Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 31 januari 1948 - Värme- och fuktproblem i ladugårdar, av Nils Holmqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 januari 1948
69
Värme- och fuktproblem i ladugårdar
Civilingenjör Nils Holmqvist, Lund
Ett av de större tekniska problemen vid
konstruktion av ladugårdar sammanhänger med
värme- och fuktighetsförhållandena. Liksom
fallet är med människor producera även
nötkreaturen både värme och vattenånga. Mängderna av
dessa äro i viss mån beroende av temperatur- och
fuktighetsförhållandena i den omgivande luften,
djurens storlek, mjölkproduktion och utfodring
m.m., men är under alla omständigheter av
betydande storleksordning. Enligt undersökningar,
som företagits bl.a. av Statens
Forskningskommitté för Lantmannabyggnader (SFL) i några
norrländska ladugårdar1 under åren 1944—1945,
producera korna i genomsnitt ungefär 20 000
kcal/dygn. Av denna värmemängd avges enligt
samma undersökningar 26 % i form av
vattenånga, vilket motsvarar 9 kg/dygn. Om man endast
behövt ta hänsyn till de av djuren producerade
värmemängderna skulle hela ladugårdsproblemet
vara tämligen enkelt, emedan de avgivna
värmemängderna som regel räcka synnerligen väl till
för att kompensera värmeförlusterna genom
begränsningsytorna (golv, tak och väggar), även då
yttertemperaturen är mycket låg. Saken
kompliceras emellertid avsevärt på grund av att man på
ett eller annat sätt är tvungen att oskadliggöra
de stora vattenmängderna. Om ingen särskild
åtgärd vidtas komma dessa automatiskt att
medföra en successivt ökad relativ fuktighet. Efter
hand blir då denna så hög, att vattenånga
kommer att utfällas på ytor, som ha lägre temperatur
än luften i allmänhet, nämligen speciellt väggar
och tak. Man kan sedan som regel inte förhindra,
att dessa kondenserade vattenmängder uppsugas
av vägg- och takmaterialen, varigenom dessas
fuktighetsinnehåll ävenledes efter hand ökas,
varpå dessa konstruktionsdelars värmemotstånd
hastigt försämras och värmebalansen i ladugården
starkt äventyras. Enligt gängse metoder brukar
man därför bortföra vattenångan genom
ventilation. Tidigare trodde man, att det var tillräckligt
att ventilera i så liög grad, att luftens
kolsyrehalt ej överskred en viss gräns, bestämd av att
organismen inte skulle ta skada därav.
Forskningen under de senaste årtiondena har
emellertid visat, att detta endast är en biuppgift för
ventilationen i ladugårdar. Dennas huvuduppgift är
i stället att av nyssnämnda skäl för kondensations-
699.8C : C31.2
risk bortföra största delen av de producerade
vattenmängderna. Härvid åstadkommes automatiskt
en reglering av luftens kolsyrehalt och även ett
bortförande av största delen av de illaluktande
gaserna.
Med detta förfaringssätt går man emellertid för
det första helt miste om de värmemängder, ca
26 % av de totala, som äro bundna i vattenångan.
Vidare åtgå mycket stora värmemängder för att
uppvärma den ytterluft, som måste ersätta de
bortventilerade luftmängderna. Totalt kommer
därför endast omkring 30 % av de tidigare
nämnda 20 000 kcal att återstå för rent
uppvärmningsbehov. I förbigående kan nämnas, att man
på senare år har börjat undersöka möjligheterna
att på olika sätt åstadkomma en kondensation av
vattenångan inom ladugården på sådana ytor,
dälden icke kan göra någon skada. Härigenom skulle
man kunna vinna, dels att man tillgodogör sig
de bundna värmemängderna och dels kan minska
ventilationens storlek och därmed
ventilationsvärmeförlusterna i hög grad. Dessa
undersökningar ha emellertid ännu icke givit praktiskt
användbara resultat, utan man får, i fråga om
ladugårdar, tills vidare belt inrikta sig på att försöka
klara sig med det traditionella förfaringssättet.
(Systemet har för potatislagerhus kunnat
praktiskt tillämpas med mycket goda resultat.)
Sedan en större del av den inom ladugården
producerade värmemängden sålunda tagits i
anspråk för ventilationsändamål, tjänar resten till
att hålla byggnaden uppvärmd. Därvid blir det
på vanligt sätt balans mellan den tillförda
värme-mängden och den, som avges till ytterluften m.m.
på grund av transmission genom huvudsakligen
tak, golv och väggar. I ladugårdar av vanlig
planform och med isolerade konstruktioner äro
förlusterna genom dessa delar sinsemellan
ungefärligen lika stora.
Vad först beträffar taket bli möjligheterna att
begränsa värmeförlusterna delvis beroende av
byggnadstypen. I ladugårdar av låghustyp, till
vilka exempelvis de flesta norrlandsladugårdarna
kunna räknas, kan man utan nämnvärda
kostnader åstadkomma stort värmemotstånd, och
likaså på ett billigt sätt skydda sig mot fuktighet
i bjälklaget, och därmed kvinna sålunda
värmeförlusterna genom taket i hög grad begränsas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
