Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 10 april 1948 - Cellulosaindustrins produktionsförhållanden, av Gösta Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 april 1948
227
Att urskogsförrådet med dess grova
timmerdimensioner sedan länge varit på upphällningen, därom
fick man ju under 1930-talet klarhet när
sågverksdöden grasserade. Det hade med tiden helt
enkelt blivit en fysisk omöjlighet att få fram så
mycket sågtimmer som behövdes för att ge
rimlig sysselsättning åt alla dittills i drift varande
Norrlandssågar. Däremot hade man tydligen inte
då klart för sig, att en så akut brist på för
massaindustrin lämpligt virke skulle uppstå i en nära
framtid. Förklaringen på den punkten måste väl
sökas dels däri, att tillväxten under föryngringen
av Norrlandsskogarna inte skett i så hastigt tempo
som fackmännen tidigare räknat med, dels däri
alt utbyggnaden av den norrländska industrin
skett snabbare än vad den skogliga bakgrunden
motiverat.
Utvecklingens facit är i varje fall den, att
cellulosaindustrins produktionsvolym för åtskilliga år
framåt måste bli mindre än under
mellankrigs-perioden. Industrin har också redan börjat dra
konsekvenserna av detta beklagliga faktum: tre
norrländska sulfitfabriker och en sulfatfabrik,
med en sammanlagd kapacitet av 80 000—
90 000 t, har nedlagts eller kommer att nedläggas.
Möjligheter till ökning av exporten
Vilka åtgärder från industrins eller
statsmakternas sida kan då vara ägnade att begränsa
nedgången i exporten eller över huvud taget influera
handelsbalansen i gynnsam riktning? Låt oss i
första hand ta sikte på de mått och steg som i
bästa fall kan få omedelbar verkan. En
snabbinventering av möjligen framkomliga vägar har
givit följande bild. Ett effektivare tillvaratagande
av råvaran genom eliminering av inom vedgårdar
och massafabriker förekommande vedförluster
framstår som den närmast till hands liggande
åtgärden. I andra hand måste förutsättningarna
för en komplettering av den klassiska
råvaru-basen, dvs. det inhemska barrvedsförrådet, med
andra vedslag, eller möjligen genom import,
också undersökas. Som ett tredje naturligt alternativ
kommer ökad användning av avfallspapper som
råmaterial för pappersindustrin för att lätta på
massabehovet; härigenom skulle indirekt mera
cellulosa kunna frigöras för export. För det fjärde
ligger det inom möjligheternas gräns att beskära
den inhemska konsumtionen av papper och papp
till förmån för exporten och handelsbalansen.
Slutligen öppnar sig ännu en väg som, indirekt,
i viss mån kan leda till det sökta målet, en
förbättrad handelsbalans; den går via ökad
introduktion av cellulosaindustrins biprodukter som
ersättning för vissa hittills importerade varor.
Minskning av vedförlusterna
På sina håll har ganska avsevärda skador
uppstått i massafabrikernas vedgårdar genom
svampangrepp på grund av mindre lämpliga lagrings-
anordningar. Den frågan är därför sedan några
år tillbaka föremål för ett allsidigt studium. Stora
kvantiteter prima cellulosaved har också under
årens lopp undandragits den egentliga
produktionen, därigenom att ända till 15 % av det
nyttiga vedmaterialet avskalats stockarna
tillsammans med barken och gått till bränsle. En ganska
allmänt genomförd övergång i vedrenserierna från
knivmaskiner till roterande trummor, där barken
avlägsnas genom att stockarna får gnugga sig
emot varandra, har reducerat dessa förluster till
ett minimum. Den omställningsprocessen fortgår
alltjämt.
Björken som råvara
Den svenska träförädlingsindustrin har normalt
till hundra procent varit baserad på användning
av tall och gran, om man bortser från vissa
färdig produkter inom snickeribranschen. Som
utgångsmaterial såväl för tillverkning av cellulosa
för papper som för konstsilke erbjuder den
nordiska barrveden en förstklassig vara, främst på
grund av det utmärkta fibermaterialet. Den
cellulosa som vår tall och gran lämnar vid förädling
i massafabrikerna ger ett papper som i fråga om
styrka och smidighet står på toppen av vad man
kan åstadkomma. Det är alltså ett bestämt
önskemål från cellulosaindustrins synpunkt att i
största möjliga utsträckning få arbeta enbart med
sådan ved.
Granskar man den officiella statistiken skall
man finna, att vår vedförsörjning normalt brukat
kompletteras genom en viss massavedsimport. I
stort sett härstammar den importerade veden från
vissa norska gränsdistrikt, där flottning i till
Sverige rinnande älvar representerar enda
utkörsporten. En mindre kvantitet har även tämligen
normalt flyttats över från Nordfinland till
Nordsverige, och dessutom har i exceptionella lägen
import av rysk massaved måst tillgripas. Att i
dagens läge kunna tänka sig en ökad import är
nog helt uteslutet. Det förhåller sig i själva verket
så, att den grupp träsliperier, och i några fall
även cellulosafabriker, som under
mellankrigs-perioden uppfördes i Frankrike, England, Belgien
och Holland, baserade på rysk och finsk ved,
sedan 1939 endast till en ringa del kunnat klara
sitt vedbehov. I en del fall har vederbörande måst
nedlägga driften och i andra har man genom
exceptionella åtgärder med dryga kostnader
lyckats anskaffa ved genom förvärvande av
avverkningsrätter i Kanada eller genom exploatering av
vissa skogsområden i Bizonien. Här finns alltså
redan ett mycket stort omättat behov. Härtill
kommer att vedbristen i våra östra grannländer
näppeligen är mindre än vad den är i Sverige.
Återstår alltså ur svensk synpunkt möjligheten att
dryga ut råvaran genom användning av löv ved.
Kvalitativt sett blir slutprodukten ur lövved
sämre än ur barrved. I en sådan utpräglad "sel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
