Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 26 april 1955 - Stadsbebyggelsens förnyelse, av Kell Åström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 april 1955
391
Stadsbebyggelsens förnyelse
Arkitekt Kell Åström, Stockholm
711.161
Stadsbyggandet har under de senaste årtiondena
huvudsakligen varit inriktat på städernas ytterområden. Det
började med 1930-talets något ensidiga krav på sol, ljus och
grönska. När så bostadsbristen i våra tätorter kom efter
kriget blev det helt enkelt nödvändigt att förlägga
nyproduktionen av bostäder till obebyggd mark. Man kunde
inte i detta läge tillåta sig att riva visserligen
sanerings-mogna men dock beboeliga hus för att erbjuda plats åt ny
tidsenlig bebyggelse.
Under de senaste åren har det emellertid blivit
uppenbart att denna utveckling medför stora risker för våra
samhällens framtida struktur. Från USA har vi fått erfara
hur en otidsenlig stadskärna snabbt kan förslummas.
Genom att biltrafikens krav på framkomlighet och
parkeringsmöjligheter inte kan tillfredsställas i centrum söker sig
butiker och varuhus ut till ytterkanterna där de kan
erbjuda bilålderns kunder bättre service. För Sverige lär det
väl dröja innan en sådan situation uppstår men man kan
inte undgå att lägga märke till hur de högexploaterade
utkanterna suger till sig även sådana butiker som rätteligen
hör hemma i centrum.
Det finns emellertid också andra skäl för sanering. I de
centrala delarna av våra städer, med undantag för de allra
största, utnyttjas endast 40—50 % av byggnadsrätten enligt
gällande stadsplaner. Även om en nedskärning av
byggnadsrätten i vissa fall kan bli nödvändig är det uppenbart
att stora vinster ur samhällsekonomisk synpunkt kan göras
om stadskärnorna byggs ut mera effektivt. Kostnaden för
gator, vatten och avlopp och kommunikationer blir i de
flesta fall betydligt lägre än när man exploaterar helt nya
områden.
Vidare saknar 30 °/o av tätorternas bostadsbestånd
centralvärme och drygt en tredjedel saknar WC. Dessa
mindervärdiga bostäder är i städerna till övervägande del
belägna i de centrala delarna och bidrar till att tvinga fram
en förnyelse av stadskärnorna.
I denna situation har Byggnadsstyrelsen och
Bostadsstyrelsen samt fyra av K.M:t tillkallade sakkunniga utarbetat
ett betänkande angående stadssamhällenas förnyelse. Det
är en klar, lättfattlig redogörelse för saneringens
förutsättningar som också ger flera värdefulla anvisningar om
metodiken i saneringsarbetet och förslag till önskvärda
lagändringar.
Begreppet sanering innebar från början endast
undanröjandet av hälsovådliga bostäder, men har så småningom
kommit att betyda en allmän förbättring av
bostadsförhållandena och en ökning av samhällets
funktionsduglighet. Det är också ur denna vidare bemärkelse utredningen
behandlar saneringsfrågan.
Fyra olika former av sanering behandlas: punktsanering,
kvarterssanering, sanering genom ombyggnad samt
gårdssanering.
Punktsanering, som innebär att enstaka hus i ett kvarter
nybyggs, har ju varit den hittills vanligaste
saneringsformen. Den har ofta gjorts efter otidsenliga eller på annat
sätt olämpliga stadsplaner och olämplig tom tilldelning,
fig. 1. Utredningen påpekar att punktsanering även i
framtiden i många fall kan bli nödvändig, men att en sådan bör
förhindras om den försämrar möjligheterna till
tekniskt-ekonomiskt lämpliga saneringsenheter för resten av
kvarteret.
Det kommer sålunda inte att tolereras att t.ex. två
fastigheter i ett kvarter för sluten bebyggelse nybyggs så att en
mellanliggande fastighet får endast 10 m fasadlängd när
en ekonomiskt lämplig trapphusenhet med nuvarande
våningsplaner är 15—20 m.
Kvarterssanering, dvs. sanering av enheter som oinfattar
ett eller flera kvarter, kräver ett mera omfattande
administrativt arbete, men om de administrativa och
organisatoriska svårigheterna kan övervinnas, visar utredningen
hur denna form av såväl estetiska som ekonomiska och
tekniska skäl är att föredra framför punktsaneringen.
Sanering genom ombyggnad rekommenderas i sådana fall
då en befintlig byggnad är i så gott skick att ett
bortrivan-de skulle innebära stor kapitalförlust och man genom
ombyggnad lätt kan ge lägenheterna bättre planlösning ocli
sanitär utrustning. Det påpekas också att när det gäller
att bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader eller
stadsmiljöer bör restaurering vara den enda tänkbara
sa-neringsformen.
Gårdsanering är motiverad inom ett kvarter där
befintlig bebyggelse är av godtagbar kvalitet men där
tillräckligt utrymme saknas för t.ex. lekplatser, fig. 2. Den
innebär att man river staket, uthus och liknande mindre
byggnader och att de olika fastighetsägarna går tillsamman
för en gemensam planering av gårdsytan.
Stadsplaneteknisk standard.
Den trafikutrymmesstandard som måste tillgodoses i en
modern saneringsplan är mycket högre än vad som hittills
godtagits i svenska stadsplaner och innebär också en
temporär överdimensionering. Man räknar numera med ett
framtida fordonsbestånd av en bil på 4—5 invånare, en
Referat av "Saneringsfrågan. Betänkande om förnyelsen av
stadssamhällenas bebyggelse", SOU 1954 nr 31.
Fig. 1. Punktsanering har ofta försvårat den fortsatta
förnyelsen av städernas bebyggelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
