Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1952 - Polyvinylkloridpastor, av Harald Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K\ mars 1952
227
lig kniv pastans inträngning i tyget och kan
härigenom kontrollera beläggningens adhesion till
väven, emedan denna är starkt beroende av
pastans penetration. Detta första lager
förgelatine-ras endast vid 120—130°C samt mattpressas med
en matterad stålvals, varigenom alla ojämnheter
i ytan, såsom knutar och noppor och uppstående
fibrer klistras ner och en bättre finish erhålles
på den slutliga beläggningen.
Vid beläggningen har pastans
flytningsegenska-per stor betydelse. De bästa resultaten erhålls
med pastor, vilkas flytningskarakteristika nära
ansluter sig till Newtons lagar för vätskors
flytning eller med pastor, som är tixotropa. Om en
pasta exempelvis har alltför utvecklad dilantropi,
kan den stelna, då den utsätts för skjuvning
under kniven vid bestrykningen, varvid
beläggningen blir ojämn. En tixotrop pasta blir däremot
mera lättflytande, då den utsätts för skjuvning
under kniven, och är därför mycket lätt att
stryka ut i ett jämnt lager. Den upphör vidare att
flyta och "stannar upp", så snart den inte längre
utsätts för skjuvning.
I en tixotrop pasta är i regel en del
polyvinyl-klorid löst av mjukningsmedlet. Detta har i sin
helhet större affinitet till
polyvinylkloridpartik-larna än normalt, varigenom det inte sugs upp
av tyget. Genomslag av mjukningsmedel är
ganska karakteristiskt för dilantropa pastor och
resultatet blir, att plastlädrets baksida blir mindre
tilltalande. Man har även konstaterat, att streck
och diskontinuiteter kan uppstå i beläggningen
av orsaker, som ej är att söka i pastans kvalitet.
Sålunda kan knutar och noppor i tyget lossna
från tygbanan och bli liggande fast vid kniven på
grund av skjuvningen mellan denna och den
framför den liggande pastarullen samt väven och
därvid ge upphov till ojämnheter i beläggningen.
Efter bestrykningen går som vanligt det
bestrukna tyget in i en gelatineringsugn. Denna har
de mest skiftande utföringsformer från
kombinationer av varmluft och rörslingor, uppvärmda
med högtrycksånga, till friliggande elektriska
motståndselement, varvid motståndstråden
uppvärmes till rödvärme. Den nyaste och mest
använda metoden torde vara uppvärmning med
strålningselement av Metropolitan-Vickers
konstruktion. Elementen är 180 cm långa och 30 cm
breda och har en effekt av 18 kW. Man
beräknar, att ett sådant element 25 mm från det
belagda tyget genomgelatinerar pastan på 5 s, även
om beläggningen är så tjock som 800 g/m2.
Värmekroppen är rak samt omgiven av en reflektor
och upphettas till rödvärme. Värmeelementen är
ibland inneslutna i "lådor" med utsugning, men
även helt öppna maskiner, över vilka en
"utsugningstratt" placerats, förekommer.
Sedan den vävburna plasten passerat
gelatine-ringsugnen, kyls den i vissa fall ned från 150—
170°C till ungefär 130°C, innan den mönster-
pressas. I andra fall åter kyls den ned till
rumstemperatur och rullas upp utan att
mönsterpressas. Härvid görs mönsterpressningen senare som
en separat operation. Anledningen till att man
icke mönsterpressar direkt efter
gelatinerings-ugnen är, att man anser, att mönsterpressningen
blir bättre vid lägre temperatur och väljer då den
temperatur, vid vilken plasten just är
termo-plastisk. Mönsterpressning sker separat, när man
icke vill uppehålla hela
bestrykningsanläggning-en för att byta mönstervalsar utan vill köra så
mycket som möjligt av icke mönsterpressad vara.
Vidare anser man det vara gynnsammare att ha
slät vara i lager, varigenom man endast behöver
vara sorterad i standardfärger och kan hålla
betydligt mindre lager. När man får en order,
talman av den släta produkten och kör den med
önskat mönster.
Den kalander, man använder till detta, kan vara
av mycket enkel konstruktion och liknar den typ,
som i Sverige används direkt efter
gelatinerings-ugnen. Den består helt enkelt av en driven,
vattenkyld mönstervals, som understöds av en
gummivals. Presstrycket är ca 1 t. Innan den
vävburna plasten kommer in mellan valsarna,
passerar den ett Metropolitan-Vickers element, som
placerats framför valsarna. Med detta värms
plasten upp till ungefär 130°C och är då
synnerligen lätt att mönsterpressa.
I allmänhet har man ganska blank yta på
engelska plastläder, även om tendensen enligt
uppgift är övergång till mattare typer. "Lackläder"
framställs genom att en vanlig vävburen plast
efterlackeras med en akrylatlack. Om andra
efterbehandlingsmetoder kan nämnas, att
två-färgseffekt och antikeffekt uteslutande framställs
enligt rakelmetoden. Härvid anbringas en
vinyl-eller akrylatlack i kontrastfärg i narvens
fördjupningar med en kniv, som är så inställd, att
lacken fastnar i fördjupningarna och ej på de
högre ställena. För tvåfärgseffekt används även
"topping", varvid en färgvals får anbringa
kontrastfärgen på de högsta punkterna på narven.
Sedan kontrastlacken anbringats, låter man vid
båda metoderna plastlädret gå genom
gelatine-ringsugnen ännu en gång, men man har då
endast 110—120°C temperatur, vid vilken plasten
icke börjar ändra form. Mönsterpressningen
flyter nämligen ut, när plasten kommer upp i en
temperatur av 130—140°C. Man har ännu inte
börjat att trycka kontrastfärgen på plastläder,
utan denna metod används bara för vävburen
plast avsedd för bordduk. Härvid trycker man
allehanda mönster på ett vitt plastunderlag med
rotogravyr i 3—4 färger.
Doppning
Enligt doppningsförfarandet framställs bl.a.
handskar av fribärande polyvinylkloridfilm eller
av vävburen film och förses jiggar, krokar o.d..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
