Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 27 maj 1950 - 380 kV ledningen Harsprånget—Hallsberg. Konstruktion, av David Zetterholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 maj 1950
495
Fig. 5. Hängkedja.
ning av aluminiumspröt. Skarvar och
spännlin-hållare tillverkas med hydraulisk press. Alla
detaljer för linan är av normal typ och erbjuder
inga nyheter.
Antalet isolatorelement i hängkedjan har
fixerats till 20 med 170 mm delning efter det man
vägt anspråken på driftsäkerhet mot
anläggningskostnaden. Enkla kedjor av
porslinsisolatorer med en brotthållfasthet av 10 Mp används i
de flesta hängkedjorna. De utnyttjas med en
ar-betslast av 4 Mp. I hängkedjor med stor
vertikallast, där det skulle krävts dubbla porslinskedjor,
används glasisolatorer, som tillverkas med
seg-härdade eller aducerade kåpor och ha en
väsentligt högre brottfasthet. Arbetslasten får uppgå
till 5,5 Mp. Också i spänn- och skruvstolparna
har vi glasisolatorer, fig. 6, hopkopplade i
tredubbla kedjor med ok av svetsad
stålkonstruktion. Glasisolatorer, har icke använts i Sverige
förr. Vi har därför gjort omfattande prov för att
kontrollera deras egenskaper. Resultaten har
varit alltigenom goda. Allt tyder på att
glasisola-torn har lika bra egenskaper som en fullgod
porslinsisolator. De härdade glasisolatorerna
halden egenskapen, att glaset fullständigt splittras
när tallriken skadas. Det gäller också glaset inne
i kåpan. Dragprovet med samtidig vibrering
visar att splittringen av glaset inte medför någon
större nedsättning av draghållfastheten.
Användningen av glasisolatorer får man se som ett
experiment, motiverat av den stora besparing, som
uppnås genom att antalet element reduceras.
Till skydd mot linvibrationer uppsätts dämpare
på duplexlinorna på båda sidor om linhållaren.
Mätningar i laboratorium och på färdiga
ledningar visar, att dämparna är synnerligen
effektiva och ger full säkerhet mot vibrationsskador.
Linjen har två jordlinor med vardera 70 mm2
area, upplagda så att man får en skyddsvinkel
i förhållande till faslinorna på ca 24°, fig. 7. Här
går de elektriska synpunkterna egentligen stick
i stäv mot önskan att minska
sammanslagningsrisken mellan jordlina och fas. För åskskyddet
vill man ha så liten skyddsvinkel som möjligt,
vilket för med sig att jordlinorna ur
sammanslagningssynpunkt måste läggas så mycket
högre över faserna. Konstruktivt innebär
fordran på liten skyddsvinkel vissa svårigheter och
man vill gärna också komma ifrån det
besvärliga montagearbetet ute på jordlinestödet. För
den andra 380 kV ledningen, mellan
Storfinn-forsen och Enköping, som just är påbörjad, har
det därför bestämts att linorna skall förläggas
på den förlängda stolptoppen, fig. 7. Härvid
ökar risken för direkta åskslag i faslinorna, men
det kompenseras av minskad risk för
backöverslag, så att den resulterande åsksäkerheten blir
ungefär oförändrad.
Jordlinorna har lagts i jordlinefästen, rörliga
kring en horisontal axel, varigenom risken för
vibrationsfel minskas. Uppspänning och
uppläggning är valda efter de erfarenheter vi fått
på olika håll här i landet och efter jämförelse
med amerikanska linjer. Inga dämpare användes.
Det är dyrbart att åstadkomma låga
jordmotstånd då den svenska jordgrundens elektriska
ledningsförmåga är dålig. När kostnaden för
jordningen vägts mot den nationalekonomiska
förlusten vid driftavbrott, har man funnit, att
stolparna bör jordas individuellt och att
jordmotståndet bör begränsas till 25—30 ohm. Det
har visat sig svårt att komma ned till de vär-
Fig. 6. Glasisolator.
Fig. 7. Normal raklinjestolpe för, t.o. ledningen
Harsprånget—Hallsberg, t.h. ledningen
Storfinnforsen—Enköping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
