Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 oktober 1949 - Insänt: Utbildas teknologerna till andliga robotar? av Ingemar Schwalbe - Rättelse: Telegrafverkets markörsystem, L M Ericssons koordinatväljarsystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
724
TEKNISK TIDSKRIFT
Förhållandet alt man vid en teknisk högskola trots
specialisering icke tränger till grunden i de ämnen man
studerar, utan i stället ger teknologen en generell utbildning
inom sin fackavdelning, skulle skenbarligen ge den utbildade
ingenjören möjlighet till en bättre överblick över sitt
område än en utpräglad specialist. Emellertid tvingas den
studerande vid en "generell utbildning att fördela studietiden
över ett relativt stort antal ämnen. Han måste nöja sig
med att lära in ett koncentrat av varje ämne, utan att
dock bli verkligt hemmastadd på något av dessa områden,
och går därvid förlustig en verklig övning i den
vetenskapliga metodiken. Denna kan inte bli den studerandes
verkliga egendom med mindre han under en lång tid och
konsekvent ägnar sig åt ett enda ämne. Följden blir, att
han kommer att känna sig förpassad utanför vetenskapens
råmärken mer än någonsin, när han har tagit sin
ingenjörsexamen och står där med ett antal, från varandra
isolerade lärdomskoncentrat inpräglade i hjärnan.
Ett exempel på de svårigheter en tekniker kan råka ut
för skall här nämnas. En stor del av studietiden i första
årskursen vid en teknisk högskola ägnas studium av
högre matematik. Denna tid är dock för kort, trots allt,
för att den studerande skall bli verkligt förtrogen med
matematiskt arbete. Det är en offentlig hemlighet, att
flertalet högskoleingenjörer ute i praktiken skyr alla problem,
som leder till att högre matematik måste användas. Detta
beror på att de under studietiden ej hunnit bli verkligt
förtrogna med det mödosamma matematiska
tankearbetet. Men vad skall då det i flera avseenden dyrbara
matematikstudiet tjäna till? Det blir endast en halv förklaring
att hänvisa till. att eliten av högskoleingenjörer verkligen
kan hantera det matematiska verktyget. Hos de allra flesta
får det ligga oanvänt.
Antingen man nu, konfronterad med dylika svårigheter,
förordar ökad specialisering eller ej av studierna,
förefaller det dock viktigast att man vid undervisningen
framför allt tar hänsyn till, om eleven i framtiden blir i stånd
att arbeta självständigt eller ej. Kursplanerna har hittills
ej tillräckligt utarbetats med detta mål för ögonen. I så
fall skulle det kanske visat sig, att helt nya alternativ
framkommit, som man aldrig förr tänkt sig.
Mitt förut omnämnda tillfälliga uppdrag gällde att
undervisa om transportanordningar för vissa fackavdelningar i
tredje och fjärde årskurserna. Jag ansåg det som en
lycklig omständighet, att mitt ämne lätt skulle medge en
insats från elevernas egen sida vid undervisningen. Ämnet,
som i våra dagar befinner sig i rask utveckling, omfattar
nämligen en översikt och beskrivning av interna
transportanordningar; dit räknas exempelvis linbanor,
lyftkranar, hissar, truckar osv. Inga invecklade teorier ligger
till grund för dessa maskiner. Elementa finns upptagna i
vanliga och lättillgängliga handböcker. Eleverna hade
dessutom redan förut kännedom om de maskinelement,
som ingår i konstruktionerna. Jag beslöt därför att såsom
experiment låta eleverna själva i största möjliga
omfattning hålla föredrag under lektionerna om olika
anordningar, som tillhör ämnet. Flera elever anmälde sig genast
som föredragshållare. Som en andra lycklig omständighet
räknade jag, att nästan alla de apparater, som hör till
ämnet, kunde beskådas i industrier och andra anläggningar
i närheten. Jag lät sålunda eleverna i stor utsträckning
företa studiebesök hos företagen under välvillig medverkan
från företagscheferna. Jag ersatte sålunda i viss mån en
abstrakt beskrivning av mina anordningar med en
förevisning av dessa under arbete. Jag visste nämligen av egen
erfarenhet, att det för en vid skrivbordet och telefonen
strängt upptagen ingenjör många gånger aldrig ges
tillfälle att i verkligheten bese de anordningar som han har
studerat. Teori om anordningarna kan man däremot
vanligen lätt anskaffa. Dessa nya åtgärder väckte stort
rabalder bland en del av mina åhörare. En klart skolmässig
inställning bland eleverna kom nu till synes. Röster
höjdes, att man ju rakt inte visste, om man verkligen kunde
lita på de uppgifter, som kamraterna framförde i sina
föredrag.
