Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 12 oktober 1954 - Andras erfarenheter - Asbestväv, av SHl - Framställning av järnsvamp i roterande ugn, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
872
TEKNISK TIDSKRIFT
Andras erfarenheter
Asbestväv. Asbest är som bekant ett fibröst mineral som
förekommer i många former. Några av dessa kan
användas till textilier som har stor användning inom industrin,
på grund av sin eldfasthet, värmeisoleringsförmåga,
resi-stans, avsevärda hållfasthet vid hög temperatur och
betydande resistens mot vatten och kemikalier.
Av asbestgruppens mineral har mer än 30 fibrös
kristallin struktur, men bara sex av dem har ekonomisk
betydelse, nämligen krvsotil, amosit, krocidolit, antofyllit,
tre-molit och aktinolit. Krysotil svarar för 95 °/o av
världsproduktionen av naturliga mineralfibrer. Den är ett
vattenhaltigt magnesiumsilikat som förekommer som gångar
i serpentin. Dess sammansättning är 37—44 °/’o Si02,
39—-44 »/o MgO, 0—6 °/o FeO, 0,1—5,0 °/o Fe203, 0,2—1,5 %>
AL03, 12—15 »/o H20, spår—5 °/o CaO. Små bitar magnetit
och mera sällan kromit kan hittas i krysotilen. Dennas
kvalitet är dock jämnare än andra asbesttypers.
Krysotilfibrer är relativt långa, starka, sega, böjliga och
innehåller mycket litet magnetiska och konduktiva
partiklar. Den kan vara mjuk eller sträv beroende på från vilken
fyndighet den kommer. Fiberlängden är högst ca 18 mm;
i allmänhet används bara de längsta fibrerna till textilier.
Krysotilstrukturen är stabil upp till 810°C; vid högre
temperatur övergår den irreversibelt till en icke fibrös
struktur, olivin. Genom förlust av vatten börjar fibern
emellertid att märkbart förändras redan vid 400°C och den har
förlorat praktiskt taget allt vatten vid 700°C.
Största delen av den krysotil, som förbrukas i USA,
kommer från Kanada, ca 10 och 5 °/o levereras från Afrika
resp. Arizona. Kanadensisk krysotil har mörkgrön lyster,
men efter defibrering är den vit. Asbest från Arizona har
låg halt av magnetit och är därför särskilt lämplig för
elektrotekniska ändamål. Krysotilfyndigheter finns vidare
i Turkiet, Venezuela, Columbia och Ryssland.
Av den asbest, som bryts i kanadensiska gruvor, kan
högst 5 °/o användas som fiber; genomsnittet för världens
gruvor är 4 %>. Den råa fibern, som skiljs från för hand,
har en längd på 9—18 mm eller mer. Den kanadensiska
fibern sorteras efter längd (minst 9 mm) i nio grupper av
vilka bara de tre längsta kan användas till textilier.
Vid bearbetningen som sker i textilfabriker defibreras
asbesten först. Härvid bryts fiberknippena ned i flera steg
tills de delats upp i mjuka, silkesliknande fibrer.
Samtidigt avlägsnas föroreningar. Efter defibreringen blandas
fiber av olika längd till en produkt med önskade
egenskaper. Samtidigt kan en liten mängd organiska fibrer, t.ex.
bomull eller rayon, sättas till för att materialets
spinnbar-het skall bli bättre, garnet starkare eller för att
slutprodukten skall få vissa önskade egenskaper. Kardning,
spinning och vidarebehandling sker i princip enligt
konventionella metoder för textiltillverkning (M C Shaw i
Materials & Methods jan. 1954 s. 89). SHl
Framställning av järnsvamp i roterande ugn.
Järnsvampsprocesser är intressanta bl.a. därför att de kan
genomföras med bättre värmeekonomi än masugnsprocessen
och att man vid dem kan använda betydligt billigare
reduktionsmedel än masugnskoks. Hittills har järnsvamp
framställts kommersiellt i Sverige, framför allt för
användning vid tillverkning av kvalitetsstål. Under senare år har
man emellertid även börjat beakta att
järnsvamptillverkning kan förbilliga ståltillverkningen.
