden 16 m, men
genom uppdämning och rensningar har man kunnat
utnyttja en ca 10 km lång älvsträcka, så att stationens
bruttofallhöjd uppgår till 22,5 m, vilket eventuellt
kommer att höjas genom ytterligare uppdämning med 0,5 m.
Stationen är utbyggd för 250 m3/s och har en
produktionsförmåga vid normal vattenföring av 260 000 MWh/år,
vilken kommer att ökas till 290 000 MWh/år, när beslutade
årsregleringar genomförts.
Anläggningen är utförd enligt normal praxis och har
maskinstationen delvis förlagd i berg. Dammen har en
95 m lång utskovssektion över själva älvfåran och en
40 m lång massiv sektion från kraftstationen till
stranden. Intaget är sammanbyggt med maskinstationen.
Vattnet avledes från turbinerna genom en 450 m lång
bergtunnel med 140 nr area, som fortsättes med en 150 m
lång avloppskanal. För utjämning av
vattenståndsvariationerna i tunneln finns ett svallgalleri med 900—1 300 m*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
