Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 15 oktober 1949 - Den moderna kemins plats i livsmedelsproduktionen, av Georg Borgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728
TEKNISK TIDSKRIFT
Av större betydelse är dock trots allt
strävandena att minska fosfatets bindning i jorden
och att minska kvävesalternas lättlöslighet. Det
innebär ett enormt slöseri att mer än hälften
av den tillförda fosfatgödseln bindes i jorden
som aluminium- och kalciumfosfat. På sin höjd
en tredjedel kan disponeras av den växande
grödan. Detta har bekräftats genom
spåratom-undersökningar på vete, varvid framgick, att
endast 22 % av den tillförda fosfatgödseln togs
upp av plantorna.
Under kriget prövades möjligheten att
framställa kiselfosfat genom att sintra kiselsyra,
soda och råfosfat. Den framställda produktens
utnyttjningsgrad uppgick till 33 % citratlösligt
fosfat. Närvaron av kiselsyra tycks underlätta
upptagningen av fosforn. I samma syfte har man
i Ryssland och Nya Zeeland blandat superfosfat
med serpentin (magnesiumsilikat). Olika
tolkningar av denna företeelse har givits: antingen
bildas magnesiumfosfat, som icke så lätt binds
i jorden, eller också uppkommer kolloidal
kiselsyra, som försvårar en fastläggning i jorden. Den
av svenska forskare (Nordengren) utarbetade
granuleringsmetoden har samma syfte. Genom
den mindre kontaktytan blir strömmen av fosfat
till jorden beskuren. Rötterna söker sig sannolikt
till den lokaliserade näringsströmmen och
hinner bättre utnyttja näringen innan den kemiskt
binds. En fjärde, flerstädes tillämpad metod,
nämligen att blanda fosfatet i naturgödseln,
nedsätter också högst avsevärt fastbindningen i
jorden. Slutligen prövar man som femte utväg att
stöpa utsädet i koncentrerade
kaliumfosfatlösningar. Fosfatnäringen tillförs härigenom fröet,
som efter stöpningen torkas vid +22° före
sådden. Metoden har också utformats så, att frön
bakats in i ett skyddshölje, innehållande
fosfat-salterna. På likartat sätt verkar metoden att
placera gödseln lokaliserad i band nära fröna och
plantorna. Genom att tillföra gödselmängderna
successivt under växttiden uppnås också som
regel en bättre utnyttjningsgrad av
mineralnäringen liksom fallet är vid radsådd. Sedvanlig
bredsådd av konstgödsel ger lägre skörd, ofta
250—500 kg/ha mindre för säd.
Kemin är också i färd med att söka lösa
problemet att återvinna fosfat ur städernas
avfall. Delvis sker detta genom produkter såsom
biohum in.fi. Per dag utsöndrar människan ca
1,5 g fosfor, vilket totalt för svensk
stadsbefolkning betyder mer än 1 500 t/år. Det är för sent
att rädda detta, då det når havet och som regel
har en utspädning av 0,5 g/1. Här förs det så
småningom ut ur naturens omedelbara
hushåll-ning genom att det fälls ut på oceanbotten som
magnesium- och kalciumfosfat.
För kväve är problemet rakt motsatt. För att
undvika onödiga förluster genom uttvättning,
eftersträvas en successiv utlösning i marken.
Detta har hittills givit de organiska
kvävegödselämnena företräde framför de oorganiska.
Särskilt effektivt är i detta hänseende ett
gödselmedel, som erhålles genom kokning i vakuum
(75—40°), av en vattenlösning av karbamid och
fonnalin, som härvid polymeriseras. Det så
erhållna gödselämnet benämnes Uraform,
innehåller 37 % kväve och har dessutom den
fördelaktiga egenskapen att lösa sig långsamt i vatten.
Kvävegödsel blandad med karbamid (43 %
kväve) har dessutom den anmärkningsvärda
egenskapen att snabbt kunna upptagas direkt av
växternas blad. Gödsling kan följaktligen ske
genom besprutning. Det viktigaste tekniska
framsteget på denna front är dock
ammonium-nitrat, som blev disponibelt som gödselämne i
USA år 1943. Redan 1945 kunde
sprängämnesindustrin där avstå 271 000 t. Den granulerade
formen har bättre lagringsegenskaper och är
mindre riskabel att hantera. Kornen är försedda
med ett skyddshölje, som ej är hygroskopiskt och
som ytterligare bromsar upp kvävets avgivning
till jorden. Ett steg längre i koncentration av
växtnäringen innebär direkt användning av
ammoniak — 85 % N, — som injiceras i jorden.
Denna metod vinner allt större tillämpning i USA
och år 1947 användes den för 80 000 ha majs och
bomull enbart i Missisippideltat.
För kvävets del innebär ett rationellt
tillämpande av övergödsling ett viktigt medel att höja
växtproduktionen, men ännu viktigare är, att
man på denna väg kan öka produkternas
ägg-vitehalt. Denna metod är särskilt framgångsrik
vid sädesodling, där en extra kvävegiva efter
blomningen direkt förhöjer kornens äggvitehalt.
Konstgjord tillförsel av näringsämnen
På grund av de stora förlusterna av
mineralnäring i naturen har man också i praktiken
prövat växtfysiologernas metod att odla direkt i
lösningar. Odlingen sker i stora tankar, fyllda med
sand, aska eller grus som stöd för rotsystemet.
Produktionsresultaten har blivit synnerligen
goda. Per arealenhet erhålles väsentligt högre
skördar än vid normal växthusodling, men
anläggningskostnaderna är så betydande, att
metoden endast fått användning i vissa
växthusodlingar samt under speciella förhållanden. De
amerikanska Tokiogarnisonerna försörjs t.ex.
med grönsaker från väldiga tankodlingar.
Liknande anläggningar finns på isolerade
flygplatser, på öar eller i ökenområden. Metoden
innebär ett optimalt hushållande med
mineral-näring. Tillförsel kan ske i takt med
förbrukningen av resp. näringsämnen i samband med
tillväxten.
Sjukdomar
Vid hävande av de bristsjukdomar, som
framkallas genom avsaknaden av vissa spårelement,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
