Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 22 september 1951 - Nya metoder - Svallningsregulator, av G Lbg - Framställning av duktilt torium, av SHl - Regn på annat sätt, av SHl - Bestämning av ythållfastheten vid upprepade lokala tryckpåkänningar, av VK
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’64
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Anordning för dämpning av svallningen i en
kraftstations svallschakt.
lerar induktionen i regulatorn I, vars sekundärspänning
sålunda ger ett mått på vattenståndet och är ansluten till
motorn M, som motverkas av fjädern Dv Motorn påverkar
den rörliga kontakten i reostaten ß2 med dämparen A.
Under inverkan av återföringsfjädern D2 bringas den
rörliga kontakten till sitt medelläge så snart vattentrycket
åter blivit konstant.
Om belastningen avtar, minskas ledskeneöppningarna
under påverkan av turbinregulatorn. Härav stiger vattenytan,
ledskeneöppningarna skulle minska ytterligare och
systemet skulle kunna bli labilt. Men av flottörens lyftning
påverkas regulatorn I, vilket i sin tur inverkar på motorn
M och på läget hos kontakten i reostaten ß2, varigenom
både spänning och belastning tillfälligt reduceras.
Led-skeneöppningarnas minskning, vilken skulle berott på
vattenytans stigning, reduceras sålunda och fluktuationerna i
vattenståndet dämpas (cuénod & Dardel i Bull. techn.
Suisse romande 12 aug. 1950; ref. i Water Power jan. 1951).
G Lbg
Framställning av duktilt torium. Man erhåller
torium-pulver genom reduktion av toriumoxid med kalcium
(Tekn. T. 1948 s. 507). Härvid blandas t.ex. 100 kg ThO,,
33 kg Ca-spån och 25 kg CaCL2, som pressas ned i en
järnbehållare. Blandningen upphettas i vakuum till 1 100°C;
reaktionen är färdig efter 10—30 min, varefter argon
införs för att hindra lufttillträde under avsvalningen.
Chargen tas ut, slås sönder och mals. Det erhållna pulvret
tvättas med vatten, behandlas med saltsyra, tvättas igen och
torkas.
Metallpulvret har en toriumhalt på 99,5 °/o;
föroreningarna består av ThOB, Ca, Na och ca 0,1 °/o Fe.
Kalciumhalten får ej överstiga 0.05 °/o och duktil torium kan icke
framställas av pulver med mer än 1 °/o järn. Efter
såll-ning till en kornstorlek på 0,06 mm fylls pulvret i
stålformar, i vilka det pressas samman till stavar 25 X 25 X
100 mm. Dessa torkas vid 60°C i vakuum och sintras sedan
vid 1 320—1 360°C i 3 h. Tvärsektionen krymper härvid
ca 13 fl/o.
Sedan stavarnas kanter avrundats, kallhamras de till
18 mm diameter (längd ca 180 mm). Dessa ämnen kan, om
så önskas, delas på längden till lämpliga dimensioner. Vid
framställning av plåt kallvalsas sedan först 3—4 gånger,
varvid en reduktion på 25—30 °/o uppnås. Fortsatt
reduktion fordrar mellanglödgningar, som varje gång sker i
vakuum vid 1 330° under 1 b. Omkring nio sådana
behandlingar behövs för att komma ned till en plåttjocklek på
1 mm. Vid valsning till ännu tunnare plåt får reduktionen
mellan glödgningarna icke överstiga 15—20 °/o. Man kan
komma ned till en plåttjocklek på 0,05 mm. Vid
framställning av tråd fortsätts liamringen under mellanglödgningar
liksom vid valsningen. Till skillnad från volfram och
molybden dras icke toriumtråd.