För att lära eleverna att verkligen hålla ögonen öppna
vid studiebesöken införde jag dessutom övningar, som
bestod i att vi tillsammans på föreläsningssalen gick igenom
vad vi sett under föregående studiebesök för att få fram
huvuddragen av huru transporterna var organiserade vid
de besökta företagen. Härigenom avsåg jag även att
eleverna skulle få övning i att redovisa sina intryck. Då
anhöll eleverna, att jag i stället i förväg skulle orientera
dem om, vad som var att se på de platser, dit besöken
skulle ställas! Hellre än att själva på allvar konfronteras
med verkligheten önskade man se lärarens pekpinne, som
skulle visa vad som är sant och rätt. Man bad även
uttryckligen att slippa hänvisning till ett flertal böcker och
kompendier, utan ville i stället ha en sammanfattning i
form av ett enda kompendium, författat av läraren. Denna
inställning hos eleverna, som naturligtvis är allt annat
än vetenskaplig, är en direkt följd av det rådande
undervisningssystemet. Den ger även uttryck för en förvånande
statisk uppfattning om det tekniska arbetet hos de unga
män, som man förväntar sig i sinom tid skall gå i spetsen
för den tekniska utvecklingen i landet.
Redan i och för sig är det en allvarlig anklagelse, att
eleverna vid en teknisk högskola saknar vetenskaplig
inställning, men praktikens män skulle kanske icke så
mycket fästa sig därvid. I själva verket innebär elevernas
"kompendiementalitet" och vad denna medför av ovilja
att tränga in i problemen och söka kontakt med den
osminkade verkligheten en högeligen opraktisk inställning.
När en ny situationen inträffar blir nämligen kompendier
lätt omoderna eller otillämpbara och deras ägare
reduceras till underhuggare. Då hade det varit mer praktiskt
om vederbörande redan från början hade varit vana att
vända sig direkt till den vetenskapliga litteraturen utan
ett kompendium som mellanled. Det är kanske icke
alldeles förfelat att i detta sammanhang erinra om de lärda
skolastikerna, som vid nyare tidens början såg efter i
äldre kompendier, författade av Aristoteles och andra
antika vetenskapsmän, och därigenom ansåg sig kunna
konstatera, att de stora vetenskapliga upptäckter var
felaktiga, som Galilei och Kopernikus och deras likar på
den tiden överraskade världen med.
Kompendier kan kanske vara bra att ha ibland, men
frågan är om de icke skadar mer än gör verklig nytta. Som det
nu är, går eleverna vid de högre tekniska läroanstalterna
med "kompendiementaliteten" i blodet att vid slutet av
utbildningstiden utföra examensarbetet, som ju skall vara
en självständig forskningsuppgift. Den är avsedd att
uppöva deras självverksamhet, men den uppfattning om
effektivitet, som råder vid de tekniska läroanstalterna,
föranleder dock eleverna att ofta som förnämsta egenskap
hos examensarbetet räkna med, hur fort det kan utföras.
Denna syn på examensarbetet blir emellertid mera
förståelig, när man vet att den unge, nybakade ingenjören
från alla håll upplyses om ■— såväl av äldre ingenjörer
som arbetsgivare ■— att nu först påbörjas hans verkliga
ingenjörsutbildning, som kanske kommer att ta ytterligare
flera år i anspråk, innan ban kan räkna med att vara
färdigutbildad. Allt detta trots att man under
högskoletiden försökt göra honom så lärd som möjligt!
Tyvärr liar han samtidigt blivit mera lik en andlig robot
än en självständigt och kritiskt tänkande, företagsam och
initiativrik ingenjör, som står i kontakt med människorna
och utvecklingen runt omkring honom.
Ingemar Schwalbe
Rättelse. I uppsatsen "Telegrafverkets markörsystem" i
Tekn. T. 1949 h. 31 s. 583 har texterna till fig. 5 och 6
blivit omkastade. I uppsatsen "LM Ericssons
koordinat-väljarsystem" i samma häfte står i rubriken på s. 585
felaktigt "Mätgrupps- och interurbanstationer"; det bör vara
"Nätgrupps- och interurbanstationer".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
