Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 2 september 1952 - Principer och metoder för fjärrmätning, av Tord Wikland, Rune Ferngren och Dag Hartman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 september lf)52
695
fysikaliska mätstorheterna till för överföringen
lämpliga fysikaliska storheter,
överföringssystemet omfattar en sändare på mätplatsen, en
överföringslänk samt en signalmottagare på
mottagningsplatsen.
Mätresultaten kan tillgodogöras på flera sätt:
genom indikering med direktvisande
instrument, genom registrering med skrivande
instrument eller genom en detektor som får påverka en
regulator (vanligt vid industriell
processreglering). De ojämförligt viktigaste och mest
använda överföringsstorheterna är de elektriska, och
det är endast de elektriska fj ärrmätsystemen
som vi här skall sysselsätta oss med.
Det är tydligt att givarna och deras utförande
kan vara synnerligen varierande. De måste ju
anpassas efter den storhet som skall mätas
liksom också efter den primära elektriska storhet,
som givaren skall omvandla originalstorheten till.
Följande tabell ger en översikt över en del av de
vanligaste typerna av givare:
Elektrisk storhet Givartyp Primär mätstorhet
Resistans Vridmotstånd Vridningsvinkel
Skjutmotstånd Förskjutning
Trådtöjningsgivare Töjning
Motståndstermometer Temperatur
Reaktans Induktansgivare Vridning,
förskjutning
[-Differentialtransformator-]
{+Differential- transformator+} Vridning, förskjutning
Elgonelement Vridning
Kondensatorgivare Vridning,
förskjutning
Spänning eller
ström Piezoelektrisk givare Tryck
Termoelement Temperatur
Elektronisk givare Acceleration
Fotocell Belysning
Induktionsgenerator Vinkelhastighet
Induktionsspole Vibrationshastighet
Fig. 1—2 visar exempel på givarkonstruktioner.
Potentiometern är försedd med två diametralt
motsatta rörliga uttag och tre fasta uttag.
Härigenom kan man mäta hela varvet runt.
Differentialtransformatorn i fig. 1 matas med
växelström och med den angivna detektorkopplingen
erhålles på givarens utklämma en likspänning,
vars polaritet och storlek är beroende av kärnans
läge. Denna givare har stor känslighet utan att
belasta mätobjektet, god linearitet för små
kärn-förskjutningar och kan utföras med små
dimensioner.
Den elektroniska vibrationsgivaren, fig. 2,
består av en bryggkopplad dubbeldiod, vari de båda
anoderna är fjädrande infästa och mekaniskt
förbundna så att de fjädrar ut gemensamt av
accelerationskrafter vinkelrätt mot
anodplåtar-na. Härvid rör sig den ena anoden från den
mellan anoderna fast monterade katoden medan den
andra anoden rör sig mot denna och strömmarna
genom de båda diodsträckorna minskar resp.
ökar.
Signalöverföringen kan som tidigare nämnts
ske antingen över en trådförbindelse eller över
en radiolänk. I sändaren sker i allmänhet först
en omvandling av den primära elektriska
givarstorheten till en för överföringen lämplig signal
eller signalmodulation. Visserligen kan man vid
trådöverföring på kortare avstånd överföra den
ström eller spänning som alstras i givaren, alltså
primärstorheten, direkt från sändningsplats till
mottagningsplats utan omvandling, men detta är
undantag. Denna enkla metod blir besvärlig och
föga noggrann över större avstånd eller vid
samtidig överföring av flera mätvärden. Den går
naturligtvis inte alls vid användning av radio för
överföringen.
Här uppstår då ett signalöverföringsproblem
och hur det löses har stor betydelse för systemets
noggrannhet, driftsäkerhet, enkelhet och
prisbillighet. Problemet är i mångt och mycket likartat
med signalöverföring vid telekommunikation
med flera kanaler och en mängd lösningar från
talöverföringstekniken kan direkt tillämpas.
Skillnader finns emellertid och de viktigaste är
följande. Sändarutrustningen måste vara
betydligt mera robust, kompakt och enkel vid
fjärrmätning. Den måste också vara billig, då den ju
t.ex. vid robotprovning eller radiosondering i
regel förloras. Noggrannhetskravet är betydligt
större, dvs. troheten i överföringen måste vara
väsentligt bättre. Frekvensområdet för den
enskilda mätvärdesinformationen är väsentligt
mindre, men i gengäld måste ofta mycket låga
frekvenser och likströmsvärden, dvs. konstanta
nivåer, kunna överföras.
För att man vid trådlös signalöverföring skall
kunna överföra mätdata måste ett
modulations-förfarande tillgripas, dvs. sändarens bärvåg måste
moduleras av mätförloppen och i mottagaren
måste en demodulering ske. Utrymmesbristen,
särskilt på sändningsplatsen, gör att man då
man har behov av att samtidigt överföra ett stort
antal mätvärden ej kan ha en sändare och en
mottagare för varje mätkanal, utan överföringen
av många mätvärden måste merendels ske via
en sändare och en mottagare.
För att sålunda få många kanaler i en
överföringslänk har man i huvudsak två möjligheter r
frekvensuppdelning och tidsuppdelning. Vid
frekvensuppdelning kan man använda antingen
amplitudmodulering eller frekvensmodulering i
de olika kanalerna, varvid de olika mätförloppen
får amplitud- eller frekvensmodulera
sekundärbärvågor, vilka i sin tur amplitud- eller
frekvens-modulerar sändarbärvågen. Vid tidsuppdelning
inkopplas de olika mätförloppen i tidsföljd efter
varandra under korta tidsintervall och de
sålunda alstrade pulserna bringas att
amplitud-eller frekvensmodulera sändarbärvågen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