Det antal glödgningar, som behövs för en viss reduktion,
beror av toriumpulvrets renhet; särskilt järn och kalcium
gör metallen spröd. Toriumplåt kan lätt formas; stavars
bearbetbarhet är densamma som mässings, och invecklade
delar av torium kan därför tillverkas med stor
noggrannhet. Torium i form av plåt, stav och tråd har fått
använd-nig som konstruktionsmaterial inom elektronikindustrin,
särskilt för magnetroner och rör för kortvåg (W Espe i
Power Metall, jan. 1949). SHl
Regn på annat sätt. I Tanganjika har man försökt en
ny metod att sprida silverjodid för att framkalla regn
(Tekn. T. 1950 s. 1084). Krut impregneras med silverjodid
och bringas att explodera i lämpliga moln. Laddningarna,
som är på 15 g. förs upp med vätgasfyllda ballonger och
inställs för tändning på en höjd, vid vilken temperaturen
är ca 0°C. De silverjodidpartiklar, som härvid sprids ut,
stiger sedan med uppåtgående luftströmmar till en höjd,
vid vilken temperaturen är —5°C. Denna påstås vara den
lägsta, vid vilken silverjodid verkar regnutlösande.
Man tror, att denna metod skall visa sig vara mer
effektiv än användning av generatorer på marken. Det är
nämligen möjligt att utvälja bestämda moln, som når
tillräcklig höjd. Silverjodiden sprids ut på en höjd mycket nära
den, på vilken man kan vänta önskad verkan.
Utspridningen genom explosion anses vara bättre än den tidigare
använda, därför att explosionstemperaturen är hög,
varigenom silverjodiden förgasas, medan omgivningens blott
är 0°C, varigenom en mycket snabb kondensation av saltet
sker (D A Davies i Nature 14 april 1951). SHl
Restäinning av ythållfastheten vid upprepade lokala
tryckpåkänningar. Hårdhetsmätning är en ofta använd
metod för att man på ett enkelt sätt skall kunna bilda sig
en uppfattning om de övriga materialegenskaperna. Det
kan nämnas att ett tämligen entydigt samband råder
mellan brinellhårdheten och materialets draghållfasthet. För
materialets bearbetbarhet med skärande verktyg kan
hårdhetstalet däremot ej anses vara utslagsgivande. Likaså är
sambandet mellan hårdheten och materialets
nötningsmotstånd tämligen vagt.
Vid de två sistnämnda fallen uppstår hos verktygets, resp.
materialets yta påkänningar av dynamisk natur, medan
den konventionella hårdhetsmätningen sker under statiskt
tryck. Av denna anledning har man konstruerat en
provningsmaskin, som ger en dynamisk belastning i ytskiktet,
så att man får ett uttryck för ytutmattningshållfastheten.
Provningsmaskinen består av en elmotor, som driver det
cylindriska provstycket. En fjäderbelastad trycktrissa med
en spetsig kant rullar mot provstyckets cylindriska yta och
trycker i den ett spår, som så måningom ökar i bredd.
För avläsning av spårbredden finns ett mätmikroskop
uppsatt i maskinen, medan provtrycket avläses i en
mät-klocka; för bestämning av vridmomentet tjänar en
pendelvåg.
Vid den plastiska bearbetningen av ytskiktet uppstår
kall-härdning av detta och motståndet mot trissans inträngning
tilltar, tills man uppnår ett stadium, där trycktrissan ej
mera kan tränga in i ytan. Beroende på trissans
fjäderkraft har kallbearbetningen medfört olika grad av
sprödhet hos ytskiktet, och efter ett visst antal
belastningsväxlingar kan ytsprickor uppstå. Det tunna kallbearbetade
skiktet flagnar av och det där underliggande genomgår
kallbearbetningen tills även den flagnar av. Användes
däremot liten fjäderkraft sker ej någon sönderbrytning av
ytan. "Ytutmattningshållfastheten" definieras härvid såsom
den största belastning på trycktrissan, som kan tillåtas,
utan att ytsprickor uppstår under ett stort antal från noll
till max. last varierande belastningsväxlingar.
Provningsmetodiken är ännu så ny att systematiska
undersökningar av dess tillämpning vid de olika slag av
dynamiska belastningar hos ytan saknas. Snarlika
förhållanden med det beskrivna utmattningsförloppet har emeller-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