Man har tidigare ofta föreslagit användning av roterande
ugn för reduktion av järnmalm, och metoden har också
prövats bl.a. av Bureau of Mines i USA och vid Avesta
Jernverk. Hittills har man emellertid inte nått
tillfredsställande resultat vilket främst torde bero på svårigheten
att hindra malmbeskickningens hopklumpning i ugnen.
Allra svårast tycks det vara att undvika bildning av
ringformiga beläggningar på ugnsväggen i ugnens hetaste zon.
f
Fig. 1. Rullugn för tillverkning av järnsvamp.
Skillnaden mellan den temperatur, som behövs för
tillräckligt snabb och fullständig reduktion, och den vid
vilken malmen blir klibbig, är nämligen mycket liten. Sker
värmetillförseln genom förbränning i ugnen ovan chargen,
måste man hålla avsevärt högre temperatur i
ugnsrummet och på ugnsväggarna ovanför chargen än i denna.
Härigenom minskas det praktiskt användbara
temperatur-intervallet ytterligare, och svårigheterna växer vid höjning
av produktionen. Många tekniskt tillfredsställande
metoder torde vara ekonomiskt ogenomförbara därför att de
inte ger tillräckligt stor produktion.
En i Domnarvet utarbetad metod skiljer sig från tidigare
rullugnsförfaranden genom det sätt varpå värmetillförseln
sker. Beskickningen är en blandning av malm och
fin-kornigt kol. Det senare utnyttjas både som
reduktionsmedel och bränsle och bör därför tillföras i stort
överskott. Den luft, som behövs för förbränning av kol och
vid reduktionen bildad koloxid, tillförs genom ett centralt
rör (fig. 1). Genom öppningar längs detta blåses den mot
chargen i reduktionszonen.
Värmeutvecklingen sker härigenom i beskickningens övre
yta varigenom denna får högre temperatur än ugnen och
andra delar av chargen. Eftersom beskickningen hålls i
ständig rörelse genom ugnens rotation, blandas det
överhettade ytskiktet snabbt med resten av chargen varigenom
god värmeöverföring och temperaturutjämning sker.
Ugnsväggen får inte högre temperatur än chargen, och risken
för uppkomst av beläggningar på den minskas avsevärt.
Uppkomsten av ringbildningar beror emellertid inte
enbart på temperaturförhållandena i ugnen. Syreöverskott i
ugnsatmosfären inom reduktionszonen måste också
undvikas. Finkornig, mer eller mindre reducerad malm
virvlas nämligen upp i gasen eller fastnar i tegelfogar eller
andra ojämnheter i ugnsväggen, och om järnet i detta
damm får förbrinna, utvecklas värme, varvid ugnsväggens
temperatur stiger och beläggningar uppstår. När
luftströmmen riktas mot chargen förbrukas emellertid dess syre
snabbt, och ugnsatmosfären blir praktiskt taget syrefri
utom i själva förbränningszonen.
Det har visat sig att fullständig reduktion av malmen
kan uppnås trots att syre blåses mot chargen. Av stor
ekonomisk betydelse är att koloxiden förbränns praktiskt
taget fullständigt i ugnsrummet varigenom bränslets
värmevärde utnyttjas effektivt vid reduktionen.
Metoden har prövats i halvstor skala med en ugn av 3,7
m längd och 1 m diameter. Sinter av kisbränder har visat
sig vara en särskilt lämplig malm; den reduceras lätt och
har gynnsamma fysikaliska egenskaper. Med den har man
utan svårighet uppnått reduktionsgrader på upp till 95 %>
vid ca 1 050°C i ugnens hetaste zon. Både zink och bly
avdrivs relativt fullständigt. Med fattig sinter från Vintjärn
kunde inte mer än ca 85 °/o reduktionsgrad uppnås, men
med rik sinter från Grängesberg kom man upp till mer
än 90 °/o. Försök med kulsinter och osintrad, finkornig
slig har hittills inte givit fullgott resultat (B Kalling & F
Johansson i Jernkontorets Annaler 1954 h. 5 s. 253). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
